Jojje Olsson: Kinas enorma subventioner skapar gröna zombieföretag

Kinas ekonomiska system har möjliggjort för landet att på kort tid tillverka ett stort antal elbilar, solpaneler och batterier som nu exporteras till ofattbart billiga priser. Detta har skapat avund och på sina håll även en önskan att efterapa vad som upplevs vara en effektiv modell.

Men den som orkar fördjupa sig bortom produktionssiffrorna märker snart att den kinesiska kommandoekonomin tvärtom förkroppsligar ineffektivitet, kortsiktighet och slöseri.

Ett tydligt exempel är just solpaneler, som centralregeringen framhöll som en ny prioritet för landets tillverkningssektor 2010. Två år senare hade 31 av Kinas 34 provinser gjort solpaneler till en prioritet för lokala industrier, och över 100 städer byggt särskilda industriparker för solceller.

Utbudet blev snabbt större än efterfrågan, och samma mönster ses nu med elbilar. Enligt branschorganisationen China Passenger Car Association har Kina sedan 2022 tillverkat mer än dubbelt så många elbilar som den inhemska försäljningen och exporten sammantaget. Även vad gäller batterier så var Kinas tillverkning i fjol större än hela världens efterfrågan.

Massproduktion och devalvering

Flockbeteendet grundar sig i ett system där centralregeringen meddelar vad som ska produceras, varpå lokala myndigheter följer direktiven för att ta del av statliga subventioner. Dessa fördelas sedan till företag som de facto konkurrerar med varandra. Tyvärr sker detta i regel utan vare sig koordinering eller långsiktighet, med fokus på att prisa ut sina rivaler.

Detta märktes då Peking 2015 gjorde industrirobotar till prioritet, som en del av strategin Made in China 2025. Inom två år fanns 800 företag som tillverkade dem, och återigen dussintals industriparker i 20 provinser. De enorma satsningarna fokuserade främst på produktionskapacitet, vilket gav Kina ett överskott av relativt billiga industrirobotar snarare än de mest avancerade.

I Kina pratar man nu om ”nei juan”; den devalvering som uppstår då otaliga företag samtidigt börjar massproducera samma saker. Tendensen har förvärrats sedan konceptet ”ny högkvalitativ produktionskraft” i fjol blev nytt ledord för Kinas ekonomiska strategi. Planen innebär ökade subventioner för landets tillverkningsindustrier, med fokus på högteknologi och grön energi.

Paradoxalt nog är utvecklingen allt annat än hållbar. Enligt Kinas nationella statistikbyrå gick 30% av landets industriföretag med förlust under första halvåret 2024. Det var en ökning med 44% på årsbasis och högre än de tidigare rekordnivåerna under asiatiska finanskrisen 1998.

Särskilt allvarligt var läget inom elbilar, där 52 000 företag relaterade till denna industri gick i konkurs i fjol, vilket var 90% fler än året innan. Dramatisk prisdumpning äter upp vinsterna och riskerar skapa deflation. I slutet av augusti visade Goldman Sachs hur inhemska priser på både solpaneler och litiumbatterier fallit med cirka 55% sedan början av 2023.

Tillverkning uber alles

Ännu en baksida med Kinas kommandoekonomi är dess negativa inverkan på invånarnas levnadsstandard. Produktion, teknologi och handel har varit främsta fokus i femårsplanerna sedan landets öppnades upp på 1980-talet. Även vid sommarens viktiga tredje plenum nämndes inhemsk konsumtion blott i en paragraf i förbifarten.

I en essä i Foreign Affairs förra månaden beskrev forskaren Liu Zongyuan kommunistpartiets syn på konsumtion som en ”individualistisk distraktion” vilken hotar att avleda resurserna från Kinas främsta ekonomiska styrka, det vill säga den industriella basen. Denna är enligt ledningen beroende av låg konsumtion och hög sparkvot, vilket i sin tur förser de statliga bankerna med kapital att fördela till industribolagen.

Det fanns en kort period just innan Xi Jinping blev Kinas ledare 2012 då konsumtion som ökad andel av BNP framstod vara en verklig ambition. Men denna har nu getts upp till fördel för ökad statlig kontroll, och ekonomiska reformister har gradvis ersatts av presidentens lojalister.

Hushållens konsumtion utgör nu under 40% av Kinas BNP, vilket är betydligt lägre än för tre årtionden sedan och ännu längre från världens övriga stora ekonomier. Xi Jinping motsätter sig ökad konsumtion genom förbättrad välfärd med argumentet att det riskerar göra invånarna lata. Kinas industripolitik innebär istället att staten är rik, men befolkningen fattig.

Handelsöverskott skapar handelskrig

Xi har även gett instruktioner om att ”etablera det nya innan det gamla överges”. Konkret innebär detta att även tillverkningen av enklare produkter fortsätter, vilket ytterligare minskar efterfrågan av importvaror.

Sedan 2019 har Kinas handelsöverskott med USA och EU ökat med 49 respektive 72 miljarder dollar på rullande månadsbasis. För Japan och andra asiatiska industrinationer är siffran 74 miljarder dollar, och för ”resten av världen” 240 miljarder dollar, enligt uträkningar av tankesmedjan Council of Foreign Relations.

Siffrorna visar hur Kinas industripolitik är beroende av att omvärlden köper det växande överskottet. En tilltagande ovilja märks dock, särskilt när det kommer till just grön energi.

Både USA och EU införde tullar på prisdumpade kinesiska solpaneler redan 2013. För en dryg veckan sedan blev Kanada senaste landet att införa 100% tullar på alla elbilar som tillverkas i Kina, oavsett märke eller modell. Handelskonflikterna kommer förvärras och sprida sig till utvecklingsländer i takt med att subventionerna ökar.

Ofattbara skuldberg

Kortsiktigheten befästs av lokala myndigheters ovilja att låta företag gå i konkurs. Förlorade arbetstillfällen ser ju dåligt ur för ambitiösa tjänstemän som i regel endast spenderar en kortare tid på lokal nivå i väntat på befordran. Detta har skapat så kallade zombieföretag, som får fortsatt billiga krediter trots att de går med förlust.

Finansieringen har skett via ljusskygga instrument på lokal nivå. Internationella valutafonden och en rad internationella banker bedömer att lokala myndigheters inofficiella skulder nu uppgår till mellan sju och elva biljoner dollar, alltså upp till ofattbara 110 000 miljarder kronor.

Summan utgörs förvisso inte främst på de relativt nya subventionerna till grön energi. Men de är del av samma system, och fortsätter nu att göda det skuldberg som döljer sig bakom en utvecklingsmodell som allt fler analytiker de senaste åren jämför med korthus eller pyramidspel.

De som beundrar Kinas modell för gröna energiprodukter har alltså rätt i att den är effektiv – när det gäller att skapa enorma överskott, göra företag olönsamma, kväva konsumtionen och generera skulder i fantasibelopp.

Jojje Olsson, författare och journalist, flyttade till Peking 2007, men bor och verkar sedan 2016 i Taiwan. Detta efter att ha nekats visum i Kina på grund av sin bevakning.

Läs också:  Northvolts krisande storägare har kniven mot strupen: ”Stöttar ifall det blir aktuellt”

Läs också: Jojje Olsson: Nu blir det omöjligt att konkurrera med Kinas gröna satsningar