Jojje Olsson: Kina slår ut marknaden för de viktiga råvarorna

I mitten av maj höjde USA importskatten på elbilar från Kina till 100%. I början av juni förväntas även EU höja tullarna något på dessa fordon, efter att EU-kommissionen i höstas lanserade en utredning om i vilken utsträckning de billiga kinesiska elbilarna beror på statliga subventioner.

Dessa tullar beskrivs ofta som ett försök att rädda västerländska företag och jobb. Men minst lika viktig är ambitionen att undvika ett beroende av Kina för den så högt prioriterade gröna omställningen. Liksom Ryssland använde naturgas som politiskt vapen, så finns en tydlig risk att Kina kan använda sin dominans inom elbilar eller batterier till samma ändamål.

Men denna möjlighet stannar inte vid färdiga produkter. Kina håller även på att skaffa ett fast grep om leveranskedjorna genom kontroll över de mineraler som behövs för själva tillverkningen.

Redan förra året ställde New York Times frågan om det över huvud taget är möjligt att längre tillverka batterier till elbilar utan Kina, i en artikel där det noterades att landet kontrollerar 78% av världens grafit. Vidare bearbetas mellan två tredjedelar och 95% av en handfull av de viktigaste mineralerna som behövs till dessa batterier i Kina.

Ökade subventioner

”Ny kvalitativ produktionskraft” har det senaste halvåret blivit ett nytt modeord när kinesiska tjänstemän talar om landets ekonomi. Förenklat innebär det att Kinas tillväxt framöver ska bygga på export från landets snabbt växande tillverkningsindustrier.

Vad som inte sägs lika högt är att överkapaciteten skapas av statliga subventioner. Förra året lånade de statliga bankerna ut 670 miljarder dollar till tillverkningsindustrin, jämfört med 83 miljarder dollar 2019. Stödet ledde till att exporten av en särskilt prioriterad trio av elbilar, batterier och solpaneler i fjol ökade med 30% till 147 miljarder dollar.

Fokuset på strategiska framtidsindustrier innefattar även finansiering av statliga gruvbolag och deras aggressiva förvärv världen över. Lägg därtill Kinas ingångar i den så kallade globala södern, och det blir lika svårt för västerländska aktörer att utvinna viktiga mineraler med vinst som att bygga konkurrenskraftiga elbilar.

De senaste månaderna har företag från bland annat Schweiz, Storbritannien och Australien minskat sin utvinning av nickel och helt stängt ner flera gruvor där mineralen finns. Detta trots att International Energy Agency bedömer att efterfrågan på nickel i batterier för elbilar kommer fyrdubblas till år 2030.

Denna motstridiga ekvation beror på att Kina snabbt ökar utvinningen av nickel, framför allt via storskaliga investeringar i Indonesien. Enligt Benchmark Mineral Intelligence så kontrollerar Kina i dag 58% av världens nickel, jämfört med 34% år 2015. De subventionerade kinesiska företagens dominans har fått nickelpriset att minska med 40% sedan början av 2023.

Strategiska fördelar

Vid sidan av djupa fickor har kinesiska gruvbolag även fördelen att relativt enkelt kunna investera i korrupta eller instabila länder som Zimbabwe eller Mali, där västerländska banker inte gärna ger sig in. Kinas statliga banker står även för finansieringen av billiga kolkraftverk för anläggningarna i Indonesien där nickel och andra mineraler utvinns, i en tid då väst gör allt för att fasa ut kolkraft.

Under våren sa Kanadas vice premiärminister Chrystia Freeland att marknaden nu ”översköljs” av billigt nickel; samma term som EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen använde om kinesiska elbilar i samband med utredningen om höjda tullar. Freeland tillade att situationen gör det ”oekonomiskt” att bedriva denna verksamhet i fria marknadsekonomier, och varnade att utvecklingen i själva verket kan syfta till att driva företag i Kanada och allierade länder i konkurs.

Samma trend märks gällande litium, där nya projekt i USA och Australien har stängts ned eller försenats på grund av ökad kinesisk produktion i framför allt Afrika söder om Sahara. 70% av världens litium förädlas nu i Kina. Likaledes var produktionen av förfinad kobolt utanför Kina i fjol den lägsta på femton år, vilket beror på ökad kinesisk utvinning i Indonesien och Kongo.

Liksom subventionerna av Kinas tillverkningsindustrier talar statistiken sitt tydliga språk. Griffith Asia Institute i Australien noterade i en rapport hur investeringarna i metaller och gruvprojekt inom ramen för Kinas nya sidenvägar i fjol slog nytt rekord, trots minskade investeringar i projektet som helhet de senaste åren.

Inga enkla lösningar

Nya Kaledonien – världens tredje största tillverkare av primärt nickel – exemplifierar de problem som väst står inför om beroendet av Kina för mineraler till den gröna omställningen ska undvikas. När president Emmanuel Macron i fjol besökte den franska kolonin, beskrev han dess nickel som en viktig strategisk resurs för Frankrike och Europas ambition om återindustrialisering.

Men i mitten av maj drabbades ögruppen av dödliga upplopp, efter lagförslag om att slopa exportrestriktionerna av obehandlat nickel tillsammans med en prioritering exportera denna mineral till europeiska fabriker för batterier till elbilar. Upploppen berodde även på förslag att utöka franska migranters rösträtt, vilket lokala förespråkare av självständighet ser som ett försök att lägga beslag på Nya Kaledoniens rikedomar.

Kina behöver knappast ta hänsyn till liknande faktorer i Indonesien, vars billiga arbetskraft och energi redan har bidragit till att samtliga tre anläggningar för att utvinna nickel i Nya Kaledonien nu går med förlust och planerar minska verksamheten trots erbjudande om franska subventioner.

USA:s oro inför situationen märks av att naturlig grafit och ”andra kritiska mineraler” fanns bland det dryga dussin produkter från Kina som belades med höjda importskatter till 25% samtidigt som elbilarna.

Hur EU avser hantera saken är oklart, men för att undvika skadligt beroende av Kina i samband med den gröna omställningen krävs sannolikt mer beslutsamma och noggranna planer än så.