John Skogman: Får kalla kårar – här är åtta saker jag hatar med finansbranschen

I över ett decennium har jag livnärt mig på att vara en så kallad daytrader. Respektabelt? Nej, inte särskilt. Det inser jag varje gång jag på en middag börjar skruva på mig när frågan om vad jag jobbar med kommer upp. Till sist klämmer jag ur mig något vagt om ”aktier” eller ”inom finans”.

BörspoddenArtikel

Daytradern Skogman: Var rädd om pengarna!

Men varför känns det så obekvämt egentligen? Det är inte responsen jag möts av, för oftast följs mitt svar av ett intresse, nyfikna frågor eller till och med en viss avundsjuka över friheten och autonomin i livet som trader. Nej, skammen kommer nog snarare av att förknippas med “finansbranschen”. Bara ordet ger mig kalla kårar. Jag har i min självrannsakan insett att jag verkar i en bransch jag hatar. Anledningen är lika enkel som sann; den är fylld av människor enbart drivna av en kombination av pengar och ära, men som gärna hävdar att det är deras ”passion”.

“Småspararnas bästa vänner”

För en utomstående kan det låta relativt väntat och som något jag borde ha förstått redan dag ett. “Den som ger sig in i leken får leken tåla”. Grejen är dock att det är så mycket värre än vad man kan tro. Och ja, jag ska förstås berätta för er vad det är som gör denna bransch så utomordentligt vidrig.

• Jag hatar de stora aktieägarnas girighet. Sekunden efter pandemin slog till kom det högljudda gnället om statligt stöd. Sedan hölls utdelningen inne till precis efter årsskiftet, då den istället maximerades. Bolagen slapp bli återbetalningsskyldiga av stödet och pengarna kunde gå rakt ner i de stora ägarnas djupa fickor.
• Jag hatar falskheten hos ”småspararnas bästa vänner”. Vilken tur då att det finns någon som agerar för folket och den lilla spararen där ute, tänker ni! Nätmäklarna dyker upp som marknadens och småspararnas frälsare. Frågan är bara hur man kan vara någons bästa vän och samtidigt konstant försöka blåsa sin kompis. Valutaväxlingar som är dyrare än på Forex, nya produkter med hävstänger som får rysk roulett att kännas riskfritt. “Produkten efterfrågas men vi rekommenderar den inte till alla, vi ser det mer som den extra kryddan i portföljen”, brukar det heta. Tänk dock på att för stark chili kan förstöra hela maträtten.
• Jag hatar hur staten begränsar den fria marknaden i försök att plocka politiska poänger. Först är det spelbolag som är paria och måste läxas upp, mikrostyras med nya regleringar och “humaniseras”. Sedan skiftar fokus till vård- och omsorgsbolagen som plötsligt bedrivs i ren ondska, personalen behandlas illa och oskyldiga vårdtagare drabbas. Därefter är det skolbolagens tur att få en släng av sleven. Har ni inte tänkt på hur de suger pengar ur de stackars eleverna som själva valt att gå i skolan tack vare överklassföräldrarnas valmöjlighet.
• Jag hatar myndigheternas fokus på att framstå effektiva genom att jaga de små spelarna. Finansinspektionen och EBM har valt att invertera den amerikanska sloganen “to protect and serve”. Deras huvuduppgift är tydligen inte att skydda svenska folket mot fuskande algohandlare och eventfonder som bryter mot alla möjliga regler för att gynna sig själva. Nej, de svenska myndigheterna har lagt allt krut på att fokusera på enpetare. Böterna de får betala är högre än skadeståndet vid våldsbrott. Rimligt? Naturligtvis inte. Men vem bryr sig, det blir en pinne till i statistiken och fikapauserna kan fortgå som vanligt.
• Jag hatar hedgefondernas snikenhet som gör att de lägger ner fonder lika ofta som en trader går på AW. Så snart fonden är för långt bakom sitt ”high watermark”, nivån man kan ta ut prestationsbaserad avgift på, så blir den plötsligt nedlagd. Det går några år och så plötsligt startas en ny hedgefond. Nytt tilltalande namn, men med samma gamla grundidé. Uppmärksamheten i media låter inte vänta på sig gällande den ”nya och innovativa” fonden. Kunder mjölkas på nya avgifter. Råkar det gå bra för kunderna är det en trevlig bonus, men det är verkligen inget som är i fokus.
• Jag hatar fondförvaltare som berättar om hur de brinner för sina fondandelsägare. Plötsligt falnar dock glöden snabbt. Fokus verkar enbart ligga på den egna karriären och “efter fem fantastiska år var det dags för mig att gå vidare”. En ny firma, där man gärna blir delägare, dyker upp. Kvar i askan står fondandelsägarna de brann så mycket för.
• Men mest av allt hatar jag nog investmentbankerna. Utan att riskera det allra minsta straff och utan den minsta gnutta samvete, noterade investmentbankerna bara under 2021 närmare 150 stycken nya bolag på de olika börserna. Majoriteten var absolut skräp vilket gjorde att de föll som stenar vid de första kvartalsrapporterna när luftslotten uppenbarades. Investmentbankerna fortsätter dock lika oförtrutet att rotera in det som är hett för stunden till överpriser genom flashiga och lögnaktiga prospekt med syfte att förföra investerare. E-handelsbolag som Desenio, appbolag som Sleep cycle, datorspelsbolag som Thunderful Group. Och sist men inte minst batteribolaget Nilars, som väl är bäst på att vara sämst i kategorin nynoteringar.
• Den sista gnuttan hat lägger jag på alla ekonomijournalister som söker efter sanningen. De lever för journalistiken och att rapportera från verkligheten, men ännu mer lever de för ett nytt jobb hos finansfirmor eller family offices där de kan dubbla sin lön. Inte sällan följs ett hyllningsreportage av att samma person som skrivit under artikeln plötsligt har ett nytt jobb som fondförvaltare eller analytiker.

For the love of the game

Så, varför så mycket hat och ilska? Min självrannsakan kan ju inte sluta här. Varför utsätter jag mig själv för en bransch som väcker så oproportionerligt starka negativa känslor hos mig? Dag efter dag. År efter år. I över ett decennium. Svaret är väldigt enkelt. För att det inte finns något som kan vara roligare, mer spännande eller mer lärorikt än det som finansbranschen innehåller; aktier, rörelsen på börserna, pengarna och maktspelen. Eller som jag hade sagt om jag var amerikan: For the love of the game.

Då är det värt att ibland skamfyllt behöva skruva på sig under parmiddagar och säga att man ”jobbar med aktier”.

John Skogman, daytrader som tidigare jobbat på Remium, Kaupthing och gjort en FN-sväng i Kosovo. Idag är han mest känd för att han driver Börspodden.