John Skogman: Döp om Tjejvasan lagom till internationella kvinnodagen

Om några dagar är det den 8:e mars igen. Även känd som Internationella kvinnodagen.

Under en dag kommer media, med finansmedia i spetsen, att hylla kvinnorna. Di brukar ha ett återkommande inslag med några få kvinnliga VD:ar i färg, medan den stora massan manliga VD:ar syns i svartvitt i bakgrunden. Det hela ackompanjeras med en rubrik i stil med “Det är fler vd:ar som heter Anders än som är kvinnor”.

På liknande sätt innehåller varenda tidning denna dag olika typer av förslag som ska hjälpa till att lyfta kvinnor framåt och öka jämställdheten. Men vad händer dagen efter? Veckan efter?

Kanske skulle det inte sticka lika mycket i ögonen om finansmedia inte sedan återgick till att skriva om män under resten av året.

Det är femwash

Jag skulle vilja kalla fenomenet femwash.

Ni har säkert redan hört begrepp som greenwash och sportswash, men varför pratar ingen om femwash?

Precis som man putsar bolagsfasaden för att verka mer sustainable sker samma sak för att verka jämställd. Bolagens HR-avdelningar jobbar mot en ESG-stämpel att skryta med genom att redovisa snygga siffror. För hur vore det om man istället för att redovisa jämställdhet med en klassisk head count (52% män och 48% kvinnor), skulle visa på hur den ackumulerade lönekostnaden fördelade sig mellan könen?

Finansbranschen är verkligen inget föredöme när det gäller detta. Här skulle det bli en redovisning av typen ”Männens lönekostnader: 300 miljoner, kvinnornas lönekostnader: 100 miljoner”.

Med risk för att låta som den präktpojke jag inte är – jag vet efter 20 år i finansbranschen att kvinnorna jobbar på backoffice med administration medan männen sköter affärerna och håvar in flisen. Säg gärna till om jag har fel, men det har jag inte.

Jag tror nu ni förstår vad jag menar med femwash. Men istället för att bara gnälla så har jag några konkreta förslag. Små uttryck som länge stört mig och förstör för kvinnorna. Det kan verka fjuttigt, men jag tror att det kan göra större skillnad än några meningslösa löpsedlar en gång per år.

Tjejvasan

Det första jag tycker vi kan enas om är att sluta kalla Tjejvasan för Tjejvasan.

Jag förstår att tjejer vill göra saker tillsammans utan en massa svettiga gubbar inblandade. (Så killar, sluta upp med att gå på gymmens yogapass!).

Det är inte att männen utesluts som stör mig. Det är vad Tjejvasan innebär. Vasaloppet är den klassiska 90 km sträckan som alla svenskar hör talas om med modersmjölken. Sedan finns det för de lite klenare, de som har tränat mindre, men som också vill röra på sig Halvvasan. Den är 45 km och förutom att åka en kortare sträcka får du i princip ingen av den respekt som den som åker original-Vasaloppet.

Utöver detta har vi då Tjejvasan som är bara för tjejer. Fine. Men den är bara en tredjedel av riktiga Vasaloppet. Vad sänder det för signaler, som töntarna skulle säga.

Tjejer är självklart för svaga och sköra för att åka riktiga Vasaloppet, men de har inte ens kapacitet för halva sträckan. För att de ska ha en chans att klara av det så ska 90 km bli 30 km. Vilket i grund och botten inte är mycket mer än ett träningspass för Vasaloppet.

I fäders spår för framtids segrar står det när man går i mål. Kanske borde man lägga till ” Kvinnor kan. Mer än 3 mil.” Varför inte döpa om 30 km loppet till Tredjedelsvasan? För tjejer kan åka både 45 km och 90 km, medan vissa gubbar skulle ha tillräcklig utmaning med att kämpa sig igenom Tredjedelsvasan.

Tjejmilen

Jag känner tyvärr likadant även för evenemanget Tjejmilen.

Det finns en god intention, men man har istället lyckats med att under lång tid förminska tjejers förmåga.

Det handlar inte om att kvinnor vill springa en mil tillsammans, det har jag inget emot. Det är själva evenemanget runt om. Vad sägs om att maxtiden är 2,5 timmar? 10 kilometer på 2,5 timmar är långsammare än att gå. Och de flesta startgrupper inte ens har tidtagning.

Så vad är Tjejmilen – en tävling med så tilltagen maxtid att man kan gå på alla fyra, utan att tiden mäts? Kan det då ens räknas som ett lopp eller är det snarare en söndagspromenad för vuxna i grupp? Nä, ska tjejer ha ett eget lopp så måste det ändå vara på riktigt. Det finns av någon anledning inga lopp enbart för män, men det är inte en chans att “Killmilen” skulle ske med samma lama inramning.

“Tjejkast”

Nästa begrepp är kanske mindre vedertaget, men jag är övertygad om att de flesta av oss både känner till och använder oss av det. Tjejkast. Ett ord som inte är positivt laddat.

Den rätta termen är underarmskast.

Tjejkastet används endast i absoluta nödfall, i exempelvis brännboll, när alla andra alternativ är uttömda och det inte finns någon mening med att försöka kasta långt.

Egentligen är ett tjejkast inget dåligt kast. Det har mycket högre precision än att vannsinnes-kasta så hårt man kan likt en amerikansk baseballspelare i jakt på the perfect game. Vi har alla använt oss av det då vi försökt vinna någon tävling på Gröna Lund eller Liseberg.

Så låt oss både höja statusen på kastet och istället använda det riktiga namnet underarmskast.

“Tjejracket”

Det kan vara att jag kommer från Umeå, brännbollens Mecka, som gör att jag återkommer till brännbollens värld. Förutom tjejkast så finns där även det vedertagna begreppet tjejracket.

Jag menar då så klart det platta slagträ som alltid fanns tillgängligt på gympan. När de två första slagen hade missats med det runda basebollträet så visste man vad som väntade. “Ta tjejracket för helvete” skrek killarna (jag) i laget och även om förnedringen var stor så fanns oftast ingen annan utväg.

Visst, det skulle inte bli en home run, men eftersom det var omöjligt att missa med tjejracket så slapp laget med största sannolikhet bli utebrända. Även om slagen med tjejracket ibland kunde bli både hårda och långa, fanns det aldrig någon status i att använda det.

Varför det platta slagträet ses ner på är egentligen obegripligt när det är det självklara redskapet i Englands statusfyllda sport cricket.

Det har dessutom mer passande funktionalitet och bättre träffsäkerhet för många av de medelmåttiga killar med uppblåst självbild som borde inse att de är mil ifrån Babe Ruth-nivå. I inga andra racketsporter finns det två olika sorters racket, så varför ska vi ha det i skolans bränboll? Och kanske är det det platta slagträet som borde vara här för att stanna?

Jag vet att jag sticker ut hakan nu. Men var inte sur på budbäraren. Det är inte jag som hittat på alla de här ”tjejnamnen”, och det är garanterat inte några vettiga tjejer som har gjort det heller.

Låt oss använda Internationella kvinnodagen till något bättre i år. Från och med 8 mars så lovar vi att sluta säga tjejkast, tjejracket och alla andra negativt laddade tjejord. Och så hoppas vi att Vasaloppsorganisationen blir inspirerad så att Tjejvasan hädanefter är 90 km och att alla får åka Tredjedelsvasan. I fäders och mödrars spår för framtids segrar.

John Skogman, daytrader som tidigare jobbat på Remium, Kaupthing och gjort en FN-sväng i Kosovo. Mest känd för att ha drivit Börspodden.