Jan Jörnmark: Gröna stålet är som ett eko från 70-talet

När jag läser boken De norrländska stålsatsningarna (Magnus Henrekson, red.) slås jag av hur historien ständigt verkar dömd att upprepas, och att den dessutom oerhört ofta formas av människor som lever kvar i den verklighet de växte upp i för fyra–fem decennier sedan.

De jättelika satsningar som nu genomförs i Norrland är ingenting annat än en upprepning av de första efterkrigsdecennierna, när en ny stålindustri blev kärnan i den sista europeiska storhetstiden. Enorma stålverk byggdes längs kusterna, och de nya valsverken tryckte ut plåten som var råvaran till den snabbt växande bilindustrin. Men redan i slutet av 1960-talet var de gyllene åren över, och sedan följde bara en utdragen och inflationsdrivande subventionsrullning, innan de ekonomiska realiteterna gjorde 1980-talets nyliberalism och omstruktureringar oundviklig. Exakt samtidigt höjdes dessutom tempot i de digitala industriernas och nätverkens genombrott.

Europa på efterkälken inom AI

Kärnan i digitaliseringen är Moores lag, som i korthet innebär att de tekniska möjligheterna fördubblas vart annat år. Det gör att tekniken är naturligt opportunistisk och oavbrutet tränger in på nya områden. Eftersom utvecklingen är så oerhört snabb är den också ytterst svårreglerad: intressegrupper och politiker hinner inte reagera. AI är det senaste exemplet, som kommer att innebära en genomgripande förändring av den nya kunskaps- och servicesektor som växt de senaste decennierna.

Men i de digitala utvecklingskomplexen har systematiska europeiska svagheter efterhand avslöjats på ett obarmhärtigt sätt. Amerikanska eller östasiatiska techgiganter och den start up-kultur som lever kring dem dominerar idag utvecklingen.

För Europas del är det uppenbart att problemen började redan när halvledarindustrin fick sitt genombrott under 1970- och 80-talen. De nationella satsningarna på egna mikroelektronikföretag misslyckades ständigt, och likadant såg det ut på informationssidan. Ett kort undantag som vaggade in européer i säkerhet var telekom, där det digitala genombrottet kring millennieskiftet för en gångs skull dominerades av europeiska bolag. Men redan 2010 hade Apple, Google och Samsung tagit över tillväxten i de nya revolutionerande näten.

Industripolitik i finanskrisens kölvatten

Samtidigt som den amerikanska techdominansen ökade fick den ekonomiska nationalismen en renässans efter kapitalmarknadskrisen 2008–2009. Protektionismen är tillbaka och globaliseringen har bromsat in, vilket fått den europeiska och statliga industripolitiken att blomma upp på ett sätt den inte gjort på mycket länge. Som ett eko från 1970-talet är det dessutom efterkrigsårens succéer som står i centrum för den industripolitiska återkomsten. Återigen är storindustriella komplex byggda kring stål och batterier för en ”ny” bilindustri som ska föra Europa och Sverige in i framtiden.

Pensionerade politiker breder ut sig

Bilden av hur den förgångna storhetstiden fortfarande spökar i dagens föreställningsvärld blir tydlig när man ser hur pensionerade politiker i sextio- och sjuttioårsåldern tar plats i styrelser eller får ledande rådgivningsroller i de återuppväckta industriprojekten. Där ska de på ett närmast metafysiskt sätt förvandla järn, stål och elbilar till spjutspetsar för en grön framtid, där man kan ”bada i guld”.

Däremot har det ända sedan de misslyckade satsningarna på nationella halvledarindustrier eller det förlorade försprånget i telekom varit uppenbart att techsektorn passar sämre in i den europeiska kulturen. Snabbheten i omvandlingen kräver att riskkapitalmarknaderna fungerar, samtidigt som marknaderna måste växa och vara väl integrerade. Inga av dessa villkor uppfylls av de stora industripolitiska satsningarna i norr, där i stället EU fonder, utvecklingsbanker och riksgäldsgarantier får en allt större roll i såväl statliga som privatkapitalistiska projekt.

Konstgjord andning

Den inflytelserika amerikanska urbanekonomen Jane Jacobs skrev i Cities and the Wealth of Nations att ekonomier i nedgångsfaser karaktäriseras av att de i växande grad ägnar sig åt ”Transactions of Decline”, alltså inåtvända och statligt subventionerade investeringar som syftar till att upprätthålla status quo.

Hon menade att ett utmärkande drag för sådana satsningar också är att de ofta hyllas av existerande industrialister för att det skapas garanterade marknader och vinster. Det krävs ingen större fantasi för att känna igen de satsningar som pågår runt om i Europa i den analysen. I realiteten riskerar det att göra kontinenten till centrum för en inåtvänd och traditionell industrialism som förlorar allt mer av sin konkurrenskraft när man söker efter lösningar i olika former av känd teknik (där ordet ”innovativ” alltid återkommer som en magisk besvärjelse).

Grogrund för missnöje

Det ironiska är att de politiska aktörer som driver denna politik på europeiska nivåer bara lyckas skapa missnöje överallt inom unionen. Det som stärks är politiska ytterlighetsrörelser på det som kallas både vänster och högerkanterna. Resultatet blir svaga och nervösa politiker som letar efter beslut med fingret i luften för att känna hur vinden blåser just nu. Hur dessa ska kunna bedriva något som liknar effektiv politik under resten av 2020- och 2030-talen blir en gåta.

SSAB och LKAB tappar fokus på kärnverksamheten

I det rent företagsekonomiska perspektivet är riskerna också uppenbara. SSAB har under de senaste decennierna varit ett företag som på ett mycket imponerande sätt drivit utvecklingen av specialstål.

LKAB har på ett liknande sätt specialiserat sig på att bryta och exportera järnmalm på mest effektiva tänkbara sätt. Med tanke på de investeringar som krävs för båda företagen för att upprätthålla sin grundläggande konkurrenskraft är det svårt att se hur de nya värdekedjor som är tänkta att utvecklas mellan SSAB och LKAB passar in i logiken. Risken att kraft dras från kärnverksamheten är tydlig, och vi ser redan de problem som existerar i och med järnvägsfrakterna till Narvik.

Likheterna med de stora statligt ledda satsningar -och misslyckanden- som gjordes för att skapa integrerade industriella lösningar i Norrland under både 1920- och 1970-talen känns inte sällan osannolika. I värsta fall antyder det också att vi redan har svaret på var dagens satsningar kommer att sluta.

Jan Jörnmark är docent i ekonomisk historia och författare. Han skrev 1993 sin doktorsavhandling om efterkrigstidens omstrukturering av den västeuropeiska stålindustrin. Hans forskning har sedan populariserats både online och i flera bästsäljande böcker om övergivna platser.