Jan Jörnmark: Norrland bevisar att EU gått vilse

När jag läste IVA:s rapport om industriinvesteringarna i Norrland kände jag ett starkt behov av att försöka se helheten i den europeiska omställning som Norrlandssatsningarna är en del av. Fortsätter man därför med att ta del av internationella studier växer bilden av en allt hårdare reglerad och subventionsfylld europeisk industripolitik fram.

EU – nu en del av problemet

En sak jag tydligt känner igen från min doktorsavhandling om stålkrisen i EU på 1970- och 1980-talen är den dynamik som finns mellan den övernationella europeiska nivån och de nationella möjligheterna att subventionera eller snedvrida marknader.

Men det finns en avgörande skillnad mot hur det såg ut för ett halvsekel sedan. På den tiden arbetade den övernationella EU-nivån för att minska de nationella dolda handelshindren och subventionerna. Idag är det tvärtom den gemensamma europeiska nivån som driver på regleringarna och stöden.

Under resten av 2020-talet riskerar EU att skapa isolering av den europeiska industrin, samtidigt som konflikterna inom EU också får en tendens att öka när konkurrensen om stöd och den inhemska marknaden tilltar.

Havererade under 70-talet

Den europeiska industripolitiken har utvecklats i faser, med start i 1950- och 1960-talens försök att hämta det bästa från den amerikanska massproduktionstekniken, som sedan ofta blev framgångsrika när de användes i en ny och mycket större tullfri europeisk miljö. Men det var framför allt en imitativ strategi, som havererade under 1970-talet, när européerna bara lyckades hitta förlorare i takt med att den starkt innovativa och mycket mer komplicerade digitala tekniken bröt igenom.

Inflation och handlingsförlamning

Det enda man lyckades åstadkomma med industripolitiken under det decenniet var inflation och handlingsförlamning, vilket under 1980- och 1990-talen medförde ett skifte till den starkt liberala frihandelsepoken där de fyra friheterna drevs igenom och Europa verkligen blev en enhetlig och öppen marknad.

Samtidigt bröt globaliseringen och digitaliseringen igenom på bred front, vilket ledde till en snabb rationalisering och krympning av hela den europeiska industrin. Parallellt skapades en större och starkare gemensam EU nivå, där såväl kommissionen, parlamentet och gemensamma standards och myndigheter fick en betydelse de inte var i närheten av på 1970-talet.

Finanskrisen och industripolitikens återkomst

Nästa brytning kom med finanskrisen 2008–09 som följts av en svag återhämtning och ett nytt genombrott för nationellt orienterad industripolitik som alltid flankeras av en retorik om ”ny grön hållbar industri”. USA har lanserat sin gröna giv och Kina följer liknande värdekedjor. Självklart har därför den numera förstärkta centraliserade EU-nivån lanserat sin egen gröna industri- och infrastrukturvariant.

Men som många påpekat det senaste året är det europeiska gröna alternativet starkt okoordinerat, vilket är det man kunde förvänta sig med tanke på hur sent som de centrala EU nivåerna stärkts.

Skärskådar man det som pågår är det enda som egentligen håller ihop för programmen att de alltid inleds med orden ”grön” och/eller ”hållbar”. Deras gemensamma nämnare är sedan att de med hjälp av avgifter, skatter och olika former av regleringar har som mål att drastiskt höja kostnaderna för traditionell industri, transporter och jord- och skogsbruk. De stegrade kostnaderna ska sedan driva fram förutsättningarna för en helt ny ”grön industriell och infrastrukturell uppbyggnad”.

Grön protektionism

Politikerna på den gemensamma EU-nivån har förstås också insett att man behöver skapa incitament för att bygga den nya industrin och infrastrukturen. Mycket kan självklart göras med förbud och regleringar, men det skapar också en risk att man står helt utan egen produktion när allt flyttar till länder med mindre omfattande miljöregleringar. Därför har man både skapat omfattande ekonomiska stöd och byggt nya protektionistiska skydd för den egna industrin.

Incitamenten i form av subventionerade lån och bidrag finns redan på plats och skyddet förstärks efterhand som CBAM  (Carbon Border Adjustment Mechanism) stegvis införs. CBAM kommer att innebära importavgifter på tunga industriprodukter från hur olika utsläpp sett ut i de exporterande länderna.

Det kommer inte bara att skapa en fördyrande byråkratisk organisation, utan också framför allt att slå mot fattigare utvecklingsländer som i motsats mot Kina inte kan försöka subventionera fram en egen ”grön” industri.

Okoordinerade politiska institutioner

Men samtidigt som den centrala EU-nivån stärkts har de nationella nivåerna inte på något vis försvagats, och därför finns det nu finns två olika europeiska nivåer som konkurrerar med varandra om att snedvrida marknader. Den gemensamma EU-nivån gör det genom olika direktiv och normer, som flankeras av den yttre muren i form av CBAM.

Bredvid CBAM ser vi också mängder av nationella stöd och lånegarantier som konkurrerar om den skyddade EU-marknad som är tänkt att växa fram. Kombinationen av att man är på väg att skapade mer isolerade gemensamma stora europeiska marknader, tillsammans med stora mängder subventioner innebär att många aktörer sökt sig till de nya ”gröna industrierna”.

Resultatet ser vi nu i form av larm av överetableringar, vilket följs av klassiska “beggar thy neighbor”-situationer där man försöker lägga beslag på de marknader som man trodde var garanterade.

Arbetskraften saknas

Slutligen har de nationella satsningarna genomförts i de regioner som åtminstone på ytan verkat ha rätt produktionsfaktorer för den nya industrin. Det har satt Norrland i centrum för ett flöde av förhoppningar om ”billig grön kraft”, och under början av 20-talet fanns det inga begränsningar för alla de projekt som presenterades för olika kommuner.

Samtliga dessa kommuner hade gemensamt att de förlorat befolkning sedan ett halvsekel tillbaka. Därför är det när man till sist läser de kommunala dokument som tagits fram de senaste två–tre åren som det verkligt ohållbara i de europeiska planerna slår emot en med full kraft.

I dessa visioner ser man hur kommuner som stagnerat i decennier och nu domineras av pensionärer planerar att öka befolkningen med 30–50% bara under de närmaste decennierna. I många fall har kommuner till och med börjat låna pengar för att genomföra de investeringar man tror är nödvändiga för att få plats med alla nya invånare.

Analyserar man däremot demografin i de områden som är tänkta att vara vaggan för den nya gröna industrin framstår däremot bristen på realism med oerhörd tydlighet. Arbetskraftsbristen var i själva verket ett mycket stort problem redan innan vi såg de överkapacitetstendenser som nu gör att olika projekt avbryts. Det har skapat en dyr ”fly in-fly out”-arbetsmarknad samtidigt som denna instabilitet starkt bidrar till att arbetsmiljön blir osäkrare.

Brustna förhoppningar

Återvänder vi till sist till helheten av det som skapas i Europa framstår osäkerheten som det dominerande draget. Det kontinenten saknat sedan länge är en dynamisk motor som skapat framtidsindustrier, på det sätt som den digitala tekniken gjort i USA och Östasien. Den ”gröna omställningen” riskerar att bli ytterligare ett fall av hur stora planer snabbt bara ledde till stora felinvesteringar och bittert brustna förhoppningar.