Ivar Arpi: Världen ska betala Trump – för USA:s supermakt

Hur ska man förstå vad Trumpadministrationen gör? Är det kaotisk populism i strid med ekonomisk logik – eller en strategi med en sammanhängande idé bakom? Kanske är det både och.

Men något håller på att förändras i grunden. Begreppet Mar-a-Lago-accorden började cirkulera efter en policyessä från november förra året av Stephen Miran – tidigare rådgivare i Trumps finansdepartement – där han skissar på hur USA bör omförhandla sin roll som skuldemittent och säkerhetsgarant.

I sin essä beskriver Miran hur USA bör använda sin ekonomiska tyngd – dollarn, skulden, marknadstillgången – för att tvinga fram ett nytt kontrakt. Zoltan Pozsar, då på Credit Suisse, har tänkt i liknande riktning.

Hos båda handlar det om att dollarn, skulden och skyddet inte längre ska stabilisera världen – utan användas som påtryckningsmedel.

Trump vill omförhandla kontraktet

I decennier har USA burit en oproportionerligt stor del av den globala ordningen. Landet har tillhandahållit en stabil valuta, öppna marknader och militärt skydd – och samtidigt finansierat detta med skuld.

Det har fungerat, så länge världen accepterat kontraktet: USA står för säkerheten, omvärlden köper dess skuld.

Men det är detta kontrakt Donald Trump nu tycks vilja omförhandla. I början av sin andra mandatperiod har han, enligt personer i hans närhet, börjat tala om Mar-a-Lago-accorden.

Det är inte ett undertecknat avtal, inte ett policyprogram. Det är ett koncept som försöker få bukt med tre strukturella obalanser: ett övervärderat dollarvärde, en skenande statsskuld, och allierade som enligt Trump dragit nytta av USA utan att betala.

Åtgärder som inte slår mot väljare

I praktiken innebär det tre saker. För det första: en aktiv devalvering av dollarn. För det andra: en skuldomstrukturering där delar av USA:s statsskuld förlängs kraftigt, i vissa fall till 100 år, och med låg eller ingen ränta – så kallade Patriot Bonds. För det tredje: ett nytt säkerhetspolitiskt kontrakt där amerikanskt skydd bara ges till länder som är beredda att betala eller göra strategiska eftergifter.

Trump är inte isolationist. Snarare, som statsvetaren Walter Russell Mead uttryckt det, transaktionalist. Han vill inte lämna världen – men han vill ta betalt för USA:s roll i den.

Mead kallar det för en form av neomerkantilism: överskott är styrka, underskott svaghet, och realproduktion – särskilt industriell – en förutsättning för suveränitet.

Bakgrunden är tydlig. USA:s statsskuld har passerat 120% av BNP. Räntekostnaden är nu högre än försvarsbudgeten. Elon Musk har satts att leda en ny myndighet för “effektivisering”, men resultaten är symboliska.

Samtidigt är de största utgiftsposterna – socialförsäkringar, sjukvård, försvar – politiskt orörbara. Det finns inte många sätt att minska underskottet utan att slå direkt mot väljare.

Ett sätt är att föra över kostnaderna på andra. Och där kommer Mar-a-Lago-accorden in.

USA ska inte bära systemet – utan prissätta det

Idén är att sänka dollarkursen – och därigenom förbättra USA:s konkurrenskraft – genom koordinering, eller om det inte går, genom ensidiga åtgärder.

Det andra ledet är att långivare, ofta allierade, erbjuds en omstrukturering: att byta ut dagens statsobligationer mot Patriot Bonds med låg ränta och mycket lång löptid. Det skulle minska USA:s räntekostnader och ge finansiellt andrum.

Det tredje är säkerhet. USA:s skydd har under lång tid getts utan direkta motkrav. I Trumpdoktrinen är det inte längre hållbart. Vem som får militärt stöd – och tillgång till USA:s marknad – blir en förhandlingsfråga. Kanske inte via formella avtal, men via en förändrad praxis. Det är, i Trumps ögon, slut på gratisluncherna.

Tillsammans bildar dessa tre komponenter ett nytt slags strategisk hållning. USA går från att vara systemets garant till att agera som dess största intressent.

Det är precis så strategin har börjat formuleras – i policymiljöer, hos Miran och i analyser av Pozsar: USA ska inte längre bära systemet. Det ska prissätta det.

Ett försök att vända logiken

Mar-a-Lago-accorden handlar inte om att lämna världsscenen – utan om att ändra betalningsmodellen. I vissa förslag har till och med diskuterats att USA borde kräva delägande i strategiska tillgångar – gasfält, kärnkraftverk, råvaror – i utbyte mot skydd.

Logiken liknar äldre former av geopolitik: mer Ostindiska kompaniet än FN.

Men varför just nu? En förklaring är hur globaliseringen förändrat beroendestrukturerna.

När Kina togs in i WTO trodde många i Washington att frihandel skulle leda till demokratisering. I stället blev Kina en strategisk konkurrent – industriellt, teknologiskt och finansiellt.

USA blev beroende av kinesisk tillverkning och av kinesiska investeringar i amerikansk skuld. Detta, menar Trumps krets med visst fog, har skapat en asymmetri som måste brytas.

Ekonomen Yanis Varoufakis beskrev det som att USA blivit en global Minotaur: ett land som genom sina underskott sög upp världens överskott – och på så vis höll systemet stabilt.

Men den modellen bygger på att USA accepterar rollen som förlustspelare. Mar-a-Lago-accorden är ett försök att vända logiken: att använda skuldens tyngd som hävstång, att disciplinera snarare än att absorbera.

Trump vill dra ur sladden

Det finns förstås risker. Om omvärlden börjar tvivla på att amerikansk skuld är säker – eller att dollarn är neutral – kan förtroendet försvinna snabbare än USA hinner justera kursen.

Edward Luttwak har beskrivit detta som geopolitikens paradox: när stormakter använder osäkerhet som strategi underminerar de också den stabilitet de själva är beroende av.

Trump räknar med att USA:s position är tillräckligt stark för att tvinga fram en ny ordning – eller åtminstone ett nytt förhandlingsläge. Han må inte ha byggt det gamla systemet. Men han är den som är mest villig att dra ur sladden.

Och kanske är det där den största förändringen ligger.

Nöjer sig Minotauren med tribut? Det är inte säkert att den själv vet.

Men marknaden kommer inte fråga vad USA vill – bara vad det gör.

Ivar Arpi är fristående journalist och debattör som publicerar via enrakhoger.se