Ivar Arpi: ”USA och EU spelar samma spel”

Donald Trump hann knappt återvända till Vita huset innan han riktade in sig på Europa. “Europeiska unionen är brutal”, sa han – och lade till att EU varit “fullständigt brutal mot oss i handelsfrågor”.

Det låter som show, men budskapet är glasklart: tullar är inte längre siffror på papper. De är vapen.

På befrielsedagen den 2 april eskalerade Donald Trump tullkonflikten rejält. Bakgrunden har han varit tydlig med. Han återkommer ständigt till samma siffra: EU:s 10-procentiga biltull. USA:s motsvarande tull på personbilar har länge varit 2,5% – men under 2025 har Trump aviserat att den ska höjas till 25%.

I bakgrunden finns också en 25-procentig tull på pickuper – den så kallade “kycklingskatten”.

För Trump är det här ett favoritexempel på snedvriden handel: EU har fått sälja sina bilar med låga tullar i USA, men amerikanska fordon möts av höga murar i Europa. Det väcker starka reaktioner i Washington – men knappt någon debatt här.

Ingen sida utan skuld

Mellan 2014 och 2025 har de stora svenska dagstidningarna – DN, SvD, Expressen och Aftonbladet – publicerat 831 artiklar där Trump, tullar och EU förekommer tillsammans. I så gott som ingen av dessa ifrågasätts EU:s egna tullnivåer som möjlig orsak till konflikten. De nämns – i bästa fall – i en bisats.

Mönstret är tydligt: USA framställs som aggressivt, EU som regelstyrt och rationellt. Den strategiska protektionism som Bryssel själv bygger sin ekonomi på förblir osynlig – som om den inte fanns.

Det betyder inte att USA är oskyldigt. Tvärtom. Redan under sin första mandatperiod införde Trump tullar på stål, aluminium och kinesiska varor, subventionerade inhemskt jordbruk och använde tullhot som politiskt vapen.

Buy American-lagen fanns sedan länge, men Trump skärpte tillämpningen och gjorde den till en symbol för sin handelspolitik.

Biden har i flera fall fortsatt samma linje – men med mjukare ton. Trump vägrar tala med EU:s tjänstemän och föredrar bilaterala samtal med enskilda medlemsländer – eftersom EU som helhet är för stort för hans smak. USA har sina egna skyddsmekanismer – från upphandlingskrav till industristöd – men de granskas oftare, i synnerhet av svenska och europeiska medier.

Europas heliga ko är dess mur

EU:s murar döljs bakom tal om samarbete och standarder. Det är ett bekvämt narrativ: USA agerar, EU reagerar. Men skevheterna fanns där från början.

EU byggde sin handelsordning med inbyggt skydd – men det diskuteras sällan. För tekniskt. För svårplacerat. Samtidigt fortsatte konflikten att trappas upp: ståltullar, hot om åtgärder mot vin, sprit, jordbruksprodukter.

Bryssels svar blev ACI – ett nytt instrument mot ekonomisk utpressning från tredjeländer. Det markerade ett skifte. Retoriken blev praktik.

EU:s tullar skyddar inte bara bilar. Den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) kallas ofta Europas heliga ko – men fungerar snarare som dess mur. På varor som nötkött, mejeriprodukter och spannmål ligger tullarna ofta mellan 20 och 40%, och kan i vissa fall nå upp till 50%.

De här nivåerna gäller främst import från länder utanför EU:s frihandelsavtal – som USA, Brasilien och Australien – där den fulla MFN-tullen tillämpas. MFN, Most Favoured Nation, är WTO:s standardregel: alla länder utan särskilt avtal ska behandlas lika, men inte nödvändigtvis generöst.

Ironiskt, med tanke på vad “most favoured” antyder.

“Washington säger det rakt ut”

Resultatet är att varor som nötkött, ost eller spannmål från dessa länder möts av EU:s högsta skyddsnivåer – oavsett pris, kvalitet eller efterfrågan. Det är inte undantag, utan en systematisk del av ett regelverk byggt för att gynna unionens mest strategiska sektorer.

Det är långt över USA:s tullnivåer – även om båda sidor upprätthåller omfattande stöd till det egna jordbruket.

Bryssels språk är lågmält, men muren är hög. Fransk ost och italienskt nötkött skyddas som vore de nationella intressen – och det är precis vad de är, i en värld där självförsörjning blivit en valuta. Det ironiska är att det EU vägrar erkänna som strategiskt – jordbruk – är just det som USA öppet anklagas för.

Skillnaden? Washington säger det rakt ut.

Trumps svenske ex-rådgivare Tomas J. Philipson sa nyligen att USA är “offret” i relationen till EU – inte minst vad gäller biltullarna: “Tyskland har fyra gånger så höga tullar på bilar från USA som tvärtom.” Det syns, menar han, i gatubilden: Därför ser man inga Ford eller Chevrolet i Tyskland – men många BMW i USA.

En ekonomisk bombmatta

Båda sidor spelar samma spel. Prat om rättvisa är ett fikonlöv. Trump utnyttjar det: han spelar offer, tvingar EU på defensiven. För Bryssel är han en vandal. Men bakom utspelen ligger en tydlig logik: maximalt tryck på omvärlden för att gynna amerikansk industri och tvinga fram nya avtal.

Metoden liknar en ekonomisk bombmatta – tullar mot alla, samtidigt, för att få världen att dansa efter MAGA-pipan.

Det krävs inte längre stridsvagnar för att ta kontroll. Ett exporttillstånd kan räcka. Den amerikanska staten behöver inte längre skicka krigsfartyg. Ett hot från finansdepartementet gör jobbet.

När amerikanska myndigheter varnade europeiska banker för sekundära sanktioner om de fortsatte affärer med Iran, drog sig bankerna snabbt ur. De behövde inte beordras. Rädsla för att bli avstängda från dollarn gjorde jobbet.

Trump vill ha mer

TTIP – det transatlantiska frihandelsavtalet mellan EU och USA – var i princip färdigförhandlat 2016.

Avtalet skulle ha lett till sänkta tullar, gemensamma standarder och en fördjupad ekonomisk allians. Men när Trump tillträdde lades det på is. Han såg det som en inskränkning av amerikansk suveränitet – och valde i stället tullar, bilaterala förhandlingar och nationell kontroll.

Sedan dess har riktningen varit tydlig: från harmonisering till konfrontation. Frihandeln finns kvar i språket – men i praktiken är det maktlogiken som styr.

Sverige har inget eget handlingsutrymme i tullfrågan – vi är bundna till EU:s gemensamma politik. Som alla andra medlemsstater är vi måltavlor när Washington slår mot unionen. Små länder får lära sig att gilla läget.

Trump har sagt nej till EU:s förslag om att slopa biltullarna. Inte för att han ogillar idén – utan för att han vill ha mer. Eftergifter. Kontroll. EU försvarar 30–40-procentiga tullar på livsmedel utan att blinka, samtidigt som man talar varmt om frihandel när det gynnar egna exportörer.

Utan maktbalans – ingen frihandel

Det märkliga är hur tyst det är om det här. EU:s tullar på bilar, jordbruksprodukter och teknik har i svensk rapportering ofta beskrivits som självklar bakgrund – inte som orsak till konflikt.

Medan Trumps tullar möts av fördömanden är EU:s egen protektionism nästan helt frånvarande. Bilden blir skev: en agerar, en svarar. Men dubbelmoralen visas inte upp, inte för att den saknas – utan för att den aldrig efterfrågas.

Unionens protektionism kläs i språk om standarder och regelverk. USA:s kallas vad den är. Men båda gör samma sak. Frihandel är ingen självklart fredlig ordning – den upprätthålls av dem som gynnas av den. Utan maktbalans funkar det inte.

I den världen är tullar de nya kärnvapnen: billiga, tillgängliga, effektiva.

Att kalla det vi själva gör för “regelbaserat” och det USA gör för “brutalt” är inte analys. Det är PR. Frågan är hur länge det går att upprätthålla den bilden – när verkligheten talar ett annat språk.

Ivar Arpi är fristående journalist och debattör som publicerar via enrakhoger.se