Ivar Arpi: Stödet för S är orättvist, obegripligt och demokratiskt

Den här krönikan ska inte handla om svärd eller krut, men vi börjar där. Om man nördar ner sig i historia stöter man på ett antal av dem: genialiska härförare som vinner alla slag de ger sig in i, men förlorar kriget. Karl XII, Hannibal, Jan Žižka och såklart Pyrrhos som gav upphov till uttrycket ”pyrrhisk seger”. Antikens Rom var hejare på att förlora och förlora, men sedan ändå vinna på ett avgörande vis. Ofta anammade man sina fienders vinnande strategier och teknologier, och återkom ännu starkare. Att dominera andra var Roms kall, trots allt.  

Nog om krig. Ett litet hopp två tusen år framåt till dagspolitiken. I proportionella valsystem, som det svenska, har vi en uppsjö av partier med någorlunda olika profiler, eftersom man får representation i proportion till väljarstöd. I mer oförlåtande valsystem finns i realiteten bara två partier men i ärlighetens namn finns bara två läger även här. Att försöka samla ihop stöd för en tredje position har inte funkat särskilt väl för Centerpartiet den här vändan, och det kommer nog inte fungera för någon annan längre fram heller.

Svensk politikKrönika

Alice Teodorescu: Efter åtta år med S – nu måste högern bli tydligare för att vinna

Det verkar vara så att det alltid finns endast två politiska läger och att dessa i regel samlar runt hälften av de röstande vardera. Det är så självklart att man nästan känner sig dum som ens ställer frågan, men varför är demokratiska parlamentsval nästan alltid jämna?  

Obegripligt (S)töd

Det är nästan absurt, när man tänker på det. Som att vi är programmerade från högre ort att irra runt som små myror, inbillade att vi är individer, medan det från Olympen (eller var programmeraren sitter nuförtiden) är helt uppenbart att vi alltid samlar oss i två nästan lika stora stackar. Landskapet ändras, stackarna flyttas, men balansen återställs gång på gång. Ingen seger är slutgiltig, eftersom kriget alltid fortsätter. Myror kommer och myror går, men stackarna består.  

SCB har släppt sin sista partisympatiundersökning innan höstens val. Socialdemokraterna går kraftigt framåt och samlar nu 33,3% av rösterna. Exakt vad det handlar om har alla politiska kommentatorer lagt ut texten om, och detta är väl min tur, men att Magdalena Andersson åtnjuter landsmodersnivåer av förtroende – 57 procent, enligt senaste Novusmätningen – bidrar givetvis. En stark, karismatisk ledare! För oss som inte direkt utmärkt oss för att vara Socialdemokraternas största fans är detta såklart trist. Men på en nivå är det också obegripligt.  

Man ska egentligen inte säga att det är obegripligt eftersom man då kallar sig själv för idiot. Men sedan den här regeringens tillträde 2014 har vi haft en migrationskris där regeringen fick kritik av utredningarna för sin hantering, en pandemi där regeringen bara häromdagen fick skarp kritik för sin hantering, den grova brottsligheten som har förvärrats avsevärt, kraftigt försämrat säkerhetsläge i närområdet och en elkris som skapats av att man lagt ned kärnkraftverk i förtid. När man ska sälja in demokrati som styrelseskick brukar man säga att ansvarsutkrävande är en av styrkorna. Så varför vill inte fler utkräva ansvar? 

Partierna härmar det som ger framgång

För det första tror jag att politiken ses som reaktiv snarare än styrande. Att hålla regeringen ansvarig för ovanstående blir med det synsättet som att vara arg på SMHI för att det är storm. Det skulle också förklara varför regeringar kan gå till val i opposition mot tillståndet i landet, trots att man haft en eller flera mandatperioder på sig att råda bot på det. Ansvariga politiker kan år efter år slå fast att något är oacceptabelt, utan att leverera konkreta åtgärder som kan göra skillnad. Då röstar vi på dem vi tycker har skönast attityd till ovädret. Ingen har ansvar och ingen hålls ansvarig.  

Svensk politikKrönika

Ivar Arpi: Paludan visar att staten saknar kontroll över betydande delar av Sverige

För det andra triangulerar partier varandras positioner, alltså härmar det hos den andre som ger framgång. Exempelvis har Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, enligt ny forskning, gjort att riksdagens företrädare nu för första gången, sedan mätningarna började, har ungefär samma uppfattning som väljarna i migrationsfrågan. Men det innebär inte att SD fortsätter att belönas, i och med att även de andra partierna, inklusive S, låter som dem i frågan. Att Liberalerna drivit Natofrågan tydligt ger dem ingen belöning när alla förutom Miljöpartiet och Vänsterpartiet svängt i frågan. Att Moderaterna varit kreativa och pådrivande i frågor om brott och straff, ger dem ingen större utdelning när S låter snarlika.  

Det kallas demokrati 

När en hel befolkning flyttar sig så hänger partierna med – i regel. Det är inte rättvist att Socialdemokraterna får så stort förtroende, trots att de blockerat lösningar vad gäller höjda försvarsanslag, Natomedlemskap, åtstramningar i migrationspolitiken, skarpa åtgärder vad gäller brottslighet och terrorism, kärnkraft och dessutom fumlat sig igenom en pandemi. Ändå stiger de i opinionen! Som ni nu säkert hör så låter jag gnällig, och det finns inget mindre tilltalande än någon som med gnälligt tonfall försöker få in ett ”vad var det jag sa!”.  

Det finns alltid bara två lag. Myrstackarna blir alltid jämnstora. De borgerliga myrorna vinner ofta många slag. Och sedan får vi en socialdemokratisk regering. Det kallas demokrati där vi bor.  

Ivar Arpi är fristående journalist och debattör som publicerar via Ivararpi.substack.com