Ivar Arpi: Paludan visar att staten saknar kontroll över betydande delar av Sverige

Rekordmånga söker sig till Hemvärnet efter Rysslands invasion av Ukraina. Men redan innan trotsade intresset för att värna hemlandet trenden med vikande engagemang i föreningar. Men medan vi blir alltmer ense om att försvaret mot yttre hot ska stärkas, blir den inre säkerheten allt sämre. Runtom i Sverige utspelar sig kaosartade scener med brinnande polisbilar, hopar som går till attack mot polisen, som tar över, poliser som retirerar. 

Allt för att Rasmus Paludan, dansk partiledare och aktivist, bestämt sig för att bränna koranen i en rad svenska städer. I utsatta områden, som det så fint kallas. Socioekonomiskt har många av dem varit utsatta länge, vad gäller kriminalitet likaså. Men gemensamt för dessa områden är att de med tiden blivit alltmer muslimska. Vad är det Paludan försöker uppnå?  

Provokationen är tänkt att visa hur samhället utvecklats. Och på den punkten lyckades han nog över sin egen förväntan. I skrivande stund pågår ett upplopp i Landskrona, där Paludan hade planerat en koranbränning.  

SAKNAR VATTENKANONER OCH GUMMIKULOR

För det första, den svenska polisen har inte klarat av att trygga yttrandefriheten eller demonstrationsrätten. De har inte klarat av att hålla ordningen. Oavsett vad det beror på, är det den enda slutsatsen man kan dra. Att ligister kan bränna polisfordon, hittills skada 16 poliser så illa att de tvingas uppsöka vård, och tvinga bort polisen från platsen innebär att den svenska staten inte bestämmer där längre. Varför har inte svensk polis fått verktyg att hantera den här sortens situationer? 20 år efter göteborgskravallerna har polisen ännu inte tillgång till vare sig vattenkanoner eller gummikulor. Jag kan dock inte avgöra om det hade hjälpt i de uppkomna situationerna, men det borde finnas en nivå mellan att knuffas med stenkastare och verkanseld med tjänstevapen. Sedan är det säkert som polisforskaren Stefan Holgersson säger till SvD:  

”Det här är bara ett av många exempel på de strukturella problem som polisen har och som kan ses till exempel i hur man hanterar skjutningar, men även det vi sett kring passhantering.” 

För det andra, de flesta gillar inte vad Rasmus Paludan står för. Hans parti Stram kurs vill förbjuda islam i Danmark och utvisa alla icke-västliga invandrare – men det är inte skäl nog att upphäva hans rättigheter. Tidigare har man försökt neka honom inresa i Sverige, men det fick man ge upp när det visade sig att han har svenskt medborgarskap. Man kan tycka vad man vill om Paludan, men det ger inte rätten att med våld upphäva lagen.

Kriget i UkrainaKrönika

Ivar Arpi: Ukrainakriget är bara början – nu är det bråttom för svenska försvaret

För det tredje, många har påstått att inget av detta handlar om islam. Visst, på en nivå handlar detta om att äga sitt område, enligt klassisk gatulogik. Om det kommer någon och vill pinka på ens revir så visar man var skåpet ska stå. Provokationens innehåll är då mindre viktigt än vad det signalerar, och det är därför man måste svara med våld. Den reaktionen har även uppstått när journalisten Joakim Lamotte åkt runt i landet. Dessutom verkar många tycka att det är kul att slåss med polisen – blow off some steam. Man kommer ju undan med det, om man är tillräckligt många. Det är enkelt att förstå den logiken, eftersom den återkommer i olika länder och sammanhang, men jag tror man missar att provokationens innehåll också är en faktor.  

SKER EJ NÄR BIBLAR VANHELGAS

Om det inte handlar om islam, varför ropar ligisterna ”allah akbar” och ”tabkir”? Varför är det när en koran bränns som det blir upplopp? Något liknande sker aldrig när det är biblar eller motsvarande som vanhelgas. Om det inte handlar om islam, varför uppmanar Iraks starke man, Muqtada al-Sadr, den irakiska regeringen att kalla upp Sveriges ambassadör? Varför uppmanar han den svenska regeringen att förbjuda allt sånt här, som att bränna koranen, om ”man vill bevara lugnet och freden”? 

Om det inte handlar om islam, varför behöver ordföranden för Sveriges unga muslimer gå ut och försvara reaktionerna? Han jämför de våldsamma reaktionerna som sker med hur Sverige skulle reagera på att Putin bombardera Gotland, förvisso tomma fält, med raketer. Kränkningen muslimer upplever av en bränd koran är likartad som många svenskar skulle känna då.  

STATEN SAKNAR KONTROLL

Givetvis är inte alla muslimer likadana, islam är inte en enhetlig religion, och många muslimer är säkert negativa till våldsamheterna. Men att förneka att detta också handlar om en krock mellan islam och sekulära värderingar är helt enkelt felaktigt. 

Säga vad man vill om Rasmus Paludan, men hans provokation har blottlagt att svenska staten saknar kontroll över betydande delar av landet. Det är svenskt territorium på pappret, och välfärdspengarna når dit, men uppenbarligen inte svenska lagar. Inte när tillräckligt många bestämmer sig för att visa sig från sin argaste sida. 

På Twitter har en del velat sopa problemet under mattan genom att förbjuda Rasmus Paludan att demonstrera, utvisa honom, eller förvisa honom till Treriksröset. Vad skulle det prejudikatet bli? Om en grupp kan uppvisa tillräckligt våldskapital, och viljan att använda det, så gäller inte de demokratiska rättigheterna längre. Då är det gatans parlament som bestämmer, inte riksdagen. Vilka andra åsikter ska förvisas till ödemarken eller Zoom (som samma twittrare senare föreslog)? Vems våld ska sätta ramarna för demokratin nästa gång? 

VAD HADE DE KÄMPAT FÖR?

Är islams tabun de enda som aldrig får kränkas? Att döma av hur många som på förhand vill förbjuda Paludan för att genomföra sina provokationer verkar det så. I så fall lever vi redan i ett skuggkalifat, där vi tar mer hänsyn till islamiska tabun än till våra egna värderingar och lagar. Den som internaliserat detta blir argare på den ensamme provokatören än på den hop våldsverkare som försöker döda poliser. För vad man än tycker om Paludan så är det inte han som är hotet mot demokratin.  

Jag minns ett reportage, som jag tyvärr inte hittar nu, om amerikanska soldater som återvände hem från Afghanistan och Irak, där de i sina ögon hade kämpat för sitt land. Men det USA de återvände till var så splittrat att de undrade vad det var de egentligen hade kämpat för. De senaste månadernas patriotiska stämning i Sverige brinner på liknande vis just nu upp. Om vi inte kan garantera tryggheten och demokratin i våra städer, vad är det då vi försvarar vid gränsen? Detta är ett lika akut problem som ryska aggressioner. 

Ivar Arpi är fristående journalist och debattör som publicerar via Ivararpi.substack.com