Ivar Arpi: När välbeställda vill ha något uppstår alltid en marknad

Det kan inte stämma. Det kan inte ha gått till såhär. Det är för fruktansvärt, för utstuderat. Jag kommer på mig själva med att tänka dessa tankar om och om igen när jag läser Adoptionerna – ett granskande reportage av DN-journalisterna Patrik Lundberg, Alexander Mahmoud och Josefin Sköld. Men givetvis stämmer det. Allt är dokumenterat. Det som läggs i dagen är en ännu pågående skandal.

Fattiga familjer runtom i världen har blivit bestulna på sina barn. Fattiga är särskilt utsatta eftersom de saknar kontakter och resurser att kämpa emot. Ibland handlar det om rena kidnappningar, där barn slitits ur famnen på sina mammor, eller tagits från lekplatser, eller blivit lyfta in i skåpbilar. Ibland vid födseln, då mamman inte får träffa sin nyfödda bebis, som exempelvis påstås vara dödfödd. I andra fall har föräldrarna arbetat och lämnat barnen på barnhem under dagarna, för att plötsligt få höra att barnet är borta. I ett fall blir en pappa som vill ha svar från barnhemmet misshandlad så illa att han dör en vecka senare.

DÅ UPPSTÅR EN MARKNAD

Det som gör boken unik i sitt slag är att föräldrarna, och särskilt mammorna, som blivit berövade sina barn får komma till tals. Vad hände med dem efter att deras barn togs ifrån dem? Att läsa deras berättelser är som att ta del av sin egen värsta mardröm. Att inte veta om ens barn lever eller var det befinner sig, att sakna verktygen för att kunna ta reda på det, och att i flera av fallen veta att institutionerna man borde kunna vända sig till har medverkat till brottet. När välbeställda människor vill ha något uppstår alltid en marknad, oavsett hur smutsig den är.

Det är också en tragedi för adopterade som vuxit upp med påhittade berättelser om varför de blev bortadopterade. För många är detta något som upptäckts nu, bara de senaste åren. Alla reagerar inte likadant, men många som författarna pratar med upplever hur de bestulits på ett liv. De fick ett annat i Sverige, men är det verkligen ett rimligt byte? Det är svårt att tänka det när man tar del av berättelserna i boken.

SES SOM RÄDDANDE ÄNGLAR – INTE TJUVAR

Vår syn på adoption är beroende av bilden att den som tar hand om, eller tar över, någon annans barn gör något gott. Lindrar oro, sorg och smärta. Adoptivföräldrarna är räddande änglar, inte tjuvar. Här är det rent och fint, alla får gå i skolan och allt är modernt. Klart barnen får det bättre här!

Vår självbild raseras nu för gott. Många valde att vända bort blicken, trots att man anade att något inte stämde, eftersom deras barnlängtan trumfade allt annat. Dessutom stämmer det inte helt. I ett antal fall har svenska par köpt barn på plats, för att de inte orkat vänta på en adoption via någon organisation.

Det har funnits en bred politisk enighet om att barn får det bättre i Sverige än i fattiga länder. Så intensivt har vi alla velat tro på berättelsen om den goda adoptionen att vi ignorerat alla varningar, rapporter och utredningar (som andra länder gjort). Inte ens när vi får bekräftat att Sverige adopterat minst fyra stulna barn från Kina leder det till någon åtgärd. Det var något Meit Camving, generaldirektör på den dåvarande tillsynsmyndigheten Mia, fick bekräftat av Kinas adoptionsmyndighet så sent som 2005. När författarna frågar henne varför det inte ledde till något svarar hon:

”Jag tycker att det var positivt att vi fick den här informationen. Det visade att de tog det på allvar. Ja, så långt man nu kan göra det. Det går aldrig att vara helt säker i den här verksamheten.”

SNÖMOS FRÅN DE ANSVARIGA

Detta är ett mönster. När författarna försöker få svar från ansvariga generaldirektörer, politiker och ministrar får de i regel snömos som svar. En vägrar ställa upp annat än på mejlintervju, andra skyller på sina föregångare, någon säger att det är bättre nu men vi gjorde inget fel då heller.

60 000 barn har kommit till Sverige genom internationell adoption. I andra länder som utrett frågan uppskattar man att runt 80 procent av denna typ av adoptioner innehåller felaktigheter eller oegentligheter. Det är en svindlande tanke, om detsamma gäller Sverige.

UNDVIKER FRÅGAN OM DET EGNA ANSVARET

Kerstin Gedung, verksamhetschef på Adoptionscentrum som är världens näst största adoptionsförmedlare, tar inget som helst ansvar för några oegentligheter, trots hur centrala de har varit i alla år. När konfronterades med det faktum att svenska UD-rapporter, från 2015 och 2019, vittnade om att ”handel förekommer med barn för illegal adoption”, svarade hon med en oneliner: ”Handel med barn är aldrig adoption utan barnhandel.”

Ett skamlöst cirkelresonemang som helt undviker frågan om det egna ansvaret.

Riksdagsvalet 2022Krönika

Ivar Arpi: Demokratin är hotad – av Socialdemokraterna

Detta är inte ett avslutat kapitel. När Per Bergling, generaldirektör för den statliga tillsynsmyndigheten Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFOF), får frågan om han i dag kan garantera att dagens adoptioner till Sverige är rättssäkra och etiska svarar han: ”Det korta svaret är nej. Det kommer alltid att finnas en risk för övertramp och fel. Det bara är så.”

Det bara är så. Vad är det ens för svar? Hur kan detta få fortgå?

DET ÄR SKAMLIGT

Den journalist som avslöjade adoptionshärvan i Chile har ett svar. Det var i början av 00-talet och hon skickade allt hon visste till svenska myndigheter och adoptionsorganisationer, men inget hände. Nästan 20 år senare, i juni i år, var hon på plats på Mynttorget utanför riksdagen för en demonstration som krävde rättvisa av svenska staten för adoptionerna från Chile.

”Jag har alltid trott att den svenska staten behövde fler och starkare bevis för att ta den här frågan på allvar och ge barnen och föräldrarna upprättelse. Nu har jag insett att Sverige inte är så intresserat. Den svenska staten vet vad som har hänt. Men det spelar ingen roll.”

Det är skamligt. Ansvarsutkrävandet är bara i sin linda, får man hoppas.

Ivar Arpi är fristående journalist och debattör som publicerar via Ivararpi.substack.com