Ivar Arpi: Försvarsbolagens ESG-status är ett strategiskt hot

När Donald Trump nyligen förklarade att USA inte längre garanterar skydd åt Nato-länder som inte uppfyller tvåprocentsmålet, borde det ha varit en väckarklocka för Europas ledare. Men i Bryssel och Strasbourg agerar man fortfarande som om det största hotet mot vår kontinent är klimatet – inte en fientlig stormakt med kärnvapen riktade västerut.

Trots att ryska trupper står vid Ukrainas gräns, och kriget är inne på sitt fjärde år, håller EU fast vid ett hållbarhetsramverk där investeringar i försvarsindustrin fortfarande betraktas som moraliskt suspekta.

Fortfarande inte ESG

I januari 2024 skrev jag i Affärsvärlden om hur Sveriges AP-fonder vägrade investera i försvarsindustrin – trots att samma företag levererade vapensystem till Ukrainas försvar. Jag trodde då att det bara var en tidsfråga innan den hållningen skulle ändras. Och ändå, ett och ett halvt år senare, klassas europeiska försvarsföretag fortfarande som moraliskt problematiska – mitt under ett pågående krig i vårt grannskap.

Har något ändrats? Inte tillräckligt mycket. Inte snabbt nog.

ESG skapades för att möta långsiktiga samhällsutmaningar. Men ett ramverk som placerar europeiska vapentillverkare i samma etiska kategori som kolgruvor och tobaksbolag har tappat verklighetskontakten. Det är inte längre en hållbarhetsstrategi – det är en ideologisk kvarleva från en tid då hoten såg annorlunda ut.

Tanken var god

Det var tänkt att kapital skulle styras mot ansvarstagande. Men i praktiken dränerar det demokratier på försvarsförmåga. Inom EU:s regelverk klassas försvarsindustrin fortfarande som “kontroversiell”, i samma kategori som tobaksbolag och kasinon. Formellt förbjuds bara investeringar i kärnvapen och klusterbomber.

Men eftersom sektorn inte heller klassas som hållbar, exkluderar banker och pensionsfonder den i praktiken. Resultatet är ett tyst investeringsstopp – även i bolag som bygger det vi säger oss behöva mer av: säkerhet, försvarsförmåga, uthållighet. ESG åstadkommer lite – men det stoppar mycket.

Frivillig tvångströja

ESG är ingen lag. Det är ett system utan tydliga ramar – men med reella konsekvenser. I brist på klar klassificering har ESG blivit ett effektivt filter – utan att formellt förbjuda någonting. Det finns alltså inga juridiska hinder för AP-fonderna att investera i svensk eller europeisk försvarsindustri. Det är en självpåtagen tvångströja.

Till vilken nytta? För vems skull? Svenska AP-fonder har inte bara exkluderat utländska försvarsbolag, utan länge även avstått från innehav i svenska företag som Saab – trots att bolaget är avgörande för Sveriges försvarsförmåga och bidrar till Ukrainas motståndskraft.

Ideologisk tolkning

Det väcker frågor om mandat. Är det verkligen pensionsspararnas vilja att deras pengar inte får bidra till Sveriges försvar? Har någon ens frågat dem? Eller är det finanseliten som driver en ideologiskt färgad tolkning av hållbarhet, även när den står i konflikt med statens grundläggande uppdrag – att skydda sina medborgare?

I USA har hållbarhetsbegreppet blivit politiskt explosivt. Elon Musk kallade 2022 ESG för “en bluff” efter att Tesla exkluderats ur ett index medan ExxonMobil inkluderats. Exxon fick höga poäng för små förbättringar i sin fossila verksamhet – Tesla straffades för arbetsmiljöproblem, trots att hela bolagets affärsmodell syftar till minskade utsläpp.

Yta framför substans

Det är ett symboliskt exempel, men inte ett undantag. Det blottlägger en större systembrist: att ESG belönar yta snarare än substans, och ofta fungerar som ett verktyg för PR snarare än faktisk förändring.

I Europa har ESG-regelverket riskerat att frysa fast hela försvarsfrågan i en byråkratisk form – där värdegrundspolicyer väger tyngre än försörjningslinjer och produktionskapacitet. Försvaret av Europa går inte att bygga på dokument som skrevs för att lätta samvetet.

Hemligt möte

Så pass allvarligt är läget att flera europeiska länder nyligen höll ett diskret möte i Bryssel för att diskutera en väg runt ESG-reglerna. Enligt dokument som Politico tagit del av var Storbritannien drivande bakom idén om en ny överstatlig försvarsbank som ska kunna köpa militär materiel direkt.

Syftet: att slippa bokföra dessa utgifter i nationella budgetar – och att kringgå ett regelverk som i praktiken blockerar kapitalflöden till europeisk försvarsindustri. Förutom Storbritannien deltog Polen, Nederländerna, Danmark, Finland och Sverige.

Förslaget är inte bara ett undantag – det är ett underkännande.

Svartlistade försvarsbolag

När Emmanuel Macron våren 2025 antydde att Frankrikes kärnvapenparaply kunde utvidgas till Europa, markerade det en desperationssignal om kontinentens strategiska osäkerhet. Men ironin är att företagen bakom Frankrikes avskräckningsförmåga – Airbus, Thales och Safran – samtidigt är svartlistade av många europeiska fonder.

Europas sista säkerhetsgaranti bygger, med andra ord, på företag som våra finansiella institutioner inte anser vara etiskt försvarbara. Det är inte ett byråkratiskt problem. Det är ett strategiskt hot.

Hållbarhet kräver säkerhet

Samtidigt börjar både politiken och finansvärlden inse det självklara: ett hållbart samhälle kräver säkerhet. Ändå tillåter dagens regelverk att kapital styrs till fossil energi i Kina, medan europeiska försvarsföretag hålls utanför. Inte för att de bryter mot några regler – utan för att de inte ryms i bilden av det goda.

Tre år efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina innebär EU:s hållbarhetsregler fortfarande att man kan investera i kinesisk kolkraft – men inte i europeiskt luftvärn.

Ivar Arpi är fristående journalist och debattör som publicerar via enrakhoger.se