Ivar Arpi: Demokraterna föll på sitt förakt för väljarna

“I don’t know if you guys know this, but there’s literally a floating island of garbage in the middle of the ocean right now. I think it’s called Puerto Rico.”

Det sade ståuppkomikern Tony Hinchcliffe till den fullsatta publiken i Madison Square Garden inför att Donald Trump skulle tala den 27 oktober. Publiken buade, och reaktionerna blev skarpa. Detta bekräftade bara vad vissa ansåg sig veta: att Trump och hans republikaner är ett gäng vita rasister. Självklart skulle detta kunna alienera hispanics, och fösa dem mot Kamala Harris.

Två dagar senare kommenterade president Joe Biden händelsen och påminde alla om hur han och Demokraterna ser på Trumps väljare: ”The only garbage I see floating out there is his supporters.”

Dagen efter kom Donald Trump åkande i en sopbil, iklädd sopbilschaufförernas orangegula väst, och pratade med medieuppbådet. Komikerfadäsen som borde ha varit till hans nackdel, vändes skickligt till hans fördel.

På arbetarnas sida

Joe Bidens uttalande om Trumps anhängare påminde många om Hillary Clintons famösa yttrande inför valet 2016, när hon avfärdade Trumps anhängare som rasistiska, sexistiska, homofoba, främlingsfientliga, islamofoba – you name it.

A basket of deplorables, som hon sade. Irredeemable, lade hon till.

Trump var inte sen med att svara:

“Medan min motståndare baktalar er som förtappade och oförbätterliga, kallar jag er hårt arbetande amerikanska patrioter som älskar ert land.”

Precis som i svaret till Clinton, visade Trump när han kom som sopåkare något som många känt: de hatar inte mig, de hatar er. Och jag står på er sida.

Harris “felfria” kampanj

Förlorar man gång på gång i politiska val kommer man antingen tvingas korrigera sina egna ståndpunkter, eller byta bransch. Demokrati handlar om att folket ska kunna byta ut politiker, inte om att politiker ska kunna byta ut folket.

Om inte valutgången är i linje med deras böjelse, så förstår folk inte sitt eget bästa, och ja då är demokratin hotad. Reaktionen känns igen från de senaste valen även här i Sverige.  

Valet visar inte att Kamala Harris och Demokraterna gjort något som helst fel, enligt flera tongivande tankeledare. Stephen Colbert, programledare på The Late Show, menar att en majoritet av väljarna, som just röstat i ett demokratiskt val, inte bryr sig om demokratin. Tvärtom, menar Joy-Ann Reid på MSNBC, bedrev Harris en felfri kampanj. Nej, det är folket det är fel på. Väljarna borde skämmas. Detta var en folkomröstning om ras och kön, där väljare inte stod ut med att se en svart kvinna med en judisk make som president, enligt henne.

För dessa förment progressiva röster är det inte politikernas roll att förstå folkets verkliga utmaningar, utan folkets roll att rätta sig efter politikernas uppfattningar om vad som är viktigt. Det handlade inte om ekonomin eller migrationen, närmast skrek en annan kommentator, trots att dessa frågor var väljarnas viktigaste, utan om vitas rasism! Och felet var absolut inte identitetspolitiken, utan tvärtom borde man fokusera mer på den, enligt Tressie McMillan Cottom, kolumnist på New York Times.

Övergivit arbetarklassen

Medan Demokraterna fokuserade på att Donald Trump var farlig och “konstig”, var det ekonomin som stod i centrum för de flesta amerikaner.

Stigande levnadskostnader, inflation och en osäker arbetsmarknad skapade oro. Trump adresserade dessa bekymmer direkt, lovade att återuppliva industrin och säkra jobb för vanliga amerikaner.

Dessutom fortsatte den okontrollerade migrationen vid gränsen att vara en het fråga, och många såg Trumps restriktiva hållning mot illegal migration som nödvändig för landets säkerhet. Om han kommer att kunna infria sina löften är en annan fråga, men han pratade åtminstone om det som folk brydde sig mest om.

Bernie Sanders, som kom på andraplats i Demokraternas presidentkandidatval både 2016 och 2020, sammanfattade valförlusten såhär på X: “It should come as no great surprise that a Democratic Party which has abandoned working-class people would find that the working class has abandoned them.”

Missen i abortfrågan

Samtidigt ville Demokraterna att valet skulle handla om kvinnors rättigheter, och de lyckades faktiskt sätta dessa frågor på agendan.

Men istället för att mobilisera kvinnor kring aborträtten, som de ville, drev deras transideologi bort kvinnor rakt i famnen på Republikanerna. Även på vänsterkanten är många trötta på identitetspolitik, och Kamala Harris har i allra högsta grad varit en av de drivande personerna inom Demokraterna.

Aborträtten har aldrig haft så grundmurat stöd hos amerikanska väljare som nu, där två tredjedelar tycker att den ska vara laglig i alla eller nästan alla fall. Det som skett är att Högsta domstolen flyttat frågan till delstatsnivå, inte att rätten upphävts.

Många uppfattade den inte som så hotad som Demokraterna försökte förmå dem till. Men högutbildade, rika demokratkvinnor i kuststäderna lyckades intala sig själva att de befann sig i samma utsatta position som June Osborne i Handmaid’s Tale. Samtidigt oroade sig mindre välbärgade amerikaner för att allt hade blivit dyrare och att deras livschanser krympte.

Men enligt vänsterkommentariatet var detta vita kvinnors fel; vita kvinnor hatar svarta och minoriteter mer än de älskar sina egna kroppar, menade exempelvis Joy-Ann Reid.

Visst låter det tilltalande att tillhöra en sådan rörelse? Inte?

Jag tror att Peter Savodnik på The Free Press har en poäng när han säger detta om Demokraterna:

“They didn’t lose because they failed to trot out enough celebrity influencers. They lost because they were consumed by their own self-flattery, their own sense of self-importance.”

Om någon fortfarande tvivlade på det innan valet, så får det i alla fall betraktas som bekräftat efteråt: Etablissemanget hatar inte bara Trump, de föraktar även väljarna.