Ingen orkar med en riktig kris

Jag har en gnagande känsla av att inget fungerar som det ska längre. Och samtidigt, att detta i grunden är något bra. Eller, i vissa fall är det såklart dåligt. Tågtrafiken till exempel. Och nog var klementinerna lite sötare på nittiotalet? Men på andra områden känns det som att det finns stor potential i sakernas tillstånd. Framför allt om vi är beredda att ompröva en del saker. Som verkligheten, till exempel.

Fram till våren 1933 kostade ett ounce guld $20.67 och det var kanske rimligt. Det låter stökigt att ha en valuta som påverkas så direkt av hur mycket av en viss metall som folk hittar i marken. Men det känns ändå rekorderligt. Jag kan säga till någon att värdet på den här sedeln kan alltid bytas mot en given mängd guld. Jag fattar det. Det är greppbart.

”Mint the fucking coin”

Den tiden är sedan länge förbi, nu. Men det är inte förrän jag snubblar över uttrycket ”mint the fucking coin” på Twitter som jag inser hur mycket förbi den är. Prägla det jävla myntet. Uttrycket syftar på att den amerikanska finansministern kan tillföra oändliga mängder pengar i systemet, genom att prägla platinamynt med valfritt belopp. Och många amerikaner vill nu att det ska ske. Att man ska prägla ett eller flera mynt med valören ”a trillion dollar”, på svenska en biljon (tusen miljarder) dollar. Alltså jättemycket pengar. Detta för att kunna genomföra massiva stödåtgärder, utan att samtidigt bygga på en redan gigantisk utlandsskuld. Att helt enkelt dela ut nya pengar till människor.

I ett avsnitt av podcasten ”This American Life”, får jag veta att skälet till att man ens kan göra detta, alltså prägla mynt i platina med valfria belopp och sedan stoppa in dem i systemet, från början inte alls handlade om ”trillion dollar coins”. Vad lagen ”egentligen” är till för, är att finansdepartementet ska kunna sälja platinamynt till myntsamlare. Och valören på dessa kan vara vilken som helst, men då kanske snarare hundra eller tusen dollar.

Så vad händer om man gör det då? Om man präglar en eller två trillion dolllar coins och adderar till systemet. Naturligtvis skulle det kunna leda till inflation. Kanske okontrollerad inflation. Det står alltid en glåmig kamrerstyp och varnar för inflation varje gång man vill göra något kul.

Men det är inte säkert. Oavsett vad både magkänsla och empiri säger. Minns hur Venezuelas inflation var 1 700 000% år 2018 efter att man vräkt ut nya pengar under flera år. Men USA är förvisso inte Venezuela.

Efter finanskrisen 2008 pumpades stora summor nya pengar ut i det amerikanska systemet. Man befarade även då att det skulle leda till inflation, men det gjorde det inte.

Psykologi och magi

Ett skäl till det är att inflationen är psykologi. Precis som pengar är det. Och precis som hela det finansiella systemet är det. Och inte bara psykologi, utan kanske också magi. Värdet på dollarn beror på hur mycket folk litar på den sittande administrationen. Det har inget med metaller att göra. Och inflationen styrs av vad folk tror ska ske med priserna. Om du tror att det kommer att vara mycket dyrare att köpa, säg, en cykel nästa år, så kanske du köper den i år istället. Och om flera tänker likadant, ökar efterfrågan på cyklar, och priset stiger. Det blir självuppfyllande.

Om du istället inte förväntar dig högre priser, kommer priserna heller inte stiga. I synnerhet inte om pengarna, i en nödsituation som nu, används av människor för att försöka upprätthålla samma standard som de hade innan rekordmynten präglades. Alltså att konsumtionen med hjälp av de nya pengarna kan fortsätta, snarare än öka.

Jag skrev inledningsvis att vi bör vara beredda att ompröva verkligheten. Detta är inte så svårt som det låter, eftersom verkligheten idag är ungefär som pengar, alltså något som definieras av förväntningar. Och förväntningar ändras ganska långsamt. Hade du berättat för en ekonom (eller vem som helst) för tjugo år sedan att vi skulle ha flera år av minusränta i en nära framtid, hade du mötts med skepsis. Idag är det helt naturligt.

Jag tror att vi är i ett läge idag, i de flesta länder; Sverige och västvärlden, men även Ryssland, Kina och flera andra, där vi inte kommer att tillåta oss själva att hamna i djupa kriser igen. Helt enkelt för att det är så jäkla tråkigt. Pandemin är förskräcklig, utan tvekan. Men det vore så himla, himla trist om det också skulle bli massarbetslöshet och fallande bostadspriser. En riktig kris alltså. Det skulle bli en för stor omställning. Och vad ska det ens vara bra för? Jag funderar på att köpa sommarhus. Tänk på alla som har investerat i paddelhallar. Amazon söker 60 personer till Sverigekontoret! Det är fart och fläkt.

Nej, låt oss istället fortsätta lita på våra regeringar och valutor och centralbanker. Låt oss utgå från att inflationen håller sig låg, även med minusräntor. Låt oss hoppas att hela det globala maskineriet vuxit sig så pass bra, att alla helt enkelt skulle förlora för mycket på att det kommer grus i det. Börsen föll 30% i mars men har stigit sedan dess. Inget fungerar riktigt som det ska längre. Det fungerar bättre. Det fungerar bortom logik och sanningar, i ett slags ekonomisk postmodernism. Och jag gillar det.

Och om jag har fel? Då kommer jag att twittra mitt svar: Mint the fucking coin.