Imperialismens variga sårskorpa

Attackerna mot USA är bara det senaste tecknet på att den arabiska våren har övergått i höst, och en påminnelse om regionens såriga förhållande till stormakterna.

USA:s president Barack Obama har sannerligen inte förtjänat detta hat. Hans tal den 4 juni 2009 på universitet i Kairo, före den egyptiska revolutionen, var ett mästerstycke av balans, mellan betoning av arabernas eget ansvar och ursäkter för amerikanska misstag i det förflutna.

Fler statschefer och expansiva nationer borde följa exemplet: Turkiet, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Israel, Iran.

Förra året träffade jag David Frum, talskrivaren som myntade uttrycket ondskans axelmakter åt George W. Bush. Jag frågade om han var nöjd med det strategiska resultatet av retoriken.

Inget svar, och det var väl inte heller att vänta. Ockupationen av Irak, på falska premisser, stärkte ju bara axelmakten Iran, och folken i Mellanöstern visade sig fullt kapabla att själva ta itu med sina tyranner.

Den olyckligaste aspekten av Irak-äventyret var detta imperialistiska mellanspel på vägen till frihet. Bush var obotligt naiv, men Storbritanniens Tony Blair borde ha vetat bättre.

Engelsmännen hade försökt få ordning på Mesopotamien en gång förut. I en ledare 1918 skrev brittiska The Times:

”Vi tog våra vapen till Bagdad och längre, höjde därmed vår militära prestige i öst till högre höjder än någonsin tidigare, gjorde rent hus med turkisk vanskötsel och lade grunden för ett stabilt och progressivt styre. Allt som behövs nu är en någorlunda bra regering.”

I ett brev till tidningen från en läsare några dagar senare tecknas Iraks framtid i ännu ljusare färger:

”England har räddat landet från fullständig ruin och dess folk från förstörelse. Den typiska engelska känslan för rättvisa, rent spel och frihet å ena sidan, Englands århundraden av administrativ erfarenhet och ledarskap å andra sidan, kommer att, det säger sig självt, hjälpa Mesopotamien att återvinna sin forna position politiskt, intellektuellt och ekonomiskt.”

Irak skapades av tre skilda osmanska provinser – Basra, Bagdad och Mosul. Liksom i Transjordanien och på den arabiska halvön var Londons målsättningar att bygga en klientmonarki, vars ledare skulle vara beroende av brittiskt stöd men samtidigt åtnjuta tillräckligt legitimitet för att kunna bevara lugnet.

Det där fungerade inte på 1920-talet och det har inte fungerat nu heller. Arabvärlden har varit på nedgång sedan mongolerna plundrade Bagdad 1258, men Europas kartritning i regionen efter första världskriget är en nyckelfaktor bakom dagens problem. En organisk övergång från den turkiska dominansen till arabiskt självstyre hade varit bättre.

Den bördiga halvmånen från Medelhavet till Persiska viken har blivit den blodiga halvmånen, snart med två kärnvapenmakter vid spetsarna. Det är fara värt att västvärlden, med tanke på oljan och Israels utsatta läge, gör ett tredje försök att kontrollera området.

Tillfälligheter kommer att avgöra, ungefär som när det Osmanska riket hamnade på den förlorande, tyska sidan i kriget 1914–1918. Kaos från Libyen till Irak rymmer potential för fruktansvärda säkerhetspolitiska förvecklingar.

Syrien kan bli vad Bosnien blev för hundra år sedan, om inte startskottet för världskrig så åtminstone en farlig global konflikt med Iran/Ryssland/Kina på den ena sidan och Israel/Nato på den andra.

I kaosets axelmakter är tyvärr demokrati och stabilitet det minst troliga utfallet. Imperialismen har inte varit till någon hjälp.