Huset på Blasieholmen

Det har alltid förvånat mig hur beredvilligt svenska företag har omfamnat CSR. Det klart att vi alla helst vill vara den goda, särskilt om det enda valet står mellan det och att vara den onda. Men om ord ska betyda något så handlar CSR om företagens samhällsansvar.

Vi kan tycka att det är viktigt att skilja på de olika samhällssfärerna – näringslivet, politiken, kyrkan och staten. En annan tanke är vikten av att skilja på regelrätta ansvarsområden. Men samhället innehåller alla dessa delar och delarna påverkar varandra. Så där kommer idén in om att företag ska ta ansvar för hur de påverkar samhället. Ungefär så långt kan man komma innan man blir oense om hur samhällsansvar ska tolkas … och oense är man.

Men om vi lämnar detaljerna och tittar på tanken att samhällets alla delar ska ta ansvar för hur de påverkar varandra, så kan många skriva under på att det är en sympatisk idé.

Om vi sedan närmar oss ett aktuellt exempel och tar Nobel-huset för att tillämpa tankarna om CSR, så kommer vän av ordning, nationalkaraktären i Sverige, omedelbart att säga att Nobelstiftelsen inte är ett företag. Och det är ju alldeles riktigt. Men om vi ber om en andningspaus från autismen och efterfrågar det som brukar kallas utblick, så kanske vi en kort stund kan föreställa oss ett begrepp som samhällsinstitutioner, där företag, stiftelser, myndigheter och andra på ett plan delar förutsättningen att vilja ta ansvar för hur man påverkar samhället. (Apropå utblick, googla på det och få 1,5 miljoner färre träffar än för inblick…)

Nobelstiftelsen har riktlinjer om att bidra till de globala hållbarhetsmålen och om att i sina investeringar minimera klimatpåverkan. Men om det i stiftelsens riktlinjer också hade inkluderats skrivningar om hur stiftelsen påverkar det omgivande samhället – håller med om att detta är en lång uppfartssträcka men vissa saker kräver tålamod – så hade den med största sannolikhet inte försatt sig i den situation den i dag är.

Ända sedan Nobelstiftelsen bildades år 1900 har det funnits planer på ett Nobelhus. Startgroparna kan därmed sägas vara väl intrampade. Så, år 2011 bestämde sig Stockholms stad för att det kunde vara lämpligt att låta stiftelsen bygga ett Nobel Center på Blasieholmen. Det har redan innan bygget påbörjats rivit upp damm, svett och tårar och skapat samma sorts konvulsioner av stadsplanerings-art som Stockholm är så drabbat av. Många har tyckt att byggnaden på Blasieholmen bryter stadsbilden på ett okänsligt sätt, sällsynt okänsligt sätt till och med, eftersom platsen är av historisk vikt och omgiven av fin bebyggelse.

Ja, och nu tycker mark- och miljödomstolen samma sak och stoppar bygget. Domen lyder att skadorna skulle bli för stora i kulturmiljön på Blasieholmen. Huset skulle på ett oåterkalleligt sätt påverka hur man i stadsmiljön kan följa Stockholms historiska utveckling som hamn-, sjöfarts- och handelsstad.

Kanske skulle en ansvarstagande institution nöja sig där. Ett hus som är tänkt som en märkesbyggnad för Nobel och Sverige kanske inte ska tillskapas under skarpa strider?

Utan att fördjupa sig i exakt varför denna stridslinje dragits upp kan man konstatera att kostnaden för Nobel Center är beräknad till 1,2 miljarder kronor i 2012 års penningvärde. Merparten av finansieringen har tillkommit genom en donation från Familjen Erling-Perssons stiftelse och från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Tillsammans bidrar de med 800 miljoner kronor, vilket gör det till en av de större privata donationerna till ett liknande projekt i Sverige. Dessutom har Bernard och Barbro Osher donerat 1,2 miljoner dollar.

Domen kan komma att överklagas, men vore det inte bättre att projektera på en annan plats? Det vore dessutom ett sätt att visa samhällsansvar.

Författare och journalist som skriver en krönika i Affärsvärlden var fjärde vecka.

för tvivlarna

Tror stenhårt på broschyren ”Om kriget kommer”. Hipsters tror att den är för preppers. Det är bara själva det faktum att den kommer på papper som kan övertyga dem att den är allvarligt menad. Det är ju bara för retro…