Hur ska vi prioritera mellan vinst och hållbarhet?

Affärsvärldens mejlkorgar svämmar ofta över av pressmeddelanden från bolag som vill berätta om hur goda, gröna och klimatvänliga de är. Särskilt nu när COP26-mötet i Glasgow har dragit igång. Varmluftsproduktionen från politiker, lobbyister och aktivister i och utanför Glasgow är betydande. Men näringsliv och investerare är ofta lika goda kålsupare.

Afv har tidigare (bland annat i krönikan ”Hållbara investeringar” är ett farligt PR-jippo) belyst att fondförvaltare som regel totalt förnekar att det ofta finns en målkonflikt mellan lönsamhet och hållbarhet.

”Idén om att det aldrig finns en trade-off? Att du alltid kan göra gott både för miljön och för sista raden och att du aldrig behöver offra det ena för det andra. Det framstår för mig som helt orimligt.”

Citatet kommer från ekonomiprofessorn Oliver Hart (Nobelpristagare 2016) i en intressant podcast som handlar om forskningsartikeln Companies Should Maximize Shareholder Welfare Not Market Value (Hart/Zingales, Harvard 2017). Detta är så klart en replik på idén om ”Shareholder Value”.

FRIEDMANS EPISTLAR UPPDATERADE

Det var nationalekonomen Milton Friedman som populariserade idén om aktieägarvärde som yttersta mål för bolag.

”The business of business is business”, var hans kanske mest kärnfulla citat om saken.

Nedan listas de viktigaste teserna bakom filosofin om aktieägarvärde samt kursiverat inom parentes Oliver Harts syn på saken.

1. Företagsledningar har en moralisk plikt att vara lojala med sin uppdragsgivare vilket ytterst är ägarna. (Ja, men många ägare kommer vilja att deras bolag offrar lite vinst för mer hållbarhet.)
2. Företag är bäst på företagande (innovation, effektivisering, marknadsföring, etcetera) och bör alltid ha det som huvudsyssla. Om företag, eller stater för den delen, prioriterar ner sitt huvuduppdrag så riskerar det att bli varken hackat eller malet. (Ja, men med rätt incitament är näringslivet också en effektiv drivare av strukturomvandling, exempelvis klimatomställning.)
3. När företag ägnar sig åt företagande så skapas det enormt välstånd för i första hand kunder men även ägare och anställda. Hur mycket av detta välstånd som ska allokeras till ESG eller annat bör vara en fråga för individer och samhälle, inte företagsledningar. Företagen bör därför maximera vinsten och överlåta åt ägarna att allokera sin del av vinsten till ESG eller annat. (Ja i teorin. Men i praktiken har individer inte samma hävstång i att skapa förändring som företag. Och hushåll har ofta extra svårt att fatta välinformerade beslut om vad som är mest ”hållbar” konsumtion, politik eller teknologi.)
4. I den mån företagande skapar problem för samhället i stort, via exempelvis utsläpp, så är det politikernas uppgift att stifta lagar som hanterar dessa så kallade negativa externaliteter. Enskilda bolag har ingen plikt och knappast ens möjlighet att på egen hand kompensera för sina egna externaliteter. (Politiken misslyckas ofta med att sätta upp lagar och spelregler som effektivt hanterar negativa externaliteter. Se bara på klimatfrågan… Och om ägarna vill lägga pengar på ESG så har de så klart den rätten.)

MAXIMERA ÄGARNAS VÄLFÄRD, INTE VÄRDE

Oliver Hart (och jag!) håller alltså med Milton Friedman om de grova dragen, inte minst att det är aktieägarna och ingen annan som ska bestämma. Skillnaden är att Oliver Hart breddar målsättningen från vinst i kronor till ”välfärd” och att detta begrepp omfattar möjligheten (och uppmaningen!) att försaka vissa vinstkronor till förmån för ESG-hänsyn.

Det intressanta med Oliver Harts forskningsartikel är att han landar i denna slutsats inte bara baserat på ”tyckande” utan även på formell matematisk härledning baserat på insikten att företag ofta har en komparativ fördel framför enskilda individer när det kommer till ESG-åtgärder.

MENINGSLÖST MED EXIT

En annan käpphäst som jag delar med Oliver Hart är idén att det är fåfängt att försöka rädda världen genom att avyttra aktier i ESG-ovänliga bolag. Det känns så klart fint att inte handskas med ”smuts” men det kommer inte göra att problemen försvinner. Oliver Hart visar att sådana demonstrativa åtgärder har begränsad effekt. Antingen för att de ”prosociala” investerarna är i minoritet och inte påverkar priset. Eller för att priset ändras så mycket att de mest antisociala investerarna lockas in för att ta över de mest problematiska verksamheterna och då får fria händer att snarast maximera de negativa externaliteterna. En variant av att göra bocken till trädgårdsmästare. I stor skala har vi sett detta när västerländska börsbolag vill minska sina utsläpp. Ofta säljer eller outsourcar man den värsta tillverkningen till mindre nogräknade aktörer. Ofta till Asien, där kolkraft är den primära energikällan.

RÖSTA MERA

Men frågan återstår. Hur ska bolag veta när det är motiverat att försaka lönsamhet på grund av ESG-hänsyn? Oliver Harts förslag är enkelt. Rösta om saken. Visionen är att styrelser eller aktieägare lägger fram förslag till bolagsstämman om konkreta större åtgärder där det råder en målkonflikt mellan ESG-hänsyn och lönsamhet. Om aktieägarna får ett tydligt beslutsunderlag att man för X Mkr i extra kostnad uppnår exempelvis Y miljoner ton i lägre CO2-utsläpp så kan ägarna ta ställning till detta. Och även jämföra det med alternativa satsningar. Röstar ägarna Ja så måste styrelsen implementera detta. Röstar ägarna Nej så blir det åter till Status Quo som bör vara fokus på lönsamhet och inget annat. Visst vore det intressant att se hur detta skulle funka? Hoppas något svenskt börsbolags styrelse nappar och vill gå i bräschen.

Och kanske att ESG-vurmen för floskulös PR på detta sätt kunde omsättas i konkreta förslag till förändringar? Som ägarna sedan ses som vuxna nog att besluta om.