Hur kan allt vin i Stockholm kosta 150 spänn glaset?

Kontoret där jag arbetar ligger i gränslandet mellan Vasastan och Östermalm i Stockholm. Här kan du kan kliva in på vilken opretentiös och härlig naturvinbar som helst efter jobbet och fråga om de har något vin på glas för under 170 kronor. Och se hur killen, som kallade dig kompis när du klev in, nu himlar med ögonen så kraftigt att kanten på sotarmössan liksom rullar över pannan, som en miniversion av fotbollsläktar-succén vågen.

Sedan får han något medlidsamt i blicken och sträcker sig efter en flaska som står på golvet, häller upp ett halvt glas av något brunt som luktar mysk och ockra och säger att den här kan jag få för hundrafemtio om jag lovar att jag går sedan.

SAMSPELTA KRÖGARE

I ärlighetens namn är det väl samma i hela Stockholm. Och på de flesta andra ställen. Den som vill ha ett helt vanligt glas vin på en restaurang, får betala runt hundrafemtio kronor för det. Eller omräknat, ungefär en och en halv gånger så mycket som hela flaskan kostade i inköp. Man måste respektera stadens, och landets, restauratörer som gemensamt har kunnat knuffa upp priserna till den nivån. Och gjort det i precis lagom takt, för att folk ska hänga med på resan.

Det är som det är. Och det är givetvis enkelt att ta för givet att det beror på något slags underliggande naturlag. Glaset kostar hundrafemtio kronor för att det inte kan finnas några restauranger annars. Jag vet inte. Eller kan det handla om något slags moraliskt imperativ? Kanske måste vin på lokal vara så pass dyrt att det avskräcker de mest kryddstarka individerna från att dricka publikt? Nja, erfarenheten säger att även delar ur den gruppen kan betala för sig.

VAD SÄGER JURIDIKEN?

Det skulle kunna vara en juridisk fråga. Det mesta i Sverige är nogsamt reglerat och alkohol allra mest. Finns det ett slags minsta tillåtet pris för ett glas vin? Ja! Men också nej. Det finns ett lägsta pris men det påverkar inget. I lagen sägs att försäljningspriset inte får vara lägre än inköpspriset plus ett skäligt tillägg. Det senare är satt till 25%. I exemplet med ett glas vin om 15 cl från en flaska à 100 kronor, blir alltså det lägsta tillåtna priset (100/5) x 1,25, det vill säga 25 kronor. Man får känslan av att detta är en paragraf som inte precis behövs.

Du känner till scenen från filmen Matrix, där huvudpersonen Neo får välja mellan två olika piller. Det blå, som gör att han fortsätter i sin trygga värld, eller det röda, som låter honom stanna kvar i Underlandet, där Morpheus lovar att visa honom hur djupt kaninhålet är. Jag erbjuder dig samma sak, kära läsare. Du kan sluta läsa här och fortsätta leva livet som det ser ut just nu. Eller så kan du följa med till ett parallellt universum, som påminner om detta, men ändå inte.

Du är kvar? Okej. Jag bor sedan en tid i Uppsala och hamnade en helt vanlig kväll på en pastarestaurang. Jag var hungrig och råkade befinna mig i närheten. Restaurangen ligger centralt och ser ut som en alldeles normal restaurang, modern, men av enklare snitt. Beställningarna görs i kassan, man får sedan maten serverad vid bordet. Pastan med tomatsås som jag åt var helt okej, om man betraktar den objektivt. Vilket är svårt att göra, eftersom den kostade femtio kronor. Man får därför istället fråga: Är samma rätt, på vilken annan restaurang som helst, tre till fyra gånger så god? Tvek på den, som ungarna säger (har ingen aning om de säger så).

HÄLFTEN SÅ DYRT SOM I KARLSTAD

Men om maten är billig, så är det vid drycken det spårar ur. Ett glas vin? Trettio kronor, tack. En öl? Samma pris. Hela flaskan med vin? 150 kronor. Inte under happy hour på tisdagkvällar mellan 18 och 20 utan som standardpris. Vad är det som händer?

Jag reagerar som jag brukar när jag råkar ut för något konstigt. Jag börjar googla. Dels efter vad som är de lägsta priserna på ett glas vin på krogen. En träff leder till Nya Wermlandstidningen, som kartlagt billigast vin på krogen i Karlstad. Vinnare: Lion Bar, där vinet kostar 4,31 kr/cl. Det vill säga mer än dubbelt så dyrt som de 20 kr/cl man betalar på restaurangen jag hamnade på. Det senare är alltså snarare obegripligt än billigt.

Restaurangen heter… äh, det får du googla. Men de har restauranger i Västsverige och Malmö också. Jag kollar Alla Bolag och ser att siffrorna för både ägarbolag och enskilda restauranger ser normala ut. Så vad är det för häxkonster de ägnar sig åt? Är personalen livegen? Har man hållhakar på hyresvärdarna? Svart magi?

Jag inser att frågan är felformulerad.

Vad gör alla övriga restauranger i Sverige?

VALFRIHET OCH AMBITION KOSTAR

Några saker. Dels har de andra antagligen en meny med fler än nio rätter totalt, inklusive för- och efterrätt. Och en vinlista som innehåller fler alternativ än trion ”cava”, ”rött” och ”vitt”. Dels gör de kanske lite godare mat. Valmöjligheterna och ambitionerna är alltså lite större. Men ändå.

Den här konstiga lilla kedjan av pastabarer är så mycket billigare, i synnerhet på vinet, att de är som kinesiska Shein och Temu i jämförelse med övriga restauranger. Lion Bar i Karlstad är väl H&M eller Cubus i den jämförelsen. Hela Stockholm är NK. Det är som om någon skulle lansera en ny elbil för hela familjen för hundratusen kronor, eller började sälja mjölk för tre kronor litern.

Jag tänker inte så mycket på konsten och kärleken längre, har släppt alla filosofiska funderingar och grubblerier. Det enda jag funderar på är vad ett normalt glas vin borde kosta på en normal restaurang. Är 80 kronor en rimlig kompromiss?

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.