Henrik Molenius: Caset för en styrränta på 4%

Alla som studerat statistik vet att det är ett komplext område.

Att mäta prisförändringar är en vanlig och traditionell form av statistik. När det gäller prisförändringar så är det mesta av fokus sedan länge legat på Konsumentprisindex (KPI), som ska visa på prisförändring för hela den privata inhemska konsumtionen. Denna eller ”de egentliga hushållens konsumtion” motsvarar ca 43,6% av BNP (löpande priser de senaste fyra kvartalen per Q3 2024), således saknas 56% av BNP.

Riksbanken beslutade 2017, av en händelse då reporäntan var -0,50%, att byta målvariabel för penningpolitiken till konsumentindex med fast ränta (KPIF). Då blir det en ännu lägre andel av BNP.

Det vore mer rimligt att ha ett bredare perspektiv på samhällets samlade prisförändringar, till exempel att även inkludera prisutveckling för till exempel relevanta tillgångar. Men dagens system är sannolikt bekvämare för politiker, centralbanker och kortsiktigt naturligtvis för oss alla.

Inflation är lösningen

En annan aspekt är ivern att vilja exkludera.

I princip alla journalister och ekonomer har fattat vinken och refererar numera endast till KPIF och är därtill gärna med på att man gör ytterligare exkluderingar.

Det kan man till exempel göra genom att ta bort det mesta för en vanlig familj. Om man tar man bort räntor, energi, mat, bostadsutgifter, semesterresor, bilen, vin och annat relevant som fotbollsresor så ser det ju riktigt “bra” ut.

Detta synsätt är inte helt lättsmält för en vanlig svensk familj. Vi här ute kan också tänka och räkna.

Dagens historiskt höga och fortsatt ökande skuldsättning i relation till BNP är inte hållbar i längden (belåning av framtiden) och läser man historieböckerna är inflation sannolikt den mest troliga lösningen. I länders skuldsättning ingår dock bara ”skulder inom balansräkningen” och inte alla löften i framtiden som normalt är betydligt större.

Det är historiskt få höga skulder som är betalda med samma värde eller med riktiga pengar, typ guld. Det finns dock enstaka goda exempel som England efter Napoleonkrigen och Finlands krigsskadestånd till Sovjetunionen. Lösningen är normalt att betala tillbaks höga skulder med pengar som har lägre värde. I historien har detta skett på olika sätt. Romarriket och Karl XII gjorde det genom att minska silverhalten i mynt.

Då blev det fler silvermynt till krig och annat, men ju fler mynt ju högre inflation. Tänk nobelpristagaren Milton Friedman.

Stater kommer dock att göra allt för att hedra sina skulder (annars blir det dålig stämning), och har man en egen centralbank så finns ju alltid pengar (tänk Tyskland 1922). Problemet är när man ingår i ett större sammanhang, till exempel Euro-området. Greker ska då övertyga tyskar om den geniala i att trycka nya pengar för att lösa sina akuta problem.

Nominell och real ränta

Riksbankens nominella ränta var (ovägt) i snitt 4,8% under åren 1856–2024. Konsumentprisindex (KPI) eller motsvarande (levnadskostnadsindex) har under samma period varit (ovägt) i snitt 2,74% per år. Realräntan har därmed i genomsnitt varit 2,06% per år under denna långa och händelserika period. Under perioden 1856 – 2003 (alltså 147 raka år!) var heller aldrig Riksbankens styrränta eller motsvarande under 2,5%.

En normal styrränta borde således vara cirka 4,0%, med förklaringen 2% inflation och 2% realränta.

En realränta på cirka 2% verkar över tid vara en historisk balanspunkt, och är sannolikt en rimlig nivå för en långsiktigt sund samhällsekonomi.

Ett nytt sätt att tänka vore att centralbankerna kopplar styrränta till en realränta.

Centralbanker skulle exempelvis kunna arbeta med en realränta på nominellt två procentenheter. En svensk KPIF (rimligt att exkludera ränta) i december 2024 på 1,5% (publicerad 15 januari 2025) skulle ge en styrränta på 3,5% under perioden 1 – 28 februari 2025.

Fördelen skulle vara att ökad inflation direkt skulle höja räntor och därmed snabbare ta ner inflation.

Vi slipper politik, beslutsvåndor, prognoser om till exempel temporär inflation och så vidare. Vi lever i nuet istället för i prognoser som ju många gånger inte blivit så bra. Tiden mellan orsak (överstimulanser) och verkan (inflation och därmed högre räntor) skulle bli snabbare. En annan fördel skulle kunna vara att de flesta av oss skulle få ett mer ödmjukt och långsiktigt perspektiv på räntor i allmänhet och räntebindning i synnerhet.

Blandar Sorsele med Djursholm

De flesta av oss kan relatera till alkohol. Tänk att nominella räntan över tid är 4,8% (tänk ett pris på 480 kronor för en liter extra fin Vodka). Om politiken (en dålig dag) skulle ge ett uppdrag till Socialstyrelsen och Systembolaget att ge 50 kronor för varje liter man dricker (tänk: -0,5% styrränta). Är det någon som skulle bli förvånad att det skulle ge alkoholskador?

Nej, tänkte väl det. Det vi får med för låga räntor och för mycket likviditet är ränteskador. Det är detta vi måste komma ifrån, och abstinensen efter senare år kommer sitta i under lång tid framöver.

Med detta resonemang syns fördelarna att ha en valuta per land. Även när vi mäter prisförändringar i form av inflation i Sverige med en egen valuta, så är det inte helt enkelt när vi blandar Sorsele med Djursholm och Munkfors med Båstad. Vi har samma ränta i hela riket, men sannolikt olika samlade totala prisförändringar i olika delar av Sverige.

I ett Europaperspektiv blir det ännu mer tydligt om det svåra att ha samma ränta och valuta i ett större område där lokala prisförändringar och andra förutsättningar är så väldigt olika. Just nu har euro-området en inflation (KPI) på 2,4% på årsbasis (december-24).

Finland (i lågkonjunktur) har den lägsta inflationen med 0,7% och högst inflation har Nederländerna med 4,1%. ECB har efter den senaste sänkningen i december en styrränta på 3,15%. Även när räntor och inflation åter har normaliserats på en lägre nivå är det en tydlig spridning mellan olika länder när det gäller inflation och därmed också realräntor.

Sluta belåna våra barn

Dagens system gynnar mest så kallade ”tillväxtområden”, som över tid får för låg ränta, men ”periferin” (större delen av landytan i Europa) får en för hög relativ ränta. Detta ska dock hanteras genom ”inre devalvering” det vill säga arbetslöshet, strukturomvandling och annat elände för vanligt folk. Därtill ska olika former av stöd och bidrag finnas för att lindra effekterna. Detta verkar vara helt OK för globalister, men nog inte för de flesta av oss andra som bor i Europa.

Frågan är hur mycket vi alla lärt oss efter den långa perioden med återkommande för stora globala offentliga stimulanser (med lånade pengar), och centralbanker som ständigt expanderar med en för låg ränta?

De viktigaste åtgärderna borde vara att åter ha korrekt marknadspris (ränta) på världens viktigaste råvara – pengar. Att regeringar mättar munnen efter matsäcken, att vi slutar belåna våra barn och barnbarn samt att centralbanker bara ägnar sig åt att tillhandahålla kortfristig men väldigt dyr likviditet för systemviktiga banker och andra centrala institutioner när de verkligen behöver det.

Henrik Molenius, VD för analysföretaget Westnova Management och med ett förflutet på Nordea och tidigare VD på Varbergs Sparbank.