Hela Sverige ska (kanske) leva!

Jag har åkt runt en del i Sverige i sommar. Inte i fin-Sverige. Inte på Gotland och Österlen, inte till Brännö eller upp på Åreskutans topp. Nej, jag har varit i Vimmerby, Tiveden, Skara och Avesta. Jag har åkt genom Östergötland, Bergslagen och norra Uppland. Platser, där kommunalskatten är högre och utbudet mindre.

Bleka skyltar, ogräs runt refugerna, torg som på tre sidor omgärdas av vackra hus. Och på den fjärde av något slags monstrositet av betong där gigantiska skyltar ropar CLAS OHLSON och ESPRESSOHOUSE. I Vimmerby är Astrid Lindgrens Värld stängd och då är även det mesta av tätorten död. Jag bor på Hotell Ronja, som är glest belagt. Rummet har en balkong med utsikt över en öde minigolfbana med tak över.

Jag promenerar från centrum, utåt. Genom ett ingenmansland av ICA Supermarket och bilfirmor, ut genom Norrgårdens hyreskaserner, vidare förbi radhus. Där villorna börjar breda ut sig viker jag av och återvänder mot centrum. Detta är också Avesta och Herrljunga. Detta är hela landet. Det som ska leva.

Och jag tror att det kan funka. Precis just nu.

Som vanligt är det bra att börja med att kolla bakåt, för att se varför vi hamnat här. 1955 invigdes inomhusgallerian Shopping i Luleå och 1956 invigdes Southdale Center i Minneapolis-förorten Edina. Motiven i båda fallen var att skapa det som sociologen Ray Oldenburg kallade den tredje platsen (där första platsen är hemmet och andra platsen är arbetet). Alltså miljöer befriade från krav på produktivitet, som inte är privata. Där man kan umgås.

I Luleå ritade Ralph Erskine gallerian Shopping, för att det fanns ett behov att kunna gå på stan utan att frysa häcken av sig, även mellan september och april. I Edina ritade Victor Gruen Southdale Center, för att man genom bilismen byggt bort den tredje platsen ute i förorterna, där många bodde.

I Luleå placerades köpcentrumet i staden. I USA hade exploateringen av förorterna inletts på allvar. Köpcentrumen, i och utanför städer, påverkade givetvis övrig handel och infrastruktur. Inte alltid till det bättre.

Ytterligare ett år senare, 1957, har lastbilschauffören Malcolm McLean uppfunnit fraktcontainern. Alltså metoden, som fortfarande används, som gör det möjligt att lasta standardiserade containrar på olika platser, lyfta dem ombord på gigantiska skepp och sedan lasta av dem på lastbilar när de kommer fram. Innan dess var det arbetare som lastade på och av alla fartyg. Då var priset för att lasta på ett skepp 5.86 dollar per ton. Nu blev priset istället 16 cent per ton. En besparing på drygt 97%.

Vi lämnade Folkets Hus-tiden för Maersk-epoken.

Fram tills ganska nyss har de två uppfinningarna från femtiotalet, köpcentrumen och containerfrakterna, burit varandra. De har varit varandras möjliggörare. Men vad är egentligen ett köpcentrum eller en galleria om inte ett slags mellanled som går att kapa? Det är ett onödigt dyrt lager, snarare än en tredje plats.

Köpcentrumen var beroende av containerfrakterna. Men det omvända gällde inte. Containerfrakter visade sig klara sig utan köpcentrum. E-handeln har gjort telefonen till din butik och postdisken i tobaksaffären till varuutlämningen. I höst kommer Amazon till Sverige och den här utvecklingen kommer att snabbas på.
Nu kanske det känns som att hela Sverige ska dö, snarare än leva. När centrumdöden och köpcentrumsdöden breder ut sig. Men! Det är inte i sig destruktivt. För det som sker är ju att skillnaderna minskar mellan att bo i Söderhamn och att bo på Södermalm.

Och det är inte bara butiksytorna som tappat betydelse. Corona-året 2020 har visat hur bra det går att arbeta utan en kontorsplats. Till exempel har Siemens beslutat att 140 000 av deras anställda även i framtiden kan jobba från den plats de vill, halva sin arbetstid. Google låter sina 200 000 anställda jobba hemifrån till sommaren nästa år. Företag utan kontorsplats, är företag som kan rekrytera alla. Inte bara de som råkar bo i San Fransisco eller München. Utan även i Vimmerby och Skövde.

Plötsligt är det fullt av möjligheter – som inte kopplas till platser och fastigheter. Den som vill bor i storstan. Den som inte vill flyttar någon annanstans och köper sig ett hus, vid en sjö, för en miljon. Detta är eventuellt dåliga nyheter för den som hyr ut kommersiella fastigheter. Men tänk, jag tror att det är goda nyheter för nästan alla andra.