Heder åt Reinfeldt

Fick ett par dagar sedan ett mejl från en vän som sade att han skulle rösta på Moderaterna i nästa val eftersom han anser att Fredrik Reinfeldt hanterar Saab-frågan ypperligt.

Han tror att Mona Sahlin och Socialdemokraterna, ur ett nationalekonomiskt perspektiv, skulle ha hanterat frågan mycket sämre om de hade varit vid makten.

Att ösa in pengar i ett bolag som notoriskt gått med förlust de senaste decennierna för att rädda kvar tusentals arbetstillfällen i Sverige (samt för att rädda LO/Metall-medlemmars jobb) är inte rätt väg att gå. Även om det måhända skulle vara ett populistiskt och politiskt korrekt val.

Problemet med politiker är att de ofta är just populister och tar politiskt korrekta beslut istället för att ta de ekonomiskt bästa besluten.

På Irland där jag befinner mig för tillfället, ropar sjukvården ständigt på mer pengar trots att Irland, näst efter USA, lägger störst procentandel av BNP på sjukvård – runt 14 procent. Ändå har Irland en relativt ung befolkning. Som jämförelse lägger Sverige enbart dryga 9 procent av BNP på sjukvård (och Storbritannien 6 procent).

Irländska politiker har lyssnat på läkares klagomål och kontinuerligt ökat anslagen till sjukvården. Trots allt fortsätter befolkningen att klaga på den. Vart går då pengarna?

Sedan 1992 har antalet anställda inom den irländska sjukvården fördubblats och mellan 2004 – 2007 har antalet anställda inom sjukvården ökat med 18 procent. Ovan nämnda siffror kan verka positiva, men inte i skenet av att antalet sängplatser var de samma i utgången av 2007 som vid inledningen av 2004. Frågan är om det är nödvändigt med en sjuksköterska per bädd samt en läkare på tre bäddar?

Det gäller alltså inte bara att strö pengar där de anses behövas utan det gäller även att allokera dem rätt. Dessutom gäller det att få fram samhällets kostnad i prisbilden, inte heller detta lyckas den irländska sjukvården med.

På Irland är det gratis med sjukhusvård trots att en sjukhusbädd kostar staten 1000 euro per natt (det är alltså mer än ett rum på ett lyxhotell!). Däremot kostar det 50 euro att gå till vårdcentral (GP). Medborgare vänder sig därför hellre till sjukhus än till läkare på vårdcentralen, då det är privatekonomiskt billigare för staten hade det dock varit mycket billigare att irländare vänt sig till en GP (general practitioner) istället för att ta plats på sjukhuset.

I Sverige har vi sett liknande scenario sedan vårdval Stockholm infördes vid årsskiftet 07/08. Ersättningssystemet uppmuntrade vårdcentraler att boka in snabba läkarbesök vilket i sin tur påverkade sjuksköterskornas arbetsbörda negativt.

Vårdcentralen fick, enligt en artikel i Stockholms City i juni förra året, 485 kronor om en läkare tog blodtrycket men bara 200 kronor om en sjuksköterska gjorde samma sak. Läkare blev också mer frikostiga med återbesök. Under 2008 fick flera sjuksköterskor sparken från vårdcentraler sedan läkare tagit över deras arbetsuppgifter.

Detta är naturligtvis inte samhällsekonomiskt positivt. Med mer nationalekonomer i beslutsprocessen skulle antagligen sådana negativa konsekvenser ha undvikits.

Det är tur att vi i dagsläget har en finansminister som är nationalekonomiskt skolad och använder nationalekonomiska teorier till grund för förändringar. Det är också skönt att vi har en statsminister som erhållit en civilekonomexamen och förstår att det gäller att allokera resurser på rätt sätt och att det inte bara går att slösa skattepengar hur som helst och på vad som helst.

Mona Sahlin hade, under nuvarande ekonomiska kris, som statsminister säkerligen tagit en rad politiskt korrekta beslut som gått stick i stäv med nationalekonomers önskan, såsom att skjuta in stora summor i Saab.

Även om det ekonomiska styret i Sverige blivit bättre under Moderaternas ledning, och att Saab inte tilldelas varenda krona företaget ber om, finns det alltjämt mycket kvar att förbättra inom landet.

Politiker gillar som sagt att ta populistiska beslut och en rad myndigheter skulle må bra av att få in fler ekonomer som beslutsfattare. Exempelvis går det att göra stora förbättringar inom sjukvården samt inom utbildningssektorn.

Exempelvis borde antalet platser på läkarlinjen utökas då behovet av läkare kommer att öka i takt med att befolkningen blir allt äldre.

Vidare skulle det samhällsekonomiskt rätta vara att släppa hyresmarknaden i Stockholm fri. Men nu är det inte ekonomer som tar beslut om detta och politiker vill inte stöta sig med starka intressegrupper. Beslutsfattare vinner väljare med populistiska beslut då majoriteten av befolkningen dessvärre inte verkar vara lika stora nationalekonomiska nördar som mig och min polare…

Läs gärna mer om hyresfrågan här: Varning för hyrespolitiska skygglappar

nullnullnullnull