Han är vinnaren på SCA-skandalen

Det har sagts om Pehr G Gyllenhammar att han la sig till med kejserliga vanor under sina sista år som ordförande och koncernchef i Volvo. Att han isolerade sig i det flotta huvudkontor han låtit bygga på en kulle ovanför Torslandaverken på Hisingen. Att han föredrog att träffa Frankrikes president, FN:s generalsekreterare och andra politiska högdjur framför sina egna medarbetare. Att han helst reste ensam i Volvos privatjet och i bolagets chaufförskörda limousiner, även när fler från företagsledningen skulle till samma ställe. Och att denna tilltagande brist på förankring i Sveriges största bolag bidrog till hans fall, när de underlydande direktörerna till slut revolterade mot den planerade fusionen med Renault.

Ett annat bidragande skäl till att Gyllenhammar förlorade maktkampen i Volvo var att han saknade direkt ägarinflytande över bolaget. Han hade under årens lopp byggt ett intrikat korsägande med Skanska-koncernen, med hjälp av olika investmentbolag. Men konstruktionen knakade i fogarna och brakade ihop när Volvos stora institutionella ägare gjorde gemensam sak med myteristerna.

Tanken löper lätt till Gyllenhammars Volvo när jag läser Svenska Dagbladets serie av avslöjanden om SCA-direktörernas dyrbara jakt- och resevanor. Artiklarna ger helt enkelt intryck av att en ny kultur har etablerats i toppskiktet av det som ömsom brukar kallas Industrivärdensfären, ömsom Handelsbanksfären. Ett annat exempel på denna tilltagande tondövhet gavs i våras då sfärhövdingarna drev igenom kraftigt höjda styrelsearvoden i flera av portföljbolagen, trots nedskärningsprogram och högljudda protester från andra storägare.

Sfärens företrädare menar att jetplanen och jaktslotten är affärsmässigt motiverade och i linje med bolagens policies. Så kan det förstås vara, men den bristande ödmjukheten hos direktörerna när de viftar bort kritiken antyder ändå att de inte riktigt greppar situationens allvar. Och frågan är om de inte överskattar sin hand. För i likhet med Pehr G Gyllenhammar skyddas de visserligen av ett korsägande mellan Industrivärden och olika stiftelser i Handelsbanken och SCA. Men frågan är om den maktbasen är lika stark som den ser ut på pappret. Den förutsätter nämligen att alla de tjänstemän som i praktiken vårdar skyddsnätet marscherar i takt till sfärledaren Sverker Martin-Löfs trumma.

Som exemplet med Volvo ovan visar så går högmod före fall också i näringslivet ibland. Och om nätet rämnar så finns det, till skillnad från i Volvo, en ägare av kött och blod som står beredd att rycka in och ta över Industrivärdensfären. Det är förstås investmentbolagets enskilt störste ägare Fredrik Lundberg, även känd som svensk näringslivsmästare i tålamod.

Om någon har något att tjäna på SCA-skandalen så är det han.

nullnull