Hallucinogen drömtripp för ekonomin

Heja Luxemburg friskt humör! Storhertigdömets befolkning är mindre än Stormalmös. Men Luxemburg har en särställning som föredöme för EU och euron. Bland eurozonens 19 länder är Luxemburg nämligen det enda i hela Västeuropa som inte flagrant bryter mot den så kallade Stabilitets- och tillväxtpakten. Kommer ni håg den pakten? Den skrevs under 1997 och är ett slags lag som juridiskt och politiskt ska garantera förutsättningarna för EMU och euron. I det så kallade Amsterdamfördraget sattes regler upp enligt vilka det var förbjudet för länder att ha ett budgetunderskott på över 3% och en statsskuld på över 60%. Syftet var som namnet antyder att säkerställa stabilitet och tillväxt i EU.

Så var den saken löst? Hahaha! Knappast. Fuskandet satte igång nästan omedelbart. Först i liten skala av Tyskland och Frankrike. Och sedan i stor skala av snart sagt alla EMU-länder och i synnerhet PIGS-länderna efter finanskrisen.

Tills ganska nyligen sågs det här som ett stort och reellt problem. Både politiskt och juridiskt ansågs det nödvändigt för EU:s överlevnad att skulder och budgetar var på rätt sida gränsen. Åtminstone fanns det många hökar som fortfarande brydde sig och trodde att skuld var ett negativt laddat ord.

Inte längre. Enligt IMF ligger genomsnittet för EU nu på runt 100% offentlig skuld som andel av BNP. Det som var en extremt viktig siffra på 1990-talet, alltså 60% statsskuld, är nu något som alla struntar fullständigt i.

En annan viktig gräns var den etablerade sanningen att länder tar stora risker om de går över 90% statsskuld. Det var forskarna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff som i januari 2010 publicerade forskningsrapporten Growth in a Time of Debt som etablerade sambandet mellan låg tillväxt och hög statsskuld. Pinsamt nog visade det sig senare att de hade räknat lite fel i excel men siffran 90% var under eurokrisen runt 2012 en mycket viktig siffra i debatten.

Inte längre. Varken marknader eller regeringar eller centralbanker vill låtsas om att statsskuldens storlek har någon betydelse för framtida tillväxt. EU ligger som sagt nära 100% och detsamma gäller världen som helhet. Megalåntagare som USA (131% statsskuld) och Japan (252% statsskuld) drar upp snittet ytterligare, enligt färska siffror från IMF.

Det är många som menar att detta inte har några negativa konsekvenser. De pekar ofta på Japan som bevis. Där har ju decennier av världens högsta statsskuld vare sig lett till inflation, höga räntor eller andra uppenbara bekymmer.

Men om statsskulden kan vara hur stor som helst, varför ska vi då egentligen betala hög skatt? Kan vi inte bara halvera skatten och låna resten? Det senaste är ju att centralbanker kan och bör låna ut pengar direkt till stater. Detta var ju tills nyligen ett fullständigt tabu men nu är det en självklarhet. Låt vara att man gärna klär det hela i ett litet fikonlöv i form av att statsobligationerna gör en liten piruett på “marknaden” innan centralbanken dammsuger upp dem.

Och inte bara statsobligationer. Numera kan ju centralbanker med fördel gärna köpa även företags räntepapper och snart nog även skräpobligationer.

Tänk vad bra att vi har centralbanker med fiatpengar. När man tänker på saken borde de väl kunna lösa alla våra ekonomiska problem? Ingen tror ju längre att inflation kan inträffa så egentligen borde ju alla kunna få högre lön också. Det kan ju finansieras med obligationer som köps av centralbanker. Förlåt om jag raljerar.

Åter till Kenneth Rogoff. Harvardprofessorn har nyss publicerat en artikel där han efterlyser kraftigt negativa räntor. Han tycker -3% ränta vore rimligt i dagens läge. Då blir det ju nästan kriminellt att inte låna pengar om man är en stat eller ett företag med högt kreditbetyg. Det skulle också medföra intressanta frågor kring värdering. Vad är rätt värdering på aktier om avkastningskravet är säg 0%? Oändligt, är svaret. Varje krona i uthålligt framtida kassaflöde är oändligt mycket värd idag om kronan diskonteras till 0%. Dit är det en bit kvar. Men det säger ändå något om de hallucinogena effekter som uppstår när vi säger att skulder inte spelar någon roll och att räntor kan vara kraftigt negativa under lång tid. Vad är problemet? Anhängare av så kallad modern monetär teori (MMT) ser inga problem. Det är konstigt. MMT-troende är ofta vänsterfolk trots att MMT i allt väsentligt gynnar kapitalägare medan det är unga människor utan sparkapital som missgynnas. Med negativ ränta och en gränslös syn på skuldsättning blir nämligen alla tillgångar offantligt dyra. Det gäller bostäder likväl som aktier och obligationer. Bra för oss som redan äger sådant. Dåligt för den som vill köpa en bostad eller måste spara ihop till pensionen. Fast det är klart, centralbankerna kan väl trycka lite mer pengar så är även det problemet löst.

Vi har passerat jordbrukssamhälle, industrisamhälle, konsumtionssamhälle och är nu i informationssamhället. Kanske på väg in i fantasisamhället där förtöjningarna till verkligheten är kapade och fria fantasier är den ekonomiska motorn. Hoppas inte det. För den krassa verkligheten har en tendens att inte försvinna utan att tvärtom göra comeback när man minst önskar det.

Mycket mer om detta ämne – skulder – blir det i nästa nummer av tidningen Affärsvärlden.