”Hållbara investeringar” är ett farligt PR-jippo

Denna vecka skriver Affärsvärlden om fonder och pensioner. Vår reporter Caroline Le Ridou har bland annat kartlagt hur de tio största svenska pensionsförvaltarna ser på en eventuell målkonflikt mellan ESG och avkastning. Svaret är exakt ingen ville kännas vid att det skulle finnas en målkonflikt. Några var visserligen inne på att deras huvuduppdrag var att skapa avkastning åt pensionsspararna (rätt svar) men ingen menade att det fanns någon konflikt med detta och höga ESG-ambitioner. Det här må vara luddigt tänkt på gränsen till bondfångeri men de svenska pensionsbolagen är åtminstone i fint sällskap.

MEDICIN MOT ÅNGEST

Blackrock förvaltar 9 500 miljarder dollar och därmed världens klart största fondbolag. VD Larry Fink har sedan 2018 profilerat sig själv och Blackrock som helfrälsta ESG-evangelister. I sina årliga VD-brev till andelsägare och portföljbolag har Fink utövat Blackrocks ägarmakt och krävt mer fokus på ESG-frågor. Samma linje har gällt när Blackrock röstat på bolagsstämmor eller ibland med fötterna.

ESG är en lönsam nisch för Blackrock, liksom alla svenska fondförvaltare. ESG-fonder har högre avgifter och är lättare att sälja eftersom de påstås vara en win-win. “Du som sparare är med och räddar världen samtidigt som du får högre avkastning.” Tänk vad skönt att på en gång lindra både klimatångest och pensionsångest! Det finns alltid pengar att tjäna på att säga till folk vad de gärna vill höra.

STAKEHOLDER PR

I augusti 2019 publicerade USA:s mest prestigefulla VD-klubb, Business Roundtable, ett uttalande underskrivet av 181 VD:ar för USA:s största bolag om att man ”omdefinierar företagens syfte” till att hädanefter främja alla intressenter utan att sätta aktieägarna främst. Det här firades som en banbrytande märkeshändelse i media och bland ”progressiva” opinionsbildare.

Men en senare studie visade att 98% av bolagen inte hade tagit något styrelsebeslut om att underteckna dokumentet. 85% hade inte heller formellt rapporterat undertecknandet till aktieägarna. Och av det fåtal som informerade aktieägarna så var det ingen som på något sätt antydde att aktieägarna faktiskt skulle prioriteras ner. Tolkningen är väl uppenbar? “Styrelserna såg “det historiska dokumentet” som oväsentligt för verksamheten. Det var bara ett PR-jippo.

Det här lyfts fram av Tariq Fancy som tills nyligen var Blackrocks högsta chef för hållbara investeringar. Alltså ungefär det tyngsta man kan vara i ESG-världen. Men det är slut med det nu. Den 21 augusti publicerade Tariq Fancy en 40-sidig essä där han totalsågar ESG-investeringar med motiveringen att det bygger på “bekväma fantasier” som tränger undan obekväma sanningar.

BEKVÄMA FANTASIER

”Det står klart för mig nu att mitt arbete på Blackrock bara gjorde saken sämre genom att leda in världen i en farlig hägring”, skriver Tariq Fancy vars kritik mot ESG-investeringar sammanfattas i en krönika i Financial Times.

1. Det bästa argumentet för att ESG-investeringar kan förändra världen är genom att påverka kapitalkostnaden. Alltså att avkastningskravet ökar för smutsiga verksamheter och minskar för gröna verksamheter. Men lägre avkastningskrav innebär i så fall att ESG-investerare kan förvänta sig lägre avkastning. ESG-industrin far alltså med osanning när de utlovar långsiktig överavkastning.
2. Om det trots allt skulle vara så att “hållbara investeringar” ger högre avkastning så är ESG-vinjetten å andra sidan meningslös och överflödig eftersom det är investeringar som kommer göras alldeles oavsett.
3. ESG-problemen har decennielånga tidshorisonter och kräver helt andra lösningar än vad som är relevant för enskilda fondförvaltare. Även ESG-fonder har kvartalsfokus.
4. Att avyttra problematiska bolag har oftast ingen eller mycket liten effekt på den underliggande verksamheten. Oavsett ESG-skälen för försäljningen så kommer den nya, mindre nogräknade, ägaren vilja driva verksamheten vidare med fokus på vinst.
5. Att tuta i folk sagor om att deras pensionssparande hjälper till att rädda världen kommer distrahera dem från att göra saker som faktiskt kan rädda världen.
6. “Gröna obligationer” är ett räntearbitrage för vissa verksamheter men tränger inte undan “icke-gröna” verksamheter.
7. För att ESG-investeringar ska ge stor effekt så måste det vara en mycket större andel av totalen än idag. Givet låg framtida avkastning (se punkten 1) så lär man inte nå den storleken.
8. Näringslivet har i sekler varit bra på att skapa välstånd och vinst. Att hux flux prioritera ner kunder och ägare och bygga om företagen till intressentorganisationer är ingen bra idé.
9. Vi vill inte att Wall Street och dess ESG-konsulter ska besluta om vad som är bra eller dåligt för samhället. Det är upp till medborgare och politiker.

INDIVID ELLER SYSTEM?

Ingen av punkterna ovan är ny. Kättare mot ESG-kyrkan har funnits i åratal, exempelvis Warren Buffett. En annan känd miljardär och filantrop, Marc Andreesen, har liknat ESG-investering vid en husbåt. ”Inte vidare bra som hus och det är inte en vidare bra båt.” Alltså en kombination av dålig ESG-effekt plus risk för dålig avkastning. (Via höga kostnader eller via tendens att sälja billigt och köpa dyrt.)

ESG-frågor är extremt komplexa. Var är fossilbränslen okej och när är bränsleceller eller batteridrift bättre? Är kärnkraft en bättre lösning än CO2-förvaring? Det är löjligt att förvänta sig att konsumenters individuella ”ESG-val” ska ge svaret på dessa frågor. Folk har helt enkelt ingen koll på vilka systemeffekter olika åtgärder får. Systemfel bör lösas med systemförändringar, alltså ändrade skatter, subventioner, förbud eller främjande av nya energisystem eller återvinning.

EN OBEKVÄM SANNING

Systemförändringar bör drivas av medborgare och politiker. Enskilda individers och företags klimatinsatser kan i jämförelse aldrig få mer än ett symboliskt värde. Det här synsättet är inte populärt hos ESG-industrin vars växande armé av konsulter och lobbyister lever gott på idén att kapitalförvaltare kan lösa våra klimatproblem.

Näringslivets bästa insats för klimatet frigörs bara om politiken styr priset på utsläpp. Den raka vägen är en global skatt på växthusutsläpp. Lilla Europas handel med utsläppsrätter är ett steg i rätt riktning men helt otillräckligt även det. Kina står för 4x hela EU:s utsläpp och 224x Sveriges. Det kan låta dystert och svårt men globala klimatskatter är ingen omöjlighet. Att leva i ESG-industrins förljugna dröm är hur som helst inte ett bra alternativ.