Grönt stål ger grönt ljus för dunkel logik

I Sverige finns en självbild av att vi är stora på stålproduktion. Det finns inte jättemycket sanning i det. Endast 0,2% av världens stål produceras i Sverige. Som jämförelse kan nämnas att svensk BNP är 0,4-0,6% av global BNP (beroende på om man räknar köpkraftsjusterat eller nominellt). Sverige är alltså inte ens en stor stålproducent jämfört med vår egen ekonomi. Detta trots att vi i LKAB och Malmfälten har gruvor som står för 80% av Europas hela produktion av järnmalm.

VAR LÄGGER MAN ETT STÅLVERK?

Använder man bondförnuftet och blickar ut över världen så förstår man varför det inte är så överraskande. För framgångsrika stålverk verkar det nämligen inte vara viktigt att ligga nära en järnmalmsgruva. En bra djuphamn vid globala farleder (för att alltid kunna köpa råmaterial till bästa spotpris) och närhet till stora marknader verkar vara att föredra. Här blir det inga höga betyg till Norrbotten med sina små orter och fartygshamn vid den avigt belägna Bottenviken.

Det är talande att ingen ens har byggt ett stålverk i Narvik, som har en klart bättre hamn och ligger på halva avståndet till Kiruna med dess malm av toppkvalitet. Att järnmalm är världens största produkt för torrbulkfrakt över världshaven talar också sitt tydliga språk i riktning mot att den industriella synergin mellan gruva och stålverk är svag. LKAB har alltså tunga argument emot sig när man påstår att det skulle vara oerhört bra med stålproduktion i Norrbotten, “nära” gruvan.

HISTORISKT LÅGA ELPRISER?

Det andra industriella argumentet för Hybrit och H2GS är att man hävdar att Norrland har unikt bra tillgång på billig el, vilket är en avgörande insatsvara om man vill göra “grönt stål” av vätgas. Låga elpriser stämmer kanske om vi blickar bakåt. Men att blicka bakåt är så klart helt irrelevant när vi numera måste beakta att elpriserna i närområdet blir högre till följd av nedlagd kärnkraft och strypt tillgång på ryska fossilbränslen.

Rent allmänt kan vi även här resonera utifrån enkelt bondförnuft. Elpriset kan bara bli lågt om man har ett stort utbud av energi som inte kan levereras till marknader där betalningsviljan är hög. Hur ser då balansen i norra Sverige ut mellan utbud och efterfrågan framöver?

VindkraftPremium

Kris för svensk vindkraft – kinesisk jätte blöder pengar

Hybrit, Northvolt och H2GS vill bygga jätteindustrier med enormt behov av el. Enbart Hybrits elbehov bedöms motsvara halva Sveriges elproduktion. Planen är att detta ska mötas med lika enorma nya kraftinvesteringar i främst vindkraft. Hur vettigt är det? Vi ser ju redan nu att vindkraften i norr ofta är grovt olönsam och varför skulle det vara rationellt att investera ännu mer i vindkraft om premissen är att efterfrågan på elen bara finns där om elpriserna är låga. Det är helt enkelt mycket mer rationellt med nya kraftinvesteringar där man vet att betalningsförmågan för elen är högre.

ISOLATIONISM ELLER SUBVENTIONER?

Jag ser bara två “lösningar” till att Norrbotten ska kunna behålla superlåga elpriser trots en enorm efterfrågeökning.

1. Utbudet ökar dramatiskt via bygge av ny kraftproduktion i norr, trots att investeringen skulle ge bättre avkastning i söder där priserna kan bli högre. Det skulle alltså handla om felinvesteringar och/eller en politisk styrning av investeringar till norr istället för till platser där elen behövs mer. (Ekonomisk grundkurs lär oss att högre pris implicerar högre behov medan ett lågt pris implicerar lågt behov.)
2. Efterfrågan från omvärlden stryps, alltså ett slags isolationism. Det kan uppnås om politikerna låter överföringskapaciteten mellan norr och söder förfalla så att vattenkraften “fångas” i norr och alltså kan subventionera Hybrit och annat oavsett hur stor elbristen blir i söder. Eller så hittar man något kryphål i EU-lagar som tillåter ett svenskt exportstopp av el till våra grannländer. Båda sakerna vore så klart djupt skadliga för Sverige som helhet.

“PLANETEN BRINNER”

StålindustriArtikel

Ekonomen sågar stålprojekten: ”Måste få se lönsamhetskalkylerna”

Man vet att det är tunt med sakargument när H2GS  VD Henrik Henriksson imiterar Greta Thunberg när han får frågor om affärslogiken och då svarar:

“Planeten håller på att brinna upp och vi har inte tid att vänta.”

Det här är cyniskt snömos. Ingen seriös person kan påstå att “grönt stål” med vätgas är bästa sättet att använda el i ett läge där grannländer återigen nyttjar kolkraft för sin elproduktion.

Idén att industrin skulle vilja betala höga premier för ESG-stämplat stål motsägs också av hur marknaden de facto ser ut idag. Av världens 50 största stålproducenter 2019 är 38 asiatiska varav 28 är kineser. (Siffror från 2019 eftersom pandemin stökat till allt därefter.) Bara tre stålproducenter kommer från vardera Nordamerika respektive Västeuropa. SSAB återfinns på plats 49 av 50.

Om det vore så att industrin i allmänhet ville betala mer för ESG-vänligt stål så borde inte denna topplista avspegla den raka motsatsen. Givetvis finns det undantag, alltså nischer där ESG-klistermärket är så värdefullt att man är helt prisokänslig. Kanske små designföremål av rostfritt stål för köket? Kanske en dyr klocka? Men detta är pyttesmå nischer som enbart har terapeutisk verkan på några hipsters klimatångest. Inget talar för att sådana nischer kommer röra nålen avseende globala CO2-utsläpp.

BRA FÖR SÄRINTRESSEN

Det finns många vinnare på vurmen för “grönt stål”. Alla lobbyister för ESG-industrin gillar PR-värdet. Politiker gillar att klippa band och ta första spadtag. Och särskilt bra är det “gröna stålet” för många lokala intressenter runt LKAB. Om Team LKAB kan få Sveriges övriga 10 miljoner invånare att plöja ner 400 miljarder på Hybrit med mera så är det en kraftfull subvention för gruvorna i Malmfälten.

Är det vad en majoritet av svenska folket vill göra om de verkligen förstår konsekvenserna och alternativen? Eller skulle de resurserna göra mer nytta om vi exempelvis byggde ut elproduktionen i södra Sverige där 90% av alla svenskar bor? Bollen borde ligga hos regeringen och Riksdagen. Det här är inte beslut som LKAB:s styrelse bör ha rätt att fatta utan en bättre genomlysning och konsekvensanalys där särskilt alternativkostnaden vägs in.