Gröna obligationer inte så gröna

Gröna obligationer har blivit ett alltmer populärt investeringsinstrument. Den samlade globala volymen av utestående gröna obligationer börjar nu närma sig 700 miljarder dollar, efter att 250 miljarder dollar emitterats under 2019, enligt kreditvärderingsinstitutet Moody’s beräkningar. Fortsätter tillväxten under 2020 kan den utestående volymen vara uppe i 1 000 miljarder dollar till nästa år.

I Sverige, som gärna vill lyfta fram sitt miljöengagemang, så har dessa gröna värdepapper blivit väldigt populära och stod för mer än en fjärdedel av alla obligationsemissioner i fjol, vilket kan jämföras med knappt 3 procent på global nivå och 10 procent inom EU. Den totala utestående stocken av utestående svenska gröna obligationer kan beräknas till 250 miljarder kronor per årsskiftet 19/20. Fastighetsbolag och banker dominerar bland de svenska emittenterna. Svenska statens helägda bolag, inklusive de två fastighetsbolagen Jernhusen och Specialfastigheter, med bland annat Vattenfall, Swedavia, Sveaskog och LKAB, kommer in på en tredje plats. I år räknar även svenska staten själv och Riksgälden med att kliva in på denna arena.

Och det är ingen tvekan om att finansieringsbehovet av nya klimatneutrala lösningar för våra mänskliga aktiviteter är mycket stort. FN räknar exempelvis att det globalt behövs investeringar på motsvarande 90 000 miljarder dollar för att klara de uppsatta målen för Parisavtalet och FN:s hållbarhetsmål till 2030. Gröna investeringar kan också vara en väg för den utvecklade världen att ta sig ur den utdragna ekonomiska stagnation (secular stagnation), med högt sparande, sjunkande realräntor, låga investeringar och svag allmänefterfrågan, som ekonomer som amerikanen Larry Summers anser att vi befinner oss i. Huvudtesen är ju att det höga sparandet i dessa länder inte kanaliseras till reala investeringar utan bara letar sig till existerande tillgångar.

Ur det perspektivet är den utestående volymen gröna obligationer lite som att spotta i Siljan, för att citera den ordglade gamle direktören Hans Werthén.

Dessutom är det ett stort problem att de emitterade gröna obligationerna inte alltid är så gröna som de verkar, eftersom det inte finns någon global standard eller någon legal definition av vad en grön obligation är och därmed inga entydiga villkor som emittenter och investerare kan luta sig mot. En mycket vanlig kritik är att en hel del emittenter ägnar sig åt så kallad greenwashing. Det vill säga att de gröna obligationerna blir en del i att marknadsföra sig som mer miljövänlig än vad man i själva verket är. Kinesiska kolinriktade energiföretag, oljebolag, som spanska Repsol, den brasilianska nötköttproducenten och enligt kritiken regnskogsskövlaren Malfrig är exempel på emittenter som brukar lyftas fram för att visa att den gröna obligationsfärgen används för att grönmåla verksamheter som egentligen är bruna eller till och med svarta.

Greenwashing är inget ovanligt beteende i företagsvärlden. Ordföranden i International Accounting Standards Board (IASB), Hans Hoogervorst, konstaterade exempelvis i ett tal i fjol på temat hållbarhetsredovisning att greenwashing är mycket utbrett. Hoogervorst lyfte fram exemplet Volkswagen, som var det tyngst vägande industriföretaget i Dow Jones Sustainability Index innan emissionsbomben briserade.

Den internationella advokatbyrån Baker McKenzie konstaterar i en rapport att detta allmänna gröntvättande spiller över på de gröna obligationerna. För även om det har utvecklats en hel del regler och försök till definitioner sedan Europeiska investeringsbanken (EIB) och Världsbanken emitterade de första gröna obligationerna 2007, så finns det stora luckor och brister runt de gröna obligationerna. International Capital Market Associations (ICMA) ”Green Bond Principles” är det som så här långt har kommit närmast någon form av standard. Enligt ICMA:s principer ska en emittent beskriva hur det inlånade kapitalet ska användas, löpande rapportera om hur medlen används för att skapa klimatnytta och en oberoende tredje part ska verifiera de gröna aspekterna av obligationerna.

Men ett uppenbart problem är att det inte finns några sanktionsmedel för investerarna om emittenten helt enkelt struntar i att följa principerna. Baker McKenzie lyfter fram exemplet Mexico Citys planerade nya gröna flygplats där man emitterade 6 miljarder dollar och helt följde ICMA:s regler. Problemet var att flygplatsbygget ställdes in, men emittenten betalade aldrig tillbaka pengarna. Denna obligation är fortfarande klassad som grön.

Hoppet om att skapa reda runt gröna investeringar står nu främst till EU. I december i fjol nådde EU-kommissionen och Europaparlamentet en överenskommelse om hur hållbara aktiviteter ska klassificeras, utifrån hållbarhetsmål och tekniska och vetenskapligt fastställda kriterier.

Det är inte bara företag som söker grön finansiering som ska klassas. Alla företag med mer än 500 anställda måste redovisa hur mycket av företagets intäkter och investeringar som kommer från och går till miljövänlig verksamhet. Det har varit en hel del politiskt käbbel runt detta där frågan om kärnkraft och naturgas ska räknas som gröna aktiviteter eller dess motsats har varit hetast. Kompromissen blev att dessa verksamheter inte fick någon klassificering alls.

Samtidigt finns förstås risken för att detta leder till ytterligare administrativa bördor för företagen och att någon enighet om en aktivitet är att betrakta som hållbar eller inte är svår att nå, med tilltagande förvirring som effekt. Ett exempel på det senare är svenska Sveaskog och Landshypotek som emitterat gröna obligationer för att finansiera det hållbara svenska skogsbruket. Större delen av miljörörelsen, liksom även en betydande del av den skogliga akademin, med professor Sten Nilsson i spetsen, delar inte den uppfattningen. De uppfattar i stället den miljöcertifiering som grönheten bygger på FSC, som ren greenwash.