Gnistrande begåvning

Den stora salen är full av folk när den berömde professorn Sir Humphry Davy håller en av sina populära vetenskapliga föreläsningar för allmänheten. Vi befinner oss i auditoriet i Royal Institution i London. Året är 1810, och Napoleonkrigen pågår för fullt.

Det är också därför här är så mycket folk. För hade det inte varit krig hade den brittiska överklassen tagit båten över kanalen till Paris och gått på operan för att förlusta sig. Som det nu är får de stanna i London. Royal Institution och de andra vetenskapliga sällskapen har blivit mötesplatser för noblessen.

”Mina damer och herrar”, säger Davy. ”Jag kommer nu att inför era häpna ögon demonstrera vetenskapens allra senaste landvinningar.”

Han bugar sig för de applåderande åhörarna, och vips kör en assistent in ett rullbord lastat med en meterhög sladdförsedd apparat. Det hela påminner om en trolleriföreställning med Joe Labero.

”Detta hypermoderna instrument”, fortsätter Davy, ”uppfanns för en tid sedan av den italienske fysikern Alessandro Volta. Det framställer elektrisk kraft, med vilken naturens innersta hemligheter kan uppenbaras. Ni kommer nu att få uppleva saker som bara jag och mina närmaste medarbetare varit med om.” Det går ett förväntansfullt sus genom pubiken.

De närmaste timmarna är fyllda av kemiska experiment. Det fräser och pyser, det ryker och smäller. Davy framställer syrgas och vätgas med hjälp av elektrolys, han lyser upp lokalen med elektriska ljusbågar, han framställer natrium och kalium som brinner och exploderar i vatten.

Bredvid mig i publiken sitter en ung man och noterar flitigt allt som händer i sin anteckningsbok. Jag känner omedelbart igen honom. Det är Michael Faraday som ung.

Michael Faraday var en bokbindarlärling som på egen hand börjat intressera sig för naturvetenskap. Tack vare en bekant till hans arbetsgivare hade han fått biljetter till Humphry Davys shower på Royal Institution. De omsorgsfulla anteckningarna, med tecknade figurer som han hade gjort under föreställningarna, band han själv in i ett prydligt skinnband om 338 sidor. Med sin bok under armen gick han sedan till Royal Institution och undrade om Humphry Davy behövde en assistent.

Davy, som var en fåfäng man, blev smickrad. Jo, han behövde faktiskt en ny assistent, för den gamla var försupen och hade just fått sparken. För säkerhets skull frågade Davy först en bekant om råd.

– Låt honom diska flaskor, svarade vännen. Vill han ha jobbet så går han med på det. Och vägrar han så har du hur som helst ingen nytta av honom.

Så fick Faraday tjänst hos en av världens ledande kemister. Efter ett halvår hade han blivit varm i kläderna och deltog med liv och lust i sin chefs experiment. Men plötsligt var det slut, för nu skulle Davy sluta sin tjänst. Men först skulle han och hans hustru göra en långresa på kontinenten och besöka Davys utländska kolleger. Faraday anställdes som butler, och i september 1813 gav man sig av.

Det berättas att Lady Davy behandlade Faraday som en simpel tjänare och krävde att han skulle passa upp på henne, och att han ofta funderade på att lämna Davy och resa hem. Men efter en tid bet tydligen Faraday ifrån sig, varefter det gick bättre.

Resan gick genom Frankrike, Tyskland, Schweiz och Italien. Faraday fick träffa alla tidens kända vetenskapsmän – Volta, Ampère, Vauquelin med flera. Efter 18 månader fick resan ett brådstörtat slut, sedan man fått veta att Napoleon smitit från fångenskapen på ön Elba, och nu åter var i farten med nya arméer. Sällskapet begav sig hemåt i ilfart.

Faraday hade nu förstahandsinformation om alla tidens vetenskapliga forskningsfält och fick ordinarie tjänst som forsknings-ledare på Royal Institution.

1820 spreds inom den vetenskapliga världen den sensationella nyheten att dansken Hans Christian Ørsted hade funnit ett samband mellan elektricitet och magnetism. Ørsted hade lagt en elektrisk ledare strax över en kompassnål, varvid nålen hade rört sig och ställt sig vinkelrätt mot ledaren. När han bytte strömriktning vände sig kompassnålen ett halvt varv.

Davy och hans kollega William Wollaston började nu experimentera med magneter och elektricitet, men kom ingenstans. Kanske berodde detta på att Davy var alltför upptagen med att konstruera en säkerhetslampa för kolgruvorna. Vanliga oljelampor fick gruvgasen att explodera, och krävde allt fler liv ju djupare gruvorna blev. Davy lyckades med sin uppgift, men det är en annan historia.

Faraday undersökte nu systematiskt magnetismen och elektriciteten, och kom snart till häpnadsväckande resultat.

Det visade sig att om man lindade en ledare till en spole och skickade ström genom den uppstod en elektromagnet. Denna hade i princip samma egenskaper som en stavmagnet. Men inte nog med det. Om man nu tog en stavmagnet och stoppade in den i spolen uppstod en strömstöt. Likaså när man drog ut magneten igen.

Faraday lindade nu två spolar på samma järnring. Det visade sig att när han kopplade ström genom den ena skapades en strömstöt i de andra. Men strömmen tog snart slut.

Faraday insåg att det var när magnetfältet ändrades som ström skapades, och formulerade därefter sin lag om elektromagnetisk induktion.

Faraday insåg också att om en mekanisk rörelse (där en magnet rörde sig i en spole) kunde skapa elektrisk ström borde det gå i andra riktningen också. Elektrisk ström borde kunna omvandlas till mekanisk rörelse.

Hans första försök bestod av en stavmagnet stående i en skål med kvicksilver. Ovanför denna hängde han en strömförande pinne ner i kvicksilvret. När ström flöt skapades ett cirkulärt magnetfält runt pinnen, vilket fick pinnen att röra sig runt magneten.

När Humphry Davy fick höra att Faraday lyckats där han själv misslyckats blev han mäkta vred och hävdade att Faraday plagierat hans eget och Wollastons arbeten. Därefter gjorde han sitt bästa för att misskreditera Faraday. Deras tidigare vänskap var som bortblåst, och Davy, som nu hade blivit president för Royal Society – brittiska vetenskapsakademin – vägrade i det längsta att låta Faraday väljas in i det illustra sällskapet. Inte förrän efter Davys död 1829 kunde Faraday fritt ägna sig åt elektroteknisk forskning.

Faraday invaldes till sist i Royal Society 1824, blev invald som utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1838, samt av Franska vetenskapsakademin 1844.