Glöm myten om ”kött och blod”

Så fort det blir stök i några av Sveriges storbolag kommer snacket om frånvaron av ägare ”av kött och blod”. Denna gång var det finansmarknadsminister Mats Odell som i SVT:s agenda i söndags avlevererade uttalandet som förklaring till kreditkrisen.

Det finns två stora problem med uttalandet.

För det första: vad menas egentligen med ägare av kött och blod? Och har det verkligen varit så bra i den här krisen?

Jag antar att Mats Odell menar privatpersoner som direktägare av aktier. Men om vi tittar på de krisdrabbade bankerna i världen är deras ägarbild minst sagt splittrad. Den enda bank som hittills formellt sett har gått i konkurs, Lehman Brothers, ägdes till cirka 30 procent av personalen. Visserligen kan man se det som ”tjänstemannastyre”, men i fallet Lehman har det handlat om just en ambition att få med personalen som privata och långsiktiga ägare.

I den kollapsade Bear Stearns fanns den brittiske privatmiljardären Joseph Lewis, med 9,4 procent före JP Morgans uppköp. Lewis är exakt den typen av ägare som jag antar att Mats Odell efterfrågar. Vilket inte verkar ha hjälpt det minsta.

Mot detta ska ställas att de banker som har klarat sig bäst i krisen är dem som har ett stabilt, institutionellt ägande. Den konservativa Handelsbanken är inte konservativ för att Fredrik Lundberg har köpt in sig i den, utan för att tjänstemannatraditionen och de cirkelägande stiftelser som sitter på makten i banken haft den filosofin sedan Jan Wallander. Så långt från ”kött och blod” man kan tänka sig. Eller tag för den delen Odells egen bank, Nordea, som med staten i ryggen och hyfsat stabila tjänstemän klarat sig bra genom kreditkrisen.

Det andra korkade med uttalandet är att det går rakt emot den omfattande forskning som faktiskt finns på området. Odell borde titta i den rapport om den svenska ägarmodellen som Globaliseringsrådet publicerade i augusti, författad av ekonomiprofessorerna Magnus Henrekson och Ulf Jakobsson.

Rapporten redovisar klart och tydligt den viktigaste insikten i ägarforskningen. Nämligen att det ”trots stora variationer i de nationella systemen, inte finns belägg för att en viss modell för ägande och företagskontroll är otvetydigt bättre än andra modeller. Vilken modell som fungerar bäst är i hög grad situationsbundet”.

Detta slogs fast redan 1988 i den statliga ägarutredningen. Forskningen kunde inte då, och kan ännu inte i dag, säga att en viss typ av ägande är bättre eller sämre än någon annan för ett bolags ekonomiska utveckling. Att säga att privat direktägande skulle vara bättre är alltså en myt som inte har stöd i forskningen.

Tvärtom visar forskning, refererad i Globaliseringsrådets rapport, att flera andra utskällda ägarkategorier kan vara bättre än direkt privatpersonsägd. Som Private Equity: ”Kritiken till trots visar de senaste åren att PE-bolagen under vissa kritiska skeden i ett företags livscykel är de mest effektiva ägarna”. Som utländska ägare: ”En rad forskningsrapporter tyder på att det ökade utlandsägandet haft dessa (positiva, reds anmn) effekter på den svenska ekonomin”.

Slutsatsen är alltså glasklar: forskningen kan inte säga vilken typ av ägare som är entydigt bäst för ett bolag. Det varierar från situation till situation, från företag till företag, där både utländska ägare och private equity kan vara bra.

Nej, ”kött och blod”-argumentet är ingenting annat än en politisk floskel, skapad för att försvara ideologiskt motiverade skattesänkningar på kapital. Det kan man argumentera för, men inte som en åtgärd för företagens bästa.

Att Globaliseringsrådets rapport, trots sin solida genomgång, ändå är ett exempel på denna politisering illustreras i dess huvudslutsats: ”Vill man att ett svenskt ägande på ett framgångsrikt sätt ska kunna konkurrera med [utländskt dotterbolagsägande och private equity] så torde det krävas betydande sänkningar av den svenska ägarbeskattningen”.

Om man vill företagens väl, vill man det inte.