Generalens gudomliga gärning

En novemberdag år 1516 kom ett turkiskt följe till färjeläge över floden Drina i vad som nu är östra Bosnien. De var på väg hem till Konstantinopel, och i packkorgarna på hästarna fanns ett tiotal unga pojkar som de skulle föra med sig till Konstantinopel.

Där skulle pojkarna omskäras och läras upp till att bli sultanens slavar för att sköta imperiets administration.

En av pojkarna kom från den lilla byn Sokolovici, och skulle med tiden bli en berömd general och föra (för det mesta) lyckosamma krig på tre kontinenter. Därigenom ökade han imperiets glans och storhet till den grad att han utnämndes till storvesir under Süleyman den store. Mehmet Pascha Sokolo, som han nu kallades, blev också oerhört förmögen med vidsträckta gods långt bort i Ungern.

När ålderdomen nalkades insåg Mehmet Pascha att även ett lyckosamt liv till sist kommer att ha ett slut. Han beslutade sig för att utföra en Gudi behaglig gärning genom att bygga en bro över Drina i sin födelsebygd, och på så sätt frälsa sin själ. Aldrig mer skulle traktens bönder, oavsett om de var av bönemattans eller korsets folk, behöva vänta i dagar på en försupen färjkarl för att ta sig över floden.

Våren 1566 anlände en grupp byggmästare, stenhuggare, ingenjörer och uppsyningsmän till Visegrad vid Drinas strand. Med sig hade de byggnadsritningar från självaste Mimar Sinan, imperiets stjärnarkitekt som hade skapat Blå moskén i Konstatinopel och en rad andra lysande byggnadsverk. Bron skulle byggas efter i princip samma planer som en tidigare bro i Büyükçekmece väster om Konstantinopel.

Det skulle ta fem år innan den 180 meter långa bron med elva stenvalv stod klar. Mitt på bron, på dess högsta punkt, anlades på turkiskt manér en kapija, en stenvägg med inskriptioner över brons tillblivelse. Mitt emot denna byggdes en sofa, en liten balkong med stenbänkar där de passerande kunde vila sig på väg över bron, eller bara träffas och prata.

Ungefär så börjar den serbiske Nobelpristagaren Ivo Andrics roman Bron över Drina från 1945. Boken är något så egendomligt som en historisk roman som skildrar Bosniens historia under 500 år med bron som centralgestalt.

Bron står emot översvämningar och oår – faktum är att 1896 steg vattnet i Drina så högt att hela bron var översköljd av vattenmassorna – och verkar osårbar tills den mineras och sprängs av österrikiska trupper i sista kapitlet.

Här slutar romanen, men bron skulle komma att återuppbyggas, nu av det sydslaviska kungadömet Jugoslavien, som Bosnien inlemmats i efter kriget.

Freden blev dock inte långvarig. Efter 20 år var det dags igen. 1943 sköts två brovalv sönder av tyska trupper. Bron fick länge dras med en provisorisk konstruktion innan den reparerades. Som genom ett under klarade den sig helskinnad genom inbördeskriget i Bosnien 1992–1995. För några år sedan bekostade Turkiet en renovering, och i dag är bron välputsad och fin. Sedan 2005 är den förklarad världsarv av FN.

Ivo Andric kom själv från Bosnien, men levde större delen av sitt liv i Belgrad. I Visegrad ses han som traktens store son, så stor att en ny stadsdel tillägnas honom.

Det är den kontroversielle serbiske filmskaparen Emir Kusturica, i Sverige mest känd för filmerna I zigenarnas tid, Underground och Svart katt, vit katt samt för att han varit uttalad Milosevicvän och förnekar alla serbiska krigsförbrytelser, som tillsammans med ryska finansiärer står för projektet kallat Andricgrad – Andrics stad. Fast ”stad” är att ta i. Det handlar om ett område där det tidigare låg några fotbolls- och basketbollplaner som nu bebyggs med en splitter ny arkad innehållande bokhandel, biograf, kafé och konstgalleri. I fonden byggs hus som med tiden ska bli Visegrads kommunhus, skola och universitetsfilial.

Kusturica vill utnyttja Andric i serbiska politiska syften och tanken är att Andricgrad och bron över Drina ska bli ett turistmål för serber. Här är det bara en knapp mil till serbiska gränsen, och Visegrad ligger strategiskt placerat på vägen mot Adriatiska havets badorter, men frågan är om projektet blir någon större succé. Det är nära till Srebrenica, och ett kapitel i serbisk historia alla vill förtränga.

Före kriget i Bosnien och serbernas ”etniska rensning” av östra Bosnien bodde 20 000 personer i Visegrad. I dag är de knappt 5 000. Kroater och bosniaker har sedan länge lämnat trakten, så det behövs inte så många fotbollsplaner längre.