Fyra läxor från fyra förlorade år

Midsommarens regeringskris slutade visserligen med att statsminister Stefan Löfven (S) vann slaget om den fortsatta makten. Men det stora kriget om väljarnas förtroende får nog anses vara förlorat. I den senaste väljarbarometern från Aftonbladet/Demoskop ökar Moderaterna mest av samtliga åtta partier och hamnar på 23,2%, vilket ska ställas mot Socialdemokraternas 24,6%.

Sverigedemokraterna ökar till 19,9% och Vänsterpartiet, med sina 10,2%, går om Centerpartiet och intar därmed en fjärdeplats. För Liberalerna ser det emellertid fortsatt mörkt ut då partiet hamnar på 2,3% och därmed hade åkt ur riksdagen om det hade varit val i dag.

HÅRFINA MARGINALER

Om mätningen ger en rättvisande bild av ett framtida valresultat går vi mot ett mycket jämnt val. M+KD+SD+L samlar i mätningen 50,8%. Men L:s 2,3% är inget värda om de förlorar sin riksdagsplats och då blir det 48,5% för högersidan. S+MP+C får ihop 38,2% och 48,4% med V:s mandat. Det innebär att Löfvens strategiska mål om att bryta blockpolitiken snarare befäst den, även om blocken numera delvis ser annorlunda ut.

Det redovisade resultatet baseras på en mätning och är som bekant inget valresultat. Men trenden är tydlig. Idén bakom Januariöverenskommelsen, liksom dessförinnan Decemberöverenskommelsen, är till sin konstruktion kontraproduktiv om syftet är att få mittenpartier att växa och ytterkanterna att minska. Med facit i hand torde det stå klart att ytterkanterna alltid växer på bekostnad av den mitten som gör våld på såväl sin ideologi som identitet.

SVÅRSTYRT MED MP, C OCH V

När riksdagsarbetet nu går in i sista akten hopar sig prövningarna för Löfven. Det är inte nog med att regeringen har att hantera dagliga skjutningar, en eventuell fjärde våg av corona, samt en potentiellt ny omfattande flyktingvåg från talibanernas Afghanistan. Själva regeringen vilar på skakig grund.

Detta dels för att statsministern, för att lösa ut regeringskrisen i juni, lovade C att gå med på kravet om uppluckring av strandskyddet och stärkta rättigheter för skogsägare. Löften som regeringskollegan MP direkt motsatte sig.

Och dels för att regeringen saknar underlag för att få igenom sin budget om inte både C och V röstar på samma sak. Annie Lööf (C), som ingick Januariavtalet i syfte att hålla såväl SD som V utanför inflytande, vidhåller att hennes parti inte kommer att släppa igenom en budget som förhandlats fram med V. En ordning som V, av naturliga skäl, inte är helt nöjda med.

LÖFVENS AKROBATIK

Det som då återstår är att Löfven lägger en budget, utan att förhandla med V, som han vet att V kommer att godta. Alternativt att regeringens budget faller och att Löfven då har att välja mellan att styra på en M+KD-budget (vilket han tidigare gjort) eller att avgå.

I somras sade han att han skulle avgå om budgeten föll men sannolikheten att han skulle infria detta löfte är ytterst liten. Löfvens alla akrobatkonster har ju samtliga syftat till att behålla makten till varje pris.

Trots dessa uppenbara hinder kommer allt på ytan att vara sig likt fram till valet. Men i grunden har allting förändrats. Den här mandatperioden har varit förlorad i bemärkelsen viktiga reformer. Men ur ett annat perspektiv har den varit omvälvande. Många av de dogmatiska ställningstagande som gjorts sedan SD:s intåg i riksdagen är satta ur spel.

FYRA LÄRDOMAR

För de partier som vill lära sig något av de senaste dysfunktionella mandatperioderna är lärdomarna flera:

1. Samtalsförbud tar sakpolitiken som gisslan, oavsett hur ädla motiv de vilar på. Det skadar möjligheten att skapa förändring samtidigt som tilliten till det politiska systemet tar skada. Det gynnar alltid etablissemangskritiska partier. I längden är det omöjligt att utestänga demokratiskt valda partier från inflytande om legitimiteten i systemet inte ska skadas. Det innebär i praktiken att de borgerliga partierna kommer att behöva ta stöd av SD och att de rödgröna kommer att behöva ta stöd av V.
2. Moderaternas resa från Reinfeldt till idag är en läxa för många. M var under Reinfeldt ett tidvis mycket framgångsrikt men triangulerande parti men har idag en mycket mer stabil position. Den resan krävde ett konsekvent, långsiktigt och prövande förhållningssätt. Partiet har under Ulf Kristersson lyckats hitta tillbaka till sina ideologiska rötter samtidigt som det har bevarat det bästa från alliansåren. Genom att öppet medge forna misstag och hålla kursen också när partiet stött på kritik har resan mot ett återskapat förtroende påbörjats och partiet ånyo vågat inta obekväma positioner. Resan har varit smärtsam för många men helt nödvändig. Samma resa kommer S tvingas till när partiet nått vägs ände med nuvarande (makt)strategi.
3. Ett parti kan inte byta position hur ofta som helst. Särskilt inte om man inte på ett trovärdigt vis kan motivera bytet. Interna våndor och splittringar som aldrig når klimax kommer förr eller senare att leda till självutplåning. Liberalernas dilemma i regeringsfrågan och de vägval som det medfört har skadat partiet på djupet. På sikt kan samma åkomma drabba C.
4. Det lönar sig att mena det man säger och att säga vad man menar. Vänsterpartiets agerande i frågan om marknadshyror var på intet vis självklart i ett politiska landskap där taktik blivit viktigare än innehåll. Just därför blev det så uppskattat vilket avspeglas i de senaste opinionsmätningarna.

För att sammanfatta: Det sägs att val avgörs på valdagen. Men det stämmer sällan. Val avgörs i vardagen, mellan val. De kommande månaderna blir avgörande för valutgången. Om det inte redan är klart, vill säga.

Alice Teodorescu Måwe är fristående politisk kommentator. Tidigare bl.a. chef ledarredaktionen GP.