Fuskarna vinner när moralen försvinner

Den statliga utredningen Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärden, har uppskattat att det från 41 olika bidragssystem försvinner cirka 18 miljarder kronor varje år i fusk och felaktigheter, ungefär hälften av vardera. Stora mängder skattepengar hamnar alltså där vi, demokratiskt, anser att de inte ska hamna. Borde inte det bekymra dem som faktiskt är beroende av dessa stödsystem? Det är inte så självklart som det verkar.

Att frågan om missbruk av systemen ens lyfts, uppfattas som ett misstänkliggörande av de personer som använder stödsystemen på rätt sätt. Att kritisera bedragare och att skattepengar läcker ut ur systemen, tolkas som slag mot hela systemet. Det ses som en intention att skära ner eller ta bort det helt. Men i praktiken innebär detta motstånd mot diskussion och problematisering att fusk och fuskare accepteras och skyddas. Det om något är ett hot mot hela systemet.

Denna tendens, som är rätt märklig, syns idag på en mängd olika samhällsområden.

Hälften kan vara svinn

De senaste åren har det framkommit att stora mängder fusk skett inom studieförbunden som bedriver studiecirklar och kulturprogram. För att mjölka staten på pengar har anordnare rapporterat in kurser, lokalanvändning och deltagare som inte existerar. Varje år betalas närmare två miljarder kronor ut till tio studieförbund. Hur mycket som är fusk är okänt, men det kan vara över 50% av verksamheten. Hur kan det vara möjligt att ett så stort svinn sker?

Systemet inom vilket pengar delas ut för folkbildning har till stor del baserats på tillit och självgranskning. De som inte drar sig för att fuska har alla möjligheter att göra just det. Detta vet alla och det är också precis det som skett. Men, för att värna systemets frihet, svängrummet och att kunna få del av våra skattepengar, så ställer få personer jobbiga frågor eller larmar om att systemen är lätta att utnyttja och fuska i. Det är en sorts tyst överenskommelse, en kultur av att ingen tjallar. Med andra ord väljer människor, kollektivt, att skydda dem som missbrukar systemet, framför att se till att rätt ska vara rätt.

Migrationen är ett annat område där detta fenomen förekommer. Här har det gått så långt att man helt öppet beskyddar dem som inte har rätt till asyl, som om de hade haft rätt till det.

Det tydligaste exemplet är den så kallade gymnasielagen, som innebär att unga afganska män utan rätt till asyl ändå har rätt att stanna i Sverige under vissa villkor. I stället för att se till att systemen fungerar och skapar rättvisa, försvarar man dem som är här illegalt. Att det riskerar att straffa dem som faktiskt har asylskäl, genom att mottagnings- och samhällssystemen överbelastas i Sverige och integrationen sätts ur spel, är sekundärt.

Oviljan att dra ett tydligt streck mellan dem som har rätt att stanna här i landet och inte, har skapat ett växande skuggsamhälle. Detta faktum, att människor som kommit till Sverige stannar här trots att de inte har laglig rätt till det, blundar politiska makthavare inför. Inga seriösa ambitioner finns för att förändra det. Det tillåts bara fortsätta. Diskussion och problematisering i invandringsfrågan försöker undvikas, för att själva ämnet riskerar att väcka och gynna ”mörka krafter”.

Urholkning av principer

Med detta i åtanke är det inte konstigt att Riksrevisionen konstaterade i en rapport från 2017 att konsekvensanalyserna inför 26 migrationspolitiska propositioner mellan 2004 och 2015 har varit bristfälliga. Intresset är helt enkelt skralt för att analysera och arrangera systemen på att bra sätt. För det är inte längre viktigt vem som får stanna i Sverige och inte. Försvaret av invandringen som företeelse går före alla andra aspekter, till och med en rättvis och fungerande invandring.

Tendensen jag beskriver här innebär ett sorts moraliskt förfall, en urholkning av principer.

Våra gemensamma system ska kanalisera vår moral och syn på rättvisa. De utgör verktyg för att vi på ett ordnat sätt ska reda ut saker och lösa tvister människor emellan så gott det går. Men när gränsen mellan rätt och fel suddas ut, eller inte längre spelar roll, och när de som gör rätt och de som gör fel behandlas lika, så försvinner rättvisan, förutsägbarheten och systemens syften.

Vad detta psykologiska, men även sociologiska, fenomen beror på, är svårt att säga. Det kan handla om bristande kunskap och förståelse om vad våra gemensamma system faktiskt är till för. Känslor tar också en allt större plats i beslutsfattande och samhälle, på tänkandets bekostnad. När kortsiktiga positiva känslor tillåts styra, så offras hållbarhet och ordning i systemen.

Intentionerna må vara goda i de enskilda fallen, men denna utveckling där den hederlige får stå tillbaka för fuskare leder oss mot ett samhälle utan moral. Sättet att förhålla oss till varandra blir mer primitivt. När de system som skapats för att bringa ordning och rättvisa raseras, så återstår den starkes rätt.

Josefin Utas är slöseriombudsman för Skattebetalarnas Förening.