Fullt ös – arbetslös

Ska Sverige undvika massarbetslöshet gäller det att ta ett antal och, i alla fall för Socialdemokraterna, mycket obekväma beslut.

Vi har klarat omställningar förr: för 100 år sedan arbetade 50 procent av befolkningen inom jordbruket, idag är motsvarande siffra 3 procent. Trots det får vi ut mer av jordbruket idag tack vare maskiner och bättre grödor.

Man har alltså sällan kunnat förutse var jobben ska uppstå om ett par decennier. För att hamna rätt när arbetsmarknaden förändras krävs en strukturell flexibilitet, utrymme för entreprenörskap och en vilja till förändring.

Frågan är dock om situationen någonsin varit mer utmanande än vad den är nu. Det är ett antal faktorer som byggt upp till en perfekt storm just i Sverige:

• En redan före pandemin extremt hög arbetslöshet. Lite beroende på vem man frågar låg den svenska arbetslösheten då på mellan 7,5 och 8,5 procent, fjärde högst i Europa. Men problemet är betydligt större, mer om det nedan.

• En rigid arbetsmarknad som tar sin utgångspunkt i hur Sverige såg ut för 40 år sedan. Andelen låglönejobb är näst lägst och löneskalan den mest komprimerade i Europa vilket gör inträdesbarriärerna till arbetsmarknaden höga.

• Teknikutveckling, det fordras helt andra färdigheter på dagens arbetsmarknad jämfört med gårdagens. Det är framför allt traditionella medelklassjobb som försvunnit genom automatisering. Sverige har trots vår självbild detta halkat efter vad gäller investeringar i teknik, till exempel 5G.

• Den misslyckade integrationen. Arbetslösheten bland inrikes födda är enligt Ekonomifakta 4,4 procent. Bland utrikes födda var samma siffra 15,1 procent. Även här är verkligheten dock betydligt värre om man går bakom siffrorna.

Är man inte arbetslös är man sysselsatt. För att räknas som sysselsatt i Sverige behöver man enligt SCB:s definition jobba en timme i veckan.

Läs det igen: En (1) timme i veckan.

Självklart går det inte att försörja sig på det. Därför kan man istället titta på  självförsörjningsgraden, det vill säga en lön som i alla fall motsvarar någon slags existensminimum. Detta innebär att tjäna minst 12 600 kronor i månaden efter skatt.

Enligt en färsk undersökning från Entreprenörsskapsforum tar det 13 – 14 år innan ens hälften procent av de utrikes födda når självförsörjning. Då drar dessutom Stockholm upp snittet när till exempel Göteborg och Malmö ibland haft så låga självförsörjningsgrader som 10 – 15 procent.

Således är inflödet av nyanlända de senaste åren en ständigt ackumulerande utmaning och man skulle möjligen kunna tycka att det vore oansvarigt att bygga på den gruppen ytterligare innan vi har en arbetslöshet på rimliga nivåer och en fungerande integration.

Har sitter dock S på det nationella planet i en rävsax. Om man stöder C och MP:s ”mjuka” linje får man behålla makten, å andra sidan kommer missnöjet hos LO och tappet till SD att fortsätta när coronauppgången i opinionen lagt sig och arbetslösheten fortsätter att skena.

Och trots att 44 procent av de utrikes födda röstar på S har nettot ändå blivit negativt när alltfler LO-medlemmar försvunnit ut där bak i bussen. I senaste valet var det bara 41 procent av LO-medlemmarna som röstade på S och bara 50 procent vänster över huvud taget.

Enkelt uttryckt, hur mycket arbetslöshet ska makten få kosta? Och vad kan man göra, utöver att huka i buskarna och hoppas att problemet skall lösa sig självt?

Nationalekonomen Lars Calmfors och ett antal forskarkollegor tittade häromåret på arbetslöshetsfrågan för IFN:s räkning.

Man kom fram till ett antal tänkbara lösningar som fungerat i andra länder: Utbildning, aktiv arbetsmarknadspolitik, att se över anställningsformerna (det vill säga göra dem mindre rigida som till exempel den nu pågående LAS-diskussionen) samt så kallade enkla jobb, eller om man så vill lägre betalda jobb.

Utbildning har länge varit ledstjärnan inom svensk arbetsmarknadspolitik. Nytt i ekvationen är att utbildningsnivån hos de som kommit till Sverige oftast är låg. Därtill håller språkutbildning raskt på att segla upp som en nyckelfråga efter coronakrisen. Inom skola, vård och omsorg kommer det att behövas skarpare krav på svenskkunskaper, något både vänster och höger är eniga om, i alla fall lokalt.

Enkla och lägre betalda jobb användes framgångsrikt för att hantera till exempel den mycket höga arbetslösheten när Västtyskland skulle integrera DDR. Sedan kunde man efter tio år återgå till en mer normaliserad situation med minimilön.

Detta är dock ett rött (alternativt blått) skynke för LO. Dels för att många av medlemmarna i LO kan tänkas beröras, till exempel inom vård, hotell och restaurang, dels för att LO vill styra över lönebildningen i Sverige. Det gäller att hålla fast vid det man har även om man tappat cirka 30 procent av medlemmarna under 2000-talet.

Calmfors och kompanis tanke var dels att de enkla jobben inte skulle sänka lönen för befintliga grupper på arbetsmarknaden (Danmark och USA har till exempel lyckats undvika detta), dels att även om jobben skulle vara permanenta skulle inte innehavarna vara det. De enkla jobben skall alltså vara ett första steg in på arbetsmarknaden, sedan ska man vidare.

En av USA:s mest framgångsrika aktieförvaltare beskrev efter en finanskris banker som ”Institutions that like to hold hands while drowning”. Det blir intressant att se om vi framgent kommer att kunna tillskriva S och LO samma instinkter.

Staffan Salén är företagare och tillsammans med sin bror Erik Salén ägare till en grupp hel- och delägda bolag, alltifrån nystartade till noterade, som omsatte cirka 17 miljarder kronor 2019.