Fredric Thunholm: Vem förstår pandemin?

När jag skriver detta är det fyra grader varmt ute. Samtidigt konstaterar väder-appen i min telefon att ”det känns som -1”. Det är frustrerande information som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Ska inte data vara neutral?

I ett avsnitt av TV-programmet Crime Files från 1982, berättar programledaren James Q. Wilson, med en röst som utstrålar mjuk auktoritet, en historia. Under tiden visas ett filmmontage med leende kvarterspoliser, som snackar med butiksägare, busar med ungar och hjälper tanter över vägen.

AVLÄGSNA ALLA SKUMMA TYPER

Storyn som Wilson berättar, handlar om ett experiment som nyss hade genomförts i Newark, New Jersey. Under ett års tid tog man bort, respektive adderade, patrullerande poliser i specifika områden. Sedan mätte man utfallet, genom att dels se på brottsrapporteringen och dels intervjua lokalbor. Det visade sig att brottsligheten inte påverkades alls. Men att den upplevda känslan av trygghet ökade i områden med patrullerande konstaplar.

Den här tesen var inte ny för James Q. Wilson. Tidigare samma år hade han, som var statsvetare, tillsammans med sociologen James Kelling, skrivit en artikel i The Atlantic Monthly under rubriken Broken Windows. Tesen de driver är, lite förenklat, att om ett fönster krossas i en övergiven byggnad, ska man fixa det – direkt. Annars riskerar fler fönster att krossas eller så kanske någon bryter sig in i huset. Och sedan går det bara utför. En praktisk konsekvens av detta blir att patrullerande poliser ingriper vid allt mindre brott och snart även utan att brott begås. Man avlägsnar personer som ”ser antisociala ut” (skumma, skelögda med opressade brallor) eller är lite högljudda.

Resultatet? Samma som i exemplet Newark. Ingen förändring i brottsligheten. Men en ökad upplevd trygghet. Det låter bra, det gör det. Men ett annat sätt att säga precis samma sak på är att diskrepansen mellan befogad och obefogad oro ökade.

 EN OTRYGG BEFOLKNING

Teorin om det krossade fönstret är besläktad med det som kallas New York-metoden och vad vi i dagligt tal kallar nolltolerans mot små brott, som till exempel lindrig skadegörelse, och brott mot föreskrifter, som plankande i tunnelbanan. Ofta sägs metoden ha varit anledningen till att New York gick från att vara en mycket farlig stad till en trygg stad, på kort tid. Något som inte helt stämmer. Dels hade det börjat vända innan Rudy Giuliani införde metoden. Dels hände samma utveckling i de flesta stora städer i USA vid samma tid, även i städer där man i stället minskade antalet synliga poliser. Det var bra tajming helt enkelt.

Jag läser i Nationella trygghetsundersökningen (BRÅ 2021) att 20,2% av befolkningen uppger att de utsatts (under 2020) för ”brott mot enskild person”, alltså misshandel, hot, sexualbrott, personrån, fickstöld, försäljningsbedrägeri, kort-/kredit-bedrägeri eller nätkränkning. 2,8% har utsatts för misshandel, 4,6% för sexualbrott och 1,3% personrån. Samtliga brottstyper har för övrigt minskat mot året innan. Samtidigt tror 80% av befolkningen att brottsligheten ökat de senaste tre åren. Och 28% av befolkningen så rädd för brott att de känner sig otrygga.

Betyder det här att jag inte tycker att vi ska ta folks oro på allvar? Nej, såklart inte. Varje enskilt brott är fruktansvärt för den som utsätts. Men jag tror att det är dåligt om siffror som inte handlar om brottslighet (till exempel ”45% oroar sig i stor utsträckning över brottsligheten”) behandlas som vore det siffrorna för den faktiska brottsligheten. Och är det något vi inte behöver 2022 så är det obefogad oro.

VEM FÖRSTÅR PANDEMIN?

En närbesläktad genre är data som i media slås upp på ett sätt som ska göra läsarna så oroliga att de klickar på länken. Inte minst under pandemin, som ju faktiskt, för en normalbegåvad läsare är omöjlig att överblicka och förstå. Vad betyder det, egentligen, att si eller så många är smittade per dag? Vilka är konsekvenserna av att åtgärderna x och y sätts in?

I sviterna efter att kärnkraftverket i Fukushima träffades av Tsunamivågen 2011 dog en (1) person av strålning och 2 202 dog i konsekvenserna av evakueringen (självmord, utebliven läkarvård/operationer, etc). Det är en analogi som inte håller, kanske. Men de senaste två åren har allt fokus varit på covid-19 och inget på de långsiktiga konsekvenserna av våra åtgärder för att begränsa den.

När någon hänvisar till data, om det så är smittotal, upplevd otrygghet eller temperaturen just nu, så tror jag det är bra att inte acceptera det oreflekterat. Kanske kan du ställa några frågor, rent av (förlåt om det känns som att du hamnat i en text för högstadiet om vikten av källkritik).

ReklamKrönika

Fredric Thunholm: Tänk om någon svarar när du ringer

Vad ska jag göra med den här informationen? Hur påverkar det här mig? Vad innebär detta på lång sikt? Varför har någon valt att presentera just detta? Vem tjänar på att jag tolkar det så som jag tydligen förväntas tolka det?

Det är januari 2022 men det känns som november. Klockan är 16:07 men det känns som 18:30. I Stockholm är det, som konstaterats, +4° men känns som -1° enligt mobilen, men när jag går ut känns det som -8 eller nåt. Idag har säkert en miljon svenskar fått omikron och någonstans sitter ett statsråd och tänker på vilka saker vi kan stänga ner.

Jag hörde en gång någon ge ett bra tips som jag vill avsluta med. Apropå svårigheterna med att tolka data – eller i det här fallet, sannolikhet: ”Jag ser alltid till att smuggla med mig en bomb ombord när jag ska flyga. Sannolikheten för att det finns två bomber på samma plan är nämligen så liten att den helt kan bortses från”.

Det finns något slags metafor över hanteringen av pandemin gömd i den historien.

Jag upplever det i alla fall så.

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.