Vad ska vi med kultur till? 

Tänk om du skulle prata om Gud, konst och det svåra i att vara människa, i stället för om bostadspriser och räntan, nästa gång du är på middag. Fredric Thunholm tycker att du borde testa det.
Tänk om du skulle prata om Gud, konsten och det svåra i att vara människa, i stället för om bostadspriser och räntan, nästa gång du är på middag, skriver Fredric Thunholm.
Tänk om du skulle prata om Gud, konst och det svåra i att vara människa, i stället för om bostadspriser och räntan, nästa gång du är på middag, skriver Fredric Thunholm. Foto: TT/Unsplash

Så här i slutet av sommaren kan man undra hur den användes. Om du var ledig, alltså. Gjorde du något för att stimulera själen? Besökte du någon utställning, läste du någon bok som inte var en fackbok eller biografi? Såg du en ny film? Gick du rent av på en gudstjänst? Gjorde du något som var ovanligt eller bara utanför din komfortzon? Sökte du inspiration? 

Nej, semestern är kanske inte till för sådant. Då ska man vara ledig och på sin höjd måla fasaden på sommarkåken. Lyssna på sommarprat och äta grillat. Men det kanske kan vara något för hösten? Hm… vi får se. 

Ofta springer man på en idé om svenska företagsledare och affärsmän som är ungefär så här: Det går inte att prata med dem, för de har aldrig läst en bok och är över huvud taget renons inför kultur och idédebatt. Det har sagts att franska affärsmän drar lott om vem som ska behöva luncha med svenskar, dessa okultiverade vildar från Norden, som inte läser romaner, inte ser på konst och inte har någon religion. Svenskar pratar bara om pengar, på sin höjd golf. 

TÄNK OM ALLA UTTRYCK TOLKAS BOKSTAVLIGT?

Stämmer det? Jag vet faktiskt inte. Men kanske ryms något korn av sanning i det. Jag lärde mig själv i början av sommaren att Monica Lingegård, VD på SJ tolkar uttrycket ”att tåga med facklor och högafflar” bokstavligt, som ett hot. Och inte som en populärkulturell trop, som etablerades i filmen om Frankensteins monster på 30-talet och som sedan dess används som en bild för människors upprördhet.  

Anekdotisk bevisföring, jag vet. Men det är vad jag har, så det få duga. 

Tänk förresten om Lingegård tar alla uttryck och bilder i språket bokstavligt? Det låter opraktiskt på gränsen till hämmande: ”Va? Finns det en elefant i rummet? Herregud!”, ”Göra en höna av en enda fjäder, det är ju omöjligt?” eller ”Kasta ett getöga? Men usch, vem skulle göra det?”

FANTASI ÄR SUSPEKT

Man kan också gå till socialt samspel mellan människor som varken är företagsledare eller affärsmän och se att mönstret, för det verkar finnas ett sådant, går igen. Inget ont om vare sig priser på kvadratmeter eller framförhandlad ränta. De är bara, eh… inte så… intressanta, som samtalsämnen?  

Jag tror att boven i dramat är en olycklig svensk kombination av extrem rationalitet och brist på fantasi och empati. Rationaliteten gör att saker som kan kvantifieras är mest hemtama. Liksom saker som kan härledas och upplevs som verkliga. Det gör att det går tretton true crime-poddar på dussinet och att man vet att räntan är ett säkert samtalsämne. De är också referenser som alla har. 

Detta gör i sin tur fantasi till något nästan suspekt. Liksom att göra något som inte är en del av en integrerad plan. Den som läst ekonomi behöver aldrig försvara sitt val. Den som läst idéhistoria, skriver dikter och inte finns på Linkedin är en kuriositet.  

Ironiskt nog pratas det från både näringslivsfolk och politiker positivt om ”innovationer” och ”kreativitet”. Saker som kräver nyfikenhet och nya intryck. Saker som till sin natur inte är linjära eller instrumentella.  

POLITIKER LÅTSAS I ALLA FALL

Politiker ja. Liberalernas Johan Pehrson, som säger sig se fransk kulturpolitik som ett föredöme, fick nyss frågan om han föredrar Marcel Proust eller Michel Houellebecq. Han svarar att han inte är så inläst på dem men att han läste dem när han gick i skolan. Vilket gjort honom till en driftkucku eftersom Houellebecq inte ens hade debuterat när Pehrson gick i skolan. Ebba Bush tillfrågades 2017 (apropå att hon drev frågan om en litterär kanon i skolan) om vem som skrivit Gösta Berlings saga, Giftas respektive Gentlemen – samtliga kandidater till en sådan kanon. Hon kunde varken Lagerlöf, Strindberg eller Östergren.  

Politikerna säger i dessa exempel att de bryr sig om kultur och att de tycker det är viktigt. Men sedan bryr de sig inte sig så mycket. Men de låtsas, i alla fall.  

Det verkar bortkastat, dock. En missbedömd opinion. Du kan leda det här landet även om du bara gillar Carl Larsson, Melodifestivalen och Så mycket bättre. Kanske är det till och med en förutsättning?  

Kanske kan politikerna efter nästa val hitta gemensamma värderingar i att humaniora är ineffektivt och onödigt, Houellebecq är omöjligt att stava till och att Tomas Ledin nog faktiskt borde vara rådgivare på kulturdepartementet.  

I så fall: Praktiskt! 

Avslutningsvis, en subversiv handling för oss vanliga dödliga kan vara denna: Nästa gång du är på middag – prata inte bostadspriser, ränta eller jobb. Prata om Gud, konst och det svåra i att vara människa. Det är värt ett försök! Om inget funkar finns alltid räntan. 

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



Här hittar du alla krönikor