Fredric Thunholm: Vad har Moderaterna med frihet att göra?

Den här tidningens chefredaktör, Peter Benson, skrev för någon månad sedan om Moderaterna. Han var besviken på att de inte gjorde mer motstånd mot restriktionerna som regeringen införde med hänsyn till covid-19. Eller, snarare, på att de inte ens problematiserade desamma utifrån ett frihetligt perspektiv. Benson skriver: ”Moderaterna har i alla tider trummat på om vikten av frihet. Det är väldigt bra och det är också så som högerpartier i alla länder brukar profilera sig gentemot vänsterns varumärkeslöfte om ”jämlikhet” och ”rättvisa”. Frihetsidealet är helt enkelt högerns ideologiskt starkaste kort.”

ModeraternaKrönika

Dags för Moderaterna att göra reklam för frihet igen

Men har Moderaterna verkligen, i alla tider, trummat på om vikten av frihet? Och är frihetsidealet verkligen högerns ideologiskt starkaste kort?

En sak som Moderaterna trummar på om, är företagarvänlighet. Man är ett parti som vet att det privata näringslivet gör saker bättre än det offentliga. Oaktat vad det gäller. Här finns, om inte det starkaste ideologiska kortet, så i alla fall den starkaste ideologiska drivkraften. Så mycket vill man att privata aktörer ska ta över offentlig verksamhet, att det inte gör något att själva överlåtandet inte sker på marknadsmässiga grunder. Minns vårdcentralen Serafen i Stockholm, som uppmärksammades en del när den såldes för inventarievärdet om 700 000 kronor och fyra år senare såldes vidare för 20 miljoner. Man kan tycka vad man vill om det. Men det är i alla fall ideologi in action.

HAN HADE FÅTT KLIVA ÅT SIDAN

Man kunde tänka sig att den här fetischiseringen av företagande skulle återspeglas i Moderaternas egen organisation. Eller i alla fall hur ledningen agerar. Vi kan leka med tanken på att Ulf Kristersson inte utsågs till partiledare i Moderaterna 2017, men i stället blev VD för börsföretaget AB Moderaterna. När vi nu summerar hans värv efter snart fyra och ett halvt år vid rodret, så ser vi att tillväxten har varit negativ.

Sifos decembermätning 2017, när han nyss hade introducerats, gav Moderaterna 22% och senaste mätningen i januari i år gav dem 20,9%. Vidgar man perspektivet, så fick Moderaterna drygt 30% av riksdagsrösterna 2010 men landade strax under 20% i Kristerssons första val som VD, förlåt, partiledare 2018. I ett börsbolag hade han fått kliva åt sidan.

En KRAV- och rättvisemärkt åsikt är denna: ”Kortsiktighet är dåligt i politiken och man borde sträva efter längre perspektiv. Med fyraåriga mandatperioder belönas inte långsiktighet.” Men för den enskilde partiledaren är det tvärtom. Fyra år ger lugn och ro. Det är i stället frånvaron av kvartalsrapporternas kortsiktighet och en amoralisk marknads rationella reaktioner, som gör att inkompetens aldrig ställs till svars.

Politiken avviker från marknaden i att den är ett nollsummespel. Det finns 349 mandat som ska fördelas. Vad man själv vinner, förlorar någon annan. Ur det perspektivet blir en nettoförsämring över tid dubbelt dålig. Man har inte bara tappat, konkurrenterna har automatiskt vunnit.

DET MYTISKA PARTI SOM KANSKE FANNS EN GÅNG

Moderaterna är ”frihet” på samma sätt som Centerpartiet är ”böndernas vänner” eller Socialdemokraterna är ”arbetarpartiet”. Det är attribut från en annan tid, då allt var prydligt och lättbegripligt. För att se vad man är idag går jag till deras Instagram. Där ser jag ett parti där alla som är med på bild ser allvarliga ut. Ideologins hörnstenar är inte så mycket frihet som bevarandet av kärnkraft, ”hårdare tag” i rättspolitiken och löften om att sänka skatter på el och bränsle. Det ger ärligt talat ett ganska gnälligt intryck.

Är frihet högerns främsta kort? I faktiskt svensk politik utgörs högern av M, SD, C och KD. Och av dem har C en självbild som gör att de inte själva fattar det, så dem tar vi bort (och Liberalerna är inte med i uppräkningen eftersom de inte är kvar efter nästa val).

Accepterar man den bilden av högern, så kan frihet aldrig vara det starkaste kortet. Då är det istället som på Moderaternas Instagram, hårda tag och billig bensin. Och där kan inte Moderaterna vinna, varken mot SD eller KD.

Det Moderaterna som Benson kärleksfullt beskriver – det mytiska parti som kanske en gång fanns, och som nog antagligen hade blå himmel på sina valaffischer – låter ganska bra. Idén om personlig frihet genom en mindre stat (och därför lägre skatter) är fin och begriplig. Men den kan såklart inte kombineras med en stat som blir mer repressiv och därigenom större (fler poliser, som tydligast exempel).

GRISFESTER OCH GLADA SLIPSAR

Men det mesta i mitt resonemang är mycket banalare än så. Jag tror inte att någon som alltid ser så förorättad ut som Ulf Kristersson kan sälja på människor någonting. Allra minst idén om frihet. För det är en proaktiv idé; en idé som säger ”häng med, ta på dig seglardojorna, vi gör något kul, som får formas av framtiden, så att alla på sitt eget sätt kan förverkliga sig själva”. Men Moderaterna här och nu är ett reaktivt parti. De svarar – buttert – på vad andra gör.

Jag tror att framtiden för AB Moderaterna finns i historien. Lär av Yngve Holmberg som gjorde valmötena till grisfester och lottade ut kaffe. Eller okej, han levererade sämsta valresultatet någonsin 1970. Men ta Ulf Adelsohn då, någon som dansade i bastkjol, hade väldigt färgglada slipsar – och gjorde succé i valet 1982. Om Instagram hade funnits på den tiden hade det inte varit en bister min någonstans.

Det som talar för Moderaterna, trots allt, är att många av konkurrenterna på politikmarknaden är lika usla. Det går bra för Socialdemokraterna men ingen vet vad de står för. SD är tydliga men växer inte längre. Hur går det i höst? Moderaterna ligger kvar där dom ligger. Det gör de andra också. Allt fortsätter på samma sätt (men utan Liberalerna). Sossarna håller sig kvar vid makten och Ulf får fyra nya år där han kan se förorättad ut på Instagram.

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.