Fredric Thunholm: Kyrkan är en billig tröst

Kommer fler lämna kyrkan nu när elen är så dyr? Kanske. Den här texten handlar om vilken dum idé det är. Jag har gått en del i terapi men det var ett tag sedan nu. Det har varit olika personer, med olika inriktningar, som lyckats olika bra. Sammantaget har det gjort mig bättre. Men den där jäkla gestaltterapeuten kan göra mig irriterad, nästan tjugo år senare. Så, tack KBT-kvinnan med spansk brytning som lärde mig att andas i fyrkant.

Jag skriver det här på valdagen. Det verkar bli jämnt. Men oj vilken… jag försöker hitta rätt ord här. Eller något ord, det behöver inte vara rätt ord. Oj vilken vansinnig valrörelse detta är. Alla har varit helt och hållet galna. Säger fullständigt skogstokiga saker. Står och skriker och ropar i teve. Valaffischerna känns som groteska parodier, det är så skruvat. Och ändå: Detta är normalt. Detta är vanligt. Det är så här det går till. Alla accepterar det och jag känner mig utanför.

ALLT VANLIGT ÄR KONSTIGT

Vid närmare eftertanke är nästan allting som är normalt, vanligt och mainstream i princip obegripligt. Så mycket bättre? True crime? Melodifestivalen? Alla klädbutiker i mellanprissegmentet? Att kalla glass för gelato? Benjamin Ingrosso? Vinflaskor med bilder på kändisar? Listan över saker som är helt vanliga, 100% mainstream, men också helt obegripliga och konstiga för mig kan göras längre än en rättshaverists Facebookinlägg. Förlåt, jag tappar fokus.

KulturKrönika

Vad ska vi med kultur till? 

Det är valdag idag men det är också tack och lov en vanlig söndag. Så jag går till kyrkan. Jag gör det varje söndag men nu är det akut, som om jag håller på att kvävas av den normala vanlighetens bindgalna valrörelse. Jag måste i panik sjunga psalmer, bekänna mina synder, få dem förlåtna, bekänna min tro, ta nattvarden, få välsignelsen. Jag behöver Gud för att inte gå under. Satan ta dig, vanlighet. Bokstavligt talat.

Det händer att människor berättar att de är kvar som medlemmar i Svenska kyrkan, för att ”de gör ett så bra jobb med människor som har det svårt”. Och Svenska kyrkans sociala arbete är enastående. Om inte kyrkan gjorde det jobb de gör, inte tog det ansvar de tar, hade socialtjänsten på många håll kollapsat.

SAMTIDIGT HÖGER OCH VÄNSTER

Kyrkan är ovanlig på det sättet att den är samtidigt höger och vänster. Då menar jag att tanken om praktisk solidaritet och arbetet för – och med – dem som fått mest stryk av livet, är ”vänster”. Medan idén att vara medlem, för att öka inflytandet i sina bidrag, och inte naturligt se det som statens uppgift, bara, att ta hand om medmänniskor, är höger. Men vad betyder ens höger och vänster en dag som den här?

Vissa av dem som stannar kvar och stöttar kyrkan för det sociala arbete som görs, säger också att ”de inte brukar gå i kyrkan”. Detta är en miss. Jag har märkt att kyrkan gör ett fantastiskt bra jobb även för mig. En inte alls utsatt person som det inte på något vis är synd om.

En av tio patienter som genomgår psykologisk behandling blir försämrad av behandlingen. För KBT beskriver en aktuell studie hur 43% av alla drabbas av biverkningar! Då är spannet i biverkningarna allt från ökad oro till suicidtankar. Över 25% av biverkningarna kvarstod i veckor eller månader. Detta är inget som någon informerat mig om. Men det kanske folk i allmänhet har järnkoll på. Det kanske också är vanligt och normalt?

JAG SNARARE HOPPAS ÄN TROR

Jag har fått terapi via jobbet de gånger jag har varit utbränd och trött. Den senaste terapeuten jag var hos, en psykolog, som jag själv betalade, med skattade pengar ur egen ficka, tog 1200 kronor för trekvart, om jag minns rätt. Mycket pengar när det görs regelbundet men också antagligen värt det. Jag sitter här trots allt, eller hur?

Jag är medlem i Svenska kyrkan av två skäl. Det första är att jag är troende och att jag trivs i organisationen. Jag är helt enkelt bekväm med att leva min tro i just Svenska kyrkan. Och bara där. Jag hade aldrig stått ut i frikyrkan och jag är inte katolik. Det andra skälet är egoistiskt. Gudstjänstbesöken fungerar som terapi för mig, i bemärkelsen att de gör mig till en bättre människa. Och det har inget att göra med att jag är anfäktad av religiositet på ett sånt sätt att jag tycker mig vara för mer än andra. Verkligen inte. Jag är inte frälst. Jag hoppas, snarare än tror, på Gud.

Jag betalar 588 kronor i månaden i kyrkoavgift samt lägger 100 kronor i kollekten varje söndag. Utslaget blir det alltså lite drygt tusen kronor i månaden. Motsvarande knappt 38 minuter hos en psykolog. Det är häpnadsväckande billigt, sett till mängden sinnesro jag får för pengarna.

ATT INTE BEHÖVA PRESTERA

Det som funkar på mig är detta: I kyrkorummet är jag helt avslappnad. Det är enda gången, tror jag. Jag behöver inte prestera, inte vara någon inför andra. Det spelar ingen roll vem jag är eller hur jag ser ut. Jag vet, det låter banalt. Men det är motsatsen.

ElpriserKrönika

Fredric Thunholm: Jag vill inte ha det som i Sovjet – men nu får det räcka med kaos på elmarknaden

När jag skriver detta, på en vansinnig valdag efter en skogstokig valrörelse, är det trettonde söndagen efter Trefaldighet. En dag i oxveckorna som är livet. Men också en dag av hopp, i alla fall för den som undviker alla slags nyhetsrapportering. Söndagens tema är ”medmänniskan” och bibeltexterna har rubrikerna ”Var generös mot de fattiga”, ”Älska din nästa som dig själv, ”Hämnas inte”. Det är svårt att hitta en tydligare motsats till valfritt meningsutbyte eller utspel i årets valrörelse.

Kollekten går den här söndagen till kyrkans diakonala verksamhet, alltså den där verksamheten som får folk att fortsätta vara medlemmar, trots att de inte brukar gå i kyrkan. Jag lägger mer än den vanliga hundringen.