Krönika Samhällsdebatt
Fredric Thunholm: Kungahuset är osvenskt – vi behöver två kungar istället för en
Om du skulle anställa någon till ett viktigt jobb, hade du antagligen valt den som verkar bäst lämpad för rollen. Som har gjort bra och relevanta saker tidigare, har en vettig utbildning och som har goda personliga referenser. Lite trist, kan tyckas, att vi är stela nog att inte se andra kvalitéer hos folk, än lämplighet och kompetens. Men det är som det är med den saken.
Kungen fick nyligen kritik efter att ha påpekat att Carl-Philip borde fått vara tronföljare. Detta då lagen som ändrade praxis, infördes först efter att prinsen fötts. Här är jag etthundra procent på kungens sida. Dels, såklart, för att retroaktiva lagar principiellt är tvivelaktiga. Men också för att jag inte vill ha kvinnlig tronföljd.
MODERNISERA INTE MONARKIN
Jag vill, om sanningen ska fram, inte ha någon tronföljd alls. Idén om att ge landets finaste titel till någon baserat på blodsband, är som hämtad ur en fantasyroman. Jobbet borde i stället gå till den bäst lämpade, vem det nu är. Kanske någon med samma blod, kanske någon annan.
Fredric Thunholm: Jag blir chockad av de här människorna – men kanske blir 2023 helt okej
Samtidigt: Om vi likafullt ska fortsätta att ha ett kungahus där titeln ärvs, då vill jag att det ska vara precis så ärkereaktionärt som själva konceptet med ärvda titlar är. Sönerna ska ärva. Monarkin ska inte ”moderniseras” eller ”förnyas”. Den ska vara som Bockstensmannen: Gammal, udda och med kul frisyr.
Det borde stipuleras i Regeringsformen att kungafamiljen skall leva sitt liv som på medeltiden. Inga bilar, inga telefoner. Bara en massa tornerspel och en hovnarr i en sådan där luva med tre toppar med pinglor på. En hovastrolog borde finnas. Liksom en bärstol för kungen att sitta i, när han möter folket.
BÄTTRE ÄN DÖDSSTRAFF FÖR HÄDELSE
I den graf som World Values Suvey gör, klustras länder utifrån två axlar. X-axeln går från survival values till self-expression values. Till vänster: Fattiga länder, med låga värden för tilltro och tolerans. Till höger: Rika länder, med höga värden för tilltro och tolerans. Som Sverige. Hurra för oss!
Y-axeln går från traditional values till secular-rational values. De förra är nationalistiska länder där traditionen, familjen och religionen spelar stor roll. De senare, deras motsats: Öppensinnade, sekulära, länder. Det är inte chockerande att klustret längst ner till vänster heter African-Islamic och klustret högst upp till höger heter Protestant Europé.
Sverige ligger längst upp till höger. Vi är världens mest sekulärt rationella land, här bor planetens sakligaste invånare. Utom när det gäller kungahuset, då. Jag läser rapporten Svenska monarkitrender från SOM-institutet vid Göteborgs Universitet. Den säger att andelen som vill behålla monarkin har minskat med 21% mellan 2003 och 2020. Men den är fortfarande över hälften, med 54%.
Kungahuset är en anomali. Det är en bit från nedre vänstra hörnet i World Values Survey, som lever och frodas i det övre högra hörnet. Som sådan är den okej; det hade varit sämre med statligt sanktionerad förföljelse av homosexuella eller dödsstraff för hädelse. Men likväl.
Kungahuset, för många den tydligaste symbolen för Sverige, är helt enkelt osvenskt. Det speglar inte svenska värderingar. Snarare det motsatta. Men låt oss inte göra detta till en värderingsfråga. Låt oss fokusera på att det också är ineffektivt.
INGA STEKTA SPARVAR
Apanaget som staten ger kungen ligger på ungefär 170 miljoner kronor. Inte så himla farligt ändå. Men enligt Republikanska föreningen är den faktiska kostnaden för att ha och driva ett kungahus betydligt högre. Enligt beräkningar från 2020 är kostnaden en och en halv miljard kronor. Man frågar sig, som en annan Leif Östling: Vad fan får jag för pengarna?
Ja, det är såklart svårt att mäta. Och därför är mitt förslag till förbättring, ett som inte behöver mätas. Jag vill inte avskaffa monarkin, bara göra den meritokratisk. Alltså, den som är bäst lämpad när kungen pensioneras (vilket fortsättningsvis sker vid 67 års ålder) är den som tar över. Vi anställer helt enkelt en duktig person på posten som kung. Jag vet inte exakt vad man ska vara duktig på, eftersom jag inte vet vilka värden som kungahuset tillför. Men jag tänker att det handlar om att kunna föra sig någorlunda i formella sammanhang och att bidra med material som kan bli innehåll för media.
Jag gissar att Republikanska föreningen säkert tog i lite väl, när de kom fram till en och en halv miljard. Så säg att vi ger den här nyanställda kungen en halv miljard om året för att sköta verksamheten. Samtidigt stryper vi alla utbetalningar till nuvarande kungahus, vilket då i stället får söka sponsorer från näringsliv och privatpersoner. Vi pratar om en släkt som har ett försprång på 204 år jämfört med nästa kung, så det skulle inte vara svårt för dem att försörja sig på sponsring och bidrag. Kanske hade de till och med tjänat mer på det. Och som kungen själv sa i jultalet 2002: ”det kommer inga stekta sparvar flygande om du inte själv bemödar dig om att göra ditt bästa.”
EN PERFEKT KOMPROMISS
Om vi föreställer oss hur detta skulle se ut, så hade vi alltså efter genomförandet haft en kung som var utsedd på duglighet och meriter. Och en exkung med vidhängande familj, som inte längre skulle ha någon formell koppling till Sverige eller vårt statsskick. Båda hade bidragit till att göra Sverige kända i omvärlden, båda hade skapat innehåll åt lokala och globala mediehus. Två till priset av ett.
Varför inte en republik, då? Vore inte det rimligare än att anställa en kung? Jo, rent sakligt och antagligen praktiskt också. Men republikaner verkar vara så tråkiga. Och jag tror, inser jag, att vi globala plugghästar högst upp till höger behöver någonting knasigt att balansera det med. Inte fullt så knasigt som en ärvd kungatitel. Men en kungatitel, trots allt. Vi kan kalla det en perfekt kompromiss.
Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor