Från röd fondsocialism till grön bidragskapitalism

4:e oktober 1983 är i vårt kollektiva minne den manifestation där näringslivet slutligen röt ifrån mot socialismen. Krypande höjningar av skattetrycket, förstatliganden och regleringar av arbetsmarknaden kulminerade i LO:s förslag om löntagarfonder, som i sin ursprungliga form skulle socialisera ägandet av det svenska näringslivet.

70-talets korporativism och fondsocialism var behäftad med betydande incitamentsproblem. 1979 var marginaleffekten – andelen av en inkomstökning som försvinner i skatt och lägre bidrag – 79 % för en metallarbetare. Detta var 150% mer än genomsnittet i OECD.

Skuldräntor var avdragsgilla i deklaration. Kombinationen höga marginalskatter och olika kryphål och avdragsmöjligheter innebar att svenskarna enligt ekonomen Gunnar Myrdal höll på att bli ”ett folk av fifflare”.

När ovanstående kombinerades med höga bolagsskatter och hot om total socialisering av näringslivet minskade entreprenörskapet och förnyelsen av svensk ekonomi. 80-talets devalveringar gav konstgjord andning åt en industri som tappade i konkurrenskraft. Sverige backade in i framtiden.

Tidigt 90-tal hade svensk ekonomisk politik nått vägs ände. En kombinerad finansiell och industriell kris innebar att Sverige förlorar uppåt 600 000 arbetstillfällen på bara några år.

Hej då DDR-Sverige

Incitamentsproblemen i den röda fondsocialismens hanterades nu bryskt av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Marginalskatter reducerades, bolagsskatten sänktes med 30 procentenheter, Sverige gick med i EU, marknader öppnades upp för konkurrens och DDR-Sverige försvann på ett drygt decennium.

Resultaten lät inte vänta på sig. Produktivitetsökningarna tog fart under 90-talet, företagsamheten väcktes till liv och kulminerade i IT-bubblans excesser.

Med finanskrisen 2008-2009 punkterades sedan närmare tre decennier av framgångsrik reformpolitik. Nu är industripolitiken tillbaka, inte minst i Bryssel där ”Green Deals” och Coronafonder på hundratals miljarder euro ställs fram för medlemsländer och företag.

Alla dessa bidrag, kreditgarantier och lån till ”marknadsmässiga” villkor ger upphov till bidragskapitalism. Vinster uppstår inte primärt genom att skapa ett större värde än kostnaderna på de resurser som tas i anspråk. Vinster genereras istället genom att extrahera tillgångar ur den offentliga sektorns olika budgetar, bidrag, kreditgarantier och övriga tillgångar. Många bidragskapitalistiska initiativ har dessutom kunnat undgå kritisk granskning genom att segla under grön flagg.

Ett folk av fifflare 2.0

Den röda fondsocialismen bestraffade flit och risktagande vilket påverkade Sveriges konkurrenskraft under flera decennier. Svenskarna blev ”ett folk av fifflare” för att incitamentsstrukturerna bestraffade hederligt och produktivt arbete och belönade “fiffel”.

Bidragskapitalismen har skapat en ny generation av fifflande svenskar som trixar med kreditgarantier, lovar vätgas och gröna jobb i utbyte mot tillstånd och billiga pengar. Den röda fondsocialismen privatiserade riskerna medan uppsidan i form av inkomster, utdelningar eller växande företag socialiserades.

Den gröna bidragskapitalismen är en inverterad fondsocialism i bemärkelsen att vinsterna är privata alltmedan risker och kostnader stjälps över på skattebetalarna i Sverige och Europa.

Den som får hundra miljoner i bidrag kan slösa bort 90 egna miljoner och ändå åtnjuta en habil rörelsemarginal på 10%. När bidrag och kreditgarantier staplas på varandra blir det i praktiken omöjligt att misslyckas som kapitalist – och omöjligt för samhället lyckas. I exemplet ovan skulle bidragskapitalisten ha gjort av med 190 miljoner och ändå tjänat 10 miljoner. Bidragskapitalisten vinner, men samhället förlorar. Vill man vara cynisk går det säga att skattemedel som tillgängliggörs för företag medför att det blir rationellt med storskalig kapitalförstöring.

Vi är därmed på väg mot en grön planekonomi där allting tycks vara offentligt förutom ägandet. Vinstintresset finns kvar, men är förvrängt och går i politikens ledband.

Vem drar lans mot bidragskapitalismen?

Den röda fondsocialismens problem var att ingenting växte. En våt filt lades över Sverige under flera decennier.

Den gröna bidragskapitalismens dilemma är inte att ingenting växer. Problemet är snarare att fel saker växer.

Vi får en pseudo-ekonomi där powerpointbilder på framtida fabriker kombineras med myndighetspengar, som kombineras med EU-pengar, som kombineras nyemissioner och börsintroduktioner, som kombineras med favörer från ex-politiker, som sedan kombineras med mer bidrag och löften om vätgasfabriker i Norrland. Det blir en rundgång utan början och utan slut där den slugaste personen vinner alltmedan alla andra förlorar.

På 80-talet ställde sig det privata näringslivet upp och sa ifrån mot löntagarfonderna och den annalkande socialismen. Vilken aktör i samhället kommer drar lans mot den gröna bidragskapitalismen?