”Försvar förutsätter vapen – ESG är ett säkerhetsproblem”

På påskafton deklarerade Putin att en 30 timmar lång ”vapenvila” skulle utlysas under påskhelgen. Men ingen trodde på honom, allra minst han själv. Enligt Ukraina bröt ryssarna charaden nästan 3 000 gånger och under måndagen återupptogs striderna med full intensitet.

Kriget fortgår således och för var dag som de ryska styrkorna inte tvingas tillbaka, för var dag som trycket ligger på Ukraina att avstå territorium och ingå allehanda avtal om sina mineraltillgångar, ökar riskerna för resten av Europa.

Nyligen besökte EU:s nye försvarskommissionär Andrius Kubilius Sverige.

Hans budskap var att Sverige behöver ta ledningen när Europas försvarsförmåga ska återuppbyggas. Det är befriande att europeiska ledare äntligen, till inte obetydlig del på grund av amerikanernas nonchalanta och fientliga agerande gentemot president Zelensky, inser att vi behöver kunna möta den ryska aggressionen med den största upprustningen i modern tid.

Det är vår enda möjlighet att förhindra att Putin under kommande år lockas av tanken att faktiskt testa Natos styrka och enighet genom att invadera ett Nato- eller EU-land.

EU:s regler i behov av anpassning

EU-kommissionens initiativ Readiness 2030/ReArm Europe syftar bland annat till att hitta långsiktig finansiering för medlemsländernas upprustning. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har talat om behovet att få fram 800 miljarder euro, bland annat genom ändrade budgetregler och lån. Det är välbehövliga åtgärder som det finns en stor efterfrågan på och som indikerar allvaret i det säkerhetspolitiska läget.

Men det finns ett problem som hittills undviks med stor precision: nämligen att stora delar av Europas finanssektor – trots det utdragna kriget i vårt närområde och trots den politiska insikten om att vi behöver upprusta – fortsätter att behandla försvarsindustrin som ett moraliskt problem.

Detta gör oss lättkontrollerade av makter som gynnas av att vi uppfattas som svaga och splittrade.

Ett centralt skäl är följande: EU:s taxonomi kan enkelt beskrivas som ett klassificeringssystem som fastställer kriterier för när en ekonomisk verksamhet kan anses som miljömässigt hållbar.

Förordningen bygger på tre mål som behöver uppfyllas för ”hållbar utveckling” i EU. Det handlar om att styra kapitalflöden mot investeringar i hållbara verksamheter för att uppnå hållbar tillväxt för alla, att hantera finansiella risker till följd av klimatförändringar, naturkatastrofer, miljöförstöring och sociala problem, samt att främja öppenhet och långsiktighet i finansiell och ekonomisk verksamhet.

Snävt och ytligt regelverk

Målet med taxonomin var att skapa ett system som skulle hjälpa investerare att identifiera och jämföra miljömässigt hållbara investeringar.

Bedömningen skulle omfatta det som förkortas som ESG, det vill säga Environmental (miljö), Social (socialt ansvar) och Governance (bolagsstyrning). Detta ramverk för ”hållbara” investeringar dominerar allt från pensionsfonder till bankernas kreditbedömningar.

Intentionen bakom ESG, alltså att kapital ska styras mot långsiktigt ansvarsfulla verksamheter, är på ett teoretiskt plan – som så mycket annat som framtagits i tider av fred, för tider av fred, god. Men i praktiken har det utvecklats till ett kontraproduktivt, snävt och ytligt regelverk där försvarsindustrin hamnar i samma kategori som kolkraft, kasinon och tobaksbolag.

Det resulterar i att banker och pensionsfonder undviker bolag som utvecklar de vapensystem som vi nu i elfte timmen inser att vi behöver.

Det hjälper således inte att Sverige, för att citera Kubilius, har en ”mycket stark försvarsindustri” med ammunitionstillverkning, världsledande bolag som Saab, och produktion av högteknologiska stridsfordon, om signalen fortsatt är att industrin vilar på omoralisk grund.

Tvärtom vittnar branschen om att banker avstått från att erbjuda sina tjänster till försvarsföretag, bland annat på grund av okunskap.

Försvar förutsätter vapen

Men Europas säkerhet vilar inte, och har aldrig vilat på, på goda intentioner och fromma förhoppningar om evig fred.

Tvärtom kan krig bara vinnas om det finns en försvarsförmåga – som i sig fungerar avskräckande.

I klartext: Luftvärn, ammunition, underrättelsekapacitet och militär teknik byggs inte av värdegrundsdokument, utan av företag som i dag ofta är svartlistade på grund av ESG-kriterier.

Detta förhållande blir särskilt tydligt i Sverige. Våra egna AP-fonder har i åratal uteslutit både svenska och utländska försvarsföretag – inklusive bolag som just Saab, trots att deras produkter är avgörande för Sveriges försvar och Ukrainas motståndskraft och trots att det saknas juridiska hinder för investeringar i dessa företag. Resultatet är investeringar som måhända utifrån kriterierna definieras som hållbart – så länge som det ignorerar att skapa förutsättningar för sin egen försvarsförmåga.

Denna självpåtagna blockad, driven av en snäv tolkning av hållbarhet, blundar för att det utan fred inte finns något utrymme för utveckling – vare sig av det hållbara eller ohållbara slaget. Men än värre är att man ignorerar att freden i sig förutsätter ett försvar, som i sig förutsätter militär kapacitet, det vill säga investeringar och innovation av vapen.

Ompröva hållbarhetsdefinitionen

Vi behöver därför omdefiniera begrepp som ”hållbarhet” och vad som utgör en etisk investering och därigenom intressera oss mer för konsekvenserna av våra vägval än av intentionerna bakom.

ESG, i likhet med mycket annat på det ”gröna” området, har resulterat i ett symbolsystem som oftare tycks premiera yta och ambitioner framför konsekvenser och innehåll. Det mäter det som är lätt att räkna, snarare än det som faktiskt betyder något – det ger oss ett ekonomiskt mått men säger inget om värdet på innehållet.

Sett ur det perspektivet är, paradoxalt nog kan tyckas, investeringar i våra och ukrainarnas möjligheter att försvara oss mot den ryska imperialismen det mest etiska och långsiktigt hållbara.

Om Europa menar allvar med att bygga upp ett eget strategiskt försvar, måste vi också våga ompröva ESG-ramverkets tillämpning.

Vi behöver ett nytt förhållningssätt där säkerhet erkänns som en grundläggande del av hållbar utveckling. Det handlar inte om att ge försvarsindustrin frikort – det handlar om att sluta behandla försvarsförmåga som ett moraliskt problem.

Konkret innebär det också att bedömningarna, avseende uppfyllelse av de krav som ställs på hållbarhet utifrån olika parametrar, framgent borde göras baserade på varje enskild verksamhet, inte på branschen som sådan.

För var dag som ukrainarna inte lägger ner sina vapen ökar vår tacksamhetsskuld gentemot dem – inte deras, gentemot oss, som Trump vill få det till. Att försvara våra demokratiska samhällens överlevnad, att rusta Ukraina som utgör det fria och självständiga Europas yttre gräns, borde vara själva definitionen av ansvarstagande – både i teorin och i praktiken.

Alice Teodorescu Måwe
EU-parlamentariker (KD) och opinionsbildare