Förr ransonerades prylar – ännu gäller det hälsa

Jan Stenbeck yttrade på 1990-talet vad som blivit ett klassiskt citat: ”Först har vi en person med en idé. Pengar slår idén. Den som har pengar har möjlighet att göra affärer på den idén. Politik slår pengarna. Politiker kan genom lagstiftning hindra vissa affärsidéer. Men – överraskning! – teknologi slår politiken. Genom ny teknik kan gamla politiska regelverk förlora sin verkan”.

Under Stenbecks fantastiska gärning besannades tesen, inte minst på medieområdet. De politiskt framtvingade monopolen knäcktes. Radio- och tv-utbudet exploderade. Därefter utmanade digitala plattformar ensamrätten även för skrivna medier – i dag kan vem som helst publicera när som helst i egna kanaler. Smarta telefoner kom att revolutionera våra liv.

Numera kan vi knappast ens föreställa oss att det mesta för bara några årtionden sedan var politiskt ransonerat. Det gällde allt från antalet tillgängliga tv-kanaler, när butiker tilläts ha öppet, till vilka telefonmodeller som lagen sanktionerade. Ofta ville staten, i missriktad ambition, skydda medborgarna mot sådant som ansågs skadligt eller kommersiellt. Inte sällan berörde detaljregleringarna just teknik. Så sent som på 1980-talet gjordes politiska försök att förbjuda parabolantenner i Sverige.

Om vi tar Stenbecks ord, och försöker tänka oss in i den tidens förhärskande demokratisyn, så byggde det politiska resonemanget på att om teknologin nu slår politiken och politiken är medborgarnas redskap, så slår teknologin människors möjlighet till inflytande. Om detta skulle stämma vore det förstås en stor sak i en demokrati. Men människor upplevde att tekniken medförde samhällsförbättringar. Och i slutet av 1980-talet visade ett antal forskare i den statliga Maktutredningen svart på vitt att människor tvärtom känner som mest inflytande över sin livssituation som konsumenter, bland annat av teknik. Men inte alls i de politiskt genomreglerade sektorerna. Forskningen visade att på de tre områden där marknadsmekanismerna var som minst verksamma – skola, förskola och sjukvård – upplevde medborgarna ”tyst vanmakt”.

Sedan dess är bland annat telemonopolet, taximonopolet, spelmonopolet och apoteksmonopolet historia. Avregleringar har omdanat de flesta sektorer. Inom arbetsmarknaden och bostadsmarknaden tas denna mandatperiod nödvändiga steg mot liberalisering. Även inom sjukvård, omsorg och skola har en konkurrensliknande situation skapats för att ge var och en frihet att individanpassa egna och anhörigas välfärdstjänster. Valfriheten kommer fortsätta att expandera – men visst politiskt motstånd biter sig fast. För just inom välfärdstjänsterna finns hos flera politiska partier en kvardröjande vilja att ransonera. Inom hälso- och sjukvården vill politiken helt legitimt försvara att en så livsavgörande tjänst som vård finns tillgänglig för alla medborgare. Skatteresurserna räcker inte till allt. Finansieringsproblemet beror på allt fler äldre i befolkningen, högre krav från medborgarna och att produktiviteten här inte ökar som i resten av ekonomin.

Men trots det senare inriktas det politiska motståndet även på människors vilja att betala mer privat för den egna hälsan, så kallad private pay. Och de cirka sexhundra tusen svenskar som redan tecknat privat sjukvårdsförsäkring – utöver att först ha betalat för samma sak via skatten – ses ofta på med misstänksamhet. Vi befinner oss alltså vid en punkt i historien där ingen reglerare längre föreslår förbud på inköp av vardagsteknik – men politiskt vill partierna helst inte att du lägger pengar ur egen ficka på det som rimligen är så mycket viktigare, din egen hälsa.

Svensk sjukvård håller hög medicinsk kvalitet, men tillgängligheten är låg. Vårdkedjorna är inte sammanhållna och inte individcentrerade. Egen livsstil är förstås avgörande för både livslängd och hälsa. Men endast cirka 4 procent av vårdresurserna läggs på prevention. Det svenska systemet kan därför sägas ha ”privatiserat” det förebyggande trots årtionden av detaljerad centralreglering. Det kan låta märkligt, men finansieringen av vården sker i dag egentligen bara för diagnos och behandling enligt en fast lista från landstingen.

Digitala privata vårdaktörer ökar just nu den tillgänglighet som tidigare inskränkts. Artificiell intelligens förbättrar redan vårdkvaliteten. Privata bolag får fram allt fler och bättre mediciner. Men den verkligt stora förändringen av politiskt reglerad sjukvård tror jag kommer att följa av de påtagliga teknologisprång som nu görs inom hälsa. Avancerade cellterapier ökar möjligheter att bota sjukdomar, återskapa vävnad och leva mycket långa friska liv. Utvecklingen är exponentiell. För bara några år sedan tog det flera månader, till en kostnad av miljontals dollar, att sekvensera dna. Nu krävs enbart några timmar till en kostnad av några tusenlappar för att få tillgång till individuell genetisk data som uppvisar risker för svåra, ärftliga och dödliga sjukdomar. Parallellt ger gensaxtekniken Crispr redan i dag möjligheter att editera dna.

När varje person ges tillgång till sina egna biologiska risker, och dessa är möjliga att avlägsna, är det då inte rimligt att individen kräver skräddarsydda strategier som förlänger livet? Vad innebär dessa och andra pågående stora medicinska tekniska framsteg för den politiskt ransonerade sjukvården?

En ökad efterfrågan kommer inte kunna mötas inom ramen för nuvarande reglerade system. Privat finansiering och försäkringslösningar kommer behöva växa fram. Än en gång slår teknologin politiken.