Förlåt oss våra vinster

Sommaren 2008 svor Joe och Jane vid bensinpumparna och hötte med näven mot oljebolagens neonskyltar utmed interstate-lederna. En gallon “regular” kostade över fyra dollar, det högsta bensinpriset i USA:s historia.

Amerikanerna var rasande, vana att kunna tanka sina “gas guzzlers” för en tjugodollarssedel eller två. Nu fick de betala det dubbla.

Främst tack vare betydligt lägre bensinskatt betalar amerikaner bara en tredjedel av vad vi européer måste punga ut med för bilbränslet. Snittpriset i USA de senaste 20 åren är 42 cent per liter (motsvarande 3 kronor med dagens dollarkurs). Men den låga skatten gör också bensinpriset mycket mer känsligt för prisfluktuationerna på oljemarknaden. Procentuellt i alla fall.

Semestertider gjorde att bilåkandet var på topp, liksom högkonjunkturen. På raffinaderierna rådde kapacitetsbrist. Men den i särklass viktigaste orsaken till prischocken var att oljan handlades på aldrig tidigare kända nivåer. Till det bidrog hög efterfrågan, svag dollar och omfattande råvaruspekulation.

Just då, den 31 juli i fjol, presenterade Dallaskoncernen Exxon Mobil – det största oljebolaget – en kvartalsvinst på 11,7 miljarder dollar (och slog därmed sitt eget världsrekord). Samtidigt presenterade brittiska Shell ett nästan lika högt resultat. Ja, hela branschen gjorde rekordresultat.

Då gällde att hålla tungan rätt i mun för Exxon Mobils vd Rex Tillerson och hans oljebolagskollegor när de anklagades för att underinvestera och för att dra nytta av en sjuk oljemarknad.

– Det som är chockerande är att de stora oljebolagen plöjer ned vinster i aktieåterköp i stället för att öka produktionen eller investera i alternativa energikällor, sade den demokratiske senatorn Charles Schumer till New York Times.

Vreden mot oljebolagen påminner om turbulensen kring Goldman Sachs nu i höst. Banken är den främsta överlevaren av de stora finanshusen efter blodbadet för ett år sedan. De 10 miljarder dollar som Goldman Sachs i fjol tog emot i nödlån av USA:s regering betalades tillbaka redan i våras.

Goldman Sachs går dessutom ruskigt bra. Med skadskjutna, eller döda, konkurrenter var det bara att skörda. Banken kunde den 17 oktober publicera en nettovinst på 3 miljarder dollar. Då är det väl bara för vd Lloyd Blankfein att slå sig för bröstet?

Nej, knappast. Goldman har ytterst få fans. Tidningen Rolling Stone kallade Goldman Sachs för vampyrbläckfisk i somras. Den inflytelserike konservative nyhetskommentatorn Bill O’Reilly använde en annan djurmetafor: en samling svin.

Precis som med oljebolagen ett år tidigare var det en djup känsla av orättvisa och otacksamhet som eldade politikernas, kommentatorernas och vanligt folks vrede. Big Oil utnyttjade rädslan för att oljan var på väg att ta slut och gjorde profit på bekostnad av vanliga människors transportbehov. Goldman Sachs ledning och styrelse (med Wallenbergmannen Claes Dahlbäck som en av ledamöterna) anklagas för bidragit till finanskrisen genom att blåsa upp spekulationsbubblor för att sedan maximalt utnyttja sina politiska kontakter för att minimera förlusterna under den akuta fasen. Därefter snabbt betala igen pengarna för att kunna återvända till sitt förmånliga bonussystem. I år väntas Goldman Sachs betala ut 20 miljarder dollar till sina omkring 30 000 anställda.

Så Lloyd Blankfein slog sig inte för bröstet. Han valde en mer ödmjuk approach och lyfte hellre fram hur Goldman Sachs hjälpt klienterna att få fart på affärerna igen. Och när JP Morgan Chases vd Jamie Dimon presenterade en kvartalsvinst på 2 miljarder dollar lät han mer som en frälsningssoldat än en bankir i försöken att förklara vilken oerhörd samhällsnytta banken numera tillför.

Också i Sverige har det hänt att vinster blivit besvärliga. När storbankerna några år efter krisen i början av 1990-talet åter började producera miljardvinster var det knappast till ljudet av medborgarnas hyllningskör. Vi hör inte heller så ofta de privata skolkoncernerna eller vårdbolagen skryta om feta utdelningar till aktieägarna.

Men en sak bör vi aldrig glömma. I grund och botten har privata företag ett enda syfte: att tjäna pengar. Och om historien visar oss något, så är det att politiker, debattörer och journalister glömmer fort. När direktörer gråter över för höga vinster är det alltid krokodiltårar. Inombords ler de.

nullnullnullnull