Floden lyfter bara ett fåtal båtar

New York Times är tillbaka. När företaget som äger den anrika tidningen i förra veckan presenterade sitt resultat för 2019 avslöjades det att de digitala intäkterna nu uppgick till nästan 8 miljarder kronor. Över 5 miljoner människor i USA och runtom i världen prenumererar nu på tidningen – de flesta digitalt.

För tio år sedan såg det inte lika ljust ut. Priset för en aktie i New York Times Company handlades under priset för en söndagstidning i affären och företaget tvingades ta ett ockerlån på 14 procents ränta från Carlos Slim Helú, en mexikansk oligark som New York Times ledarsida tidigare hade kallat för ”skurk”. Några dagar efter New York Times rapport var det News Corps tur att visa upp sig. Deras flaggskepp Wall Street Journal hade nått två miljoner digitala prenumeranter.

Ända sedan ljusningen för New York Times började skönjas för några år sedan har många sett den som ett bevis för att journalistiken kan räddas. Att de amerikanska medie-husen hittat ett recept som alla andra kan kopiera. Men kanske är det tvärtom. Kanske belyser de två anrika tidningarnas framgång snarare journalistikens fortsatta kris.

Enligt en överslagsräkning av Nieman Labs på Harvarduniversitetet jobbar nu var tionde amerikansk journalist på New York Times. Den grå damen har fördubblat sin redaktion i takt med att de flesta andra tidningar ute i landet imploderat. Och det är inte bara gamla lokaltidningar som fått lägga ner eller dra ner på ambitionerna. Flera av de kända journalister som New York Times anställt på sistone kommer från de digitala nyhetssajter som för några år sedan hyllades och sågs som journalistikens framtid.

Därmed påminner New York Times en hel del om de stora internetföretagen: med en globalt skalbar affärsmodell slår man ut små konkurrenter, attraherar både kapital och talang, blir större, och slår ut ännu fler konkurrenter. Tillsammans med bland annat Disney och Walmart tillhör New York Times en skara äldre företag som nu börjar nå en digital plattformsstatus.

Det är talande att den tredje tidningen som lyckats i USA – Jeff Bezos-ägda Washington Post – hittat sin roll som en del i Amazonsfären: de 150 miljoner hushåll som är medlemmar i Amazon Prime kan köpa en Post-prenumeration för under 50 kronor i månaden.

Alla de här detaljerna borde bekymra de svenska mediechefer som glatt applåderar New York Times framgångar. För det här är en värld där det inte är lätt att vara nummer två. Så bara för att Dagens Nyheter eller Dagens Industri lyckas med något betyder det inte att Ystads Allehanda eller Svenska Dagbladet gör det. Snarare är det tvärtom: den här floden lyfter bara ett fåtal båtar.

Men den stora frågan är kanske ändå varför svenska medier måste bry sig om pengar. Ja, alla företag måste gå med vinst, men fokuset på betalväggar och lönsamhet gör att hela syftet med journalistik långsamt förtvinar.

För det värde som medierna skapar har inget samband med siffrorna på resultaträkningen. Tänk bara på några avslöjanden som svenska journalister har gjort de senaste åren: Swedbanks penningtvätt, haveriet på Transportstyrelsen, Nya Karolinska, Thomas Quick, skandalerna i Svenska Akademien, Paolo Macchiarini. Och så vidare.

Det vore inte omöjligt att med någorlunda precision kvantifiera samhällsvärdet på den informationen. När Swedbanks penningtvätt avslöjades försvann en tredjedel av bankens marknadsvärde, och genom att den upplevda upptäcktsrisken nu är större har hela det finansiella systemet stärkts en aning.

Det där är en samhällstjänst som lokaltidningar har stått för i decennier. Bara vetskapen om att det funnits murvlar ute i alla kommuner har besparat oss miljarder i skatteslöseri.

Nu när mediernas affärsmodell slagits sönder kan vi inte lita på att några mediechefer som varit på studiebesök i New York ska räkna sig ur knipan. Vi måste hitta ett annat sätt att finansiera den här – väldigt kostnadseffektiva – revisionstjänsten.

När AIK vann fotbollsallsvenskan 2018 gjorde klubben samtidigt en förlust på 20 miljoner kronor. Ingen brydde sig om det. Och varför skulle de? I elitfotbollsvärlden mäts framgång i vunna titlar – inte i rörelsemarginaler. Vilken MFF-supporter gläds åt att klubben haft en bättre avkastning på eget kapital än IFK Göteborg? På samma sätt måste medierna tillåtas mäta sina framgångar på rätt sätt: i antalet avsatta ministrar och avslöjade kommunpampar, i upptäckta missförhållanden och i verklig förståelse för hur samhällets maskineri fungerar.

Journalistikens kris är på riktigt. Och ljuset i andra änden av Lincolntunneln är ett irrbloss.