Feminismen var kanske bättre förr

Sverige har en feministisk regering. Sverige har ett feministiskt parti. Vid närmare eftertanke uppger hela fem av åtta riksdagspartier att de är feministiska. Vad menar de med feministiska?

I Sverige betyder feministisk nästan alltid att man är vänster. Längre än så har vi inte kommit i vår, vad Carl Bildt kallat, randstat. På kontinenten är ingen okunnig om att de första feministerna var liberala, men i Sverige tror folk fortfarande att det var vänstern som uppfann kvinnors rättigheter. Och det kan vara en anledning till att M, KD och SD inte kallar sig feministiska.

I boken Bakslaget (Timbro 2018) beskriver Markus Uvell ett Sverige där normkritiska idéer, exempelvis behovet av könsneutrala toaletter, trycks ut i offentligheten som viktiga för alla. Med vidhängande etikett, att den som inte anammar synsättet är primitiv och oupplyst.

Sverige brukar betraktas som det kanske mest jämställda landet i världen. Det är vi inte. Vi ligger på en delad sjundeplats i FN:s Gender Development Index (2017) och på plats fem i World Economic Forums Global Gender Gap Report (2017). Men uppenbarligen har vi kommit långt, så vad säger svenskarna om jämställdhet och feminism?

Markus Uvell påpekar att en traditionell syn på könsroller framställs i den svenska debatten som objektivt felaktig och omodern. Han resonerar om hur föräldraledighet anses skapa mängder av samhällsproblem, såvida den inte delas lika av föräldrarna. Svensk föräldraförsäkring är generös, men det är lätt att förstå hur opraktiskt det är för barnfamiljer att inte själv få planera sitt liv.

När Markus Uvell gör påståendet ”Det är inget fel på traditionella könsroller, så länge man väljer dem själv”, så instämmer 60 procent av svenskarna. De som inte instämmer utgör 32 procent, vilket visar på ett ganska överväldigande stöd för människors rätt att själva bestämma hur de ska forma privatliv och jämställdhet. Men ännu mer intressant blir det när han tittar på frågan ur ett åldersperspektiv. Då visar det sig att i gruppen under 30 år instämmer 24 procent i påståendet, att ”Det är inget fel på traditionella könsroller, så länge man väljer dem själv”. I gruppen över 65 år är det bara 13 procent som håller med.

Det finns fler frågor som undersökts av Markus Uvell, men när det gäller jämställdhet och könsroller drar han slutsatsen att den konservativa opinionen förefaller vara särskilt stark på dessa områden. Jag vet inte, det kanske lika gärna skulle kunna vara en liberal instinkt att själv vilja välja hur man bildar familj … För lika okända som dessa undersökningsresultat hittills varit, lika känt är det i politiska kretsar hur lätt man får sina väljare emot sig om man försöker kräva ytterligare tvångsdelning av föräldraförsäkringen.

Det går att konstatera att svenskarna i frågor om jämställdhet och könsroller står en bra bit ifrån etablissemanget. Och lite längre bort än de äldre står de yngre.

I en kolumn (Fokus 16/11) lyfts en fråga som enligt Markus Uvell är självskriven bland folk, men som inte varit rumsren i offentligheten. Skribenten Michaela Abercrombie Simpson påpekar det många liberala feminister redan vet, nämligen att kollektivismen i (vänster)feminismen riskerar att kväva individualismen. Och hon konstaterar: ”Det finns något förminskande i ’tjejnätverk’ och att man som kvinna per automatik förväntas vara intresserad av, bevaka och lyfta fram andra kvinnor. När man ständigt tvingas påminnas om, bedömas och uppskattas utifrån sitt kön så befästs snarare maktordningen som var tänkt att stjälpas.”

Det känns en aning historiskt att få höra genomtänkt kritik av den kollektiva feminismen, ur en yngre människas mun. Allt var inte bättre förr. En hel del var det inte. Så ju förr dess bättre.

Författare och journalist som skriver en krönika i Affärsvärlden var fjärde vecka.

Enögd är kung

Går till ögonläkaren. Läser i DN att författaren Agnes Lidbeck har fått problem med ett öga. Tittar på Ray Charles på You-tube. Någon väg ska vi vandra.