EU-valet var knappast någon rödgrön smocka mot SD

Resultaten från det svenska valet till Europaparlamentet, EU-valet, i söndags, har presenterats både medialt och publikt som om det handlade om ett nationellt val. Det finns anledning att besinna sig och förhålla sig skeptisk till försöken att framställa utfallet av EU-valet som en värdemätare på väljarkårens hållning kring svensk (inrikes)politik.

2,4 miljoner fler på soffan

Valdeltagandet och vad som följer ur det säger oss det mesta. Enligt de preliminära resultaten (alla uppgifter om EU-valet i den här texten bygger på dessa preliminära resultat) var valdeltagandet 50,7%. Det var en minskning från 55,3% i förra EU-valet 2019. Men, viktigare än så, ifall EU-valet ska ses som en indikation på stämningarna i svensk väljarkår, ska det andelstalet snarare jämföras med deltagandet i valet 2022, som var 84,2%.

I absoluta tal innebär det att medan drygt 4 miljoner väljare röstade i valet 2024, röstade närmare 6,5 miljoner väljare 2022. Det betyder att drygt 2,4 miljoner väljare inte röstade i söndags, relativt valet 2022. Det säger sig självt att det inte går att dra några slutsatser om inrikespolitiska stämningar i väljarkåren, i ett val där närmare 40% av väljarna inte har röstat jämfört med riksdagsvalet 2022.

Tänk inte bara på procenten

Jämför man utgången mellan EU-valen 2019 respektive 2024, noterar man också att de proportionella framgångar som vissa partier uppnådde (undantagen här är MP och V), är ett resultat av det lägre valdeltagandet 2024 än att det gjordes några inbrytningar i väljarkåren.

S noterar en uppgång från 23,4% 2019 till 24,8% 2024, alltså 1,4 procentenheter. Men i absoluta tal fick S cirka 974 600 röster 2019 och cirka 987 000 röster 2024, alltså bara drygt 12 500 röster mer i år. I M:s fall innebär deras uppgång från 16,8% 2019 till 17,6% 2024, rentav en minskning av antalet väljare med drygt 800, från cirka 698 800 röster 2019 till närmare 698 000 röster 2024. Liberalernas framgång på 0,3 procentenheter från förra EU-valet (4,1 respektive 4,4%) motsvaras i absoluta tal drygt 2 000 fler röster.

Och då har jag inte tagit hänsyn till att antalet röstberättigade i det här valet var drygt 365 000 fler än i valet 2019.

De största förändringarna står som bekant MP, V och SD för – kraftiga ökningar för de två första och en kraftig minskning för det senare. Det lägre valdeltagandet snedvrider visserligen MP:s och V:s proportionella ökning, men det är i sammanhanget försumbart. Och den största valvinnaren är Vänsterpartiet, som ökade sitt proportionella resultat med mer än 60% (från 6,8 till 11%) och sina röster i absoluta tal med drygt 152 000, till 435 000 röster.

SD har å sin sida tappat mark med drygt 2 procentenheter, och det är i absoluta tal en nedgång med drygt 112 000 väljare.

Rödgrön smocka träffar inte målet

Utfallet för dessa tre partier, med så stora förändringar, tyder på att medan MP och V förmått mobilisera sina väljare, har SD inte lyckats med det. Den tidigare riksdagsledamoten för SD Paula Bieler har en intressant förklaring angående SD:s bakslag. Hon menar:

”SD stärks av att vara ett glatt, framåtriktat och brett folkrörelseparti. 2010-talet var fantastiskt. SD mår däremot mindre bra av att aggressivt föra krig mot allt och alla, bara prata invandring och dessutom med en retorik som andas tiden före 2010.”

Jag tror att det är för tidigt att avgöra om hon har rätt eller inte.

Mer önsketänkande skymtar man bakom Henrik Torehammars (SvD) påstående att SD:s väljare inte deltagit ”i den demokratiska processen” eller Olle Lönnaeus (Sydsvenskan) analys att svenska folket gett ”Jimmie Åkesson en rödgrön smocka”.

Detta, samt att det är för tidigt att säga om Bieler har rätt eller inte, framgår bättre om man i stället för att jämföra de två EU-valen 2019 och 2024, jämför EU-valets 2024 resultat i absoluta tal med resultaten från riksdagsvalets 2022.

Så här ser då de talen ut (i storleksordning i enlighet med riksdagsvalets utfall)

Som framgår kan man inte säga att SD:s resultat beror på att SD:s väljare ”inte deltagit i den demokratiska processen”. Detta gäller i så fall också närmare den miljonen S-väljare från valet 2022 som S inte kunnat mobilisera till de egna leden denna gång, respektive de över 500 000 M-väljare som på samma sätt inte har dykt upp på M:s sida. Dock är SD:s väljarfrånvaro den största relativt partiets resultat i riksdagsvalet (över 800 000).

Samtliga väljare från de tre största partierna har sålunda ”inte deltagit i den demokratiska processen” (sannolikt gäller detta färre S-väljare, eftersom en del av dem kan tänkas ha gått till MP och V, men med det låga valdeltagandet blir också detta antagande osäkert.)

Miljöpartiet mobiliserade

Vad är då skälet till att SD inte förmått att dra sina väljare till vallokalerna? Kanske har det med att göra att SD numera är ett parti som utgör parlamentariskt underlag till regeringen, vilket ger mindre möjligheter att spela ut missnöjeskortet och retorik som ”sjuklövern”.

Den stora mobiliseraren har uppenbart varit MP, som med råge har överträffat sitt resultat från riksdagsvalet. Sannolikt har partiet tagit väljare från S och/eller från de andra partiernas soffor (mindre sannolikt dock att M- och SD-väljare skulle direkt ha gått till MP, mer troligt att C-väljare gjort så).

Men någon rödgrön smocka till SD är det inte likväl.

En ytterligare viktig förklaringsnyckel till V:s och MP:s framgångsrika mobilisering och SD:s oförmåga till densamma ligger i David Goodharts dikotomiska par ”somewhere/anywhere”. Medan SD-väljare i stor utsträckning är ”någonstansare” är MP- och V-väljare i stor utsträckning ”varsomhelstare”. Och EU-valet är väldigt mycket ett ”varsomhelst-val”, inte minst när det gäller frågor som stått högt på väljarnas agenda i valet, så som klimat och miljö. Man kan säga att internationell brottsbekämpning och migrationsfrågor också är gränsöverskridande, men så ser sannolikt inte SD:s samt delar av M:s och KD:s väljare på den saken.

EU-valet ett svenskt mellanval

I många länder brukar mellanval, som till exempel lokal och regionalval, ge väljarna möjligheter att experimentera med sina röster eller markera missnöjen med sittande regering. I Sverige har vi inte längre sådana skilda valdagar. Därför fungerar EU-valen delvis på detta sätt. Därav har också partier som Junilistan eller Piratpartiet kunnat röna tillfälliga framgångar i dessa val.

Men det låga valdeltagandet i EU-valen samt deras funktion som mellanval i det svenska systemet innebär att de inte kan tas som mätare på dagsläget i väljaropinionen nationellt. Därför är också uppblåsningen av dem, som under söndagens valvaka, överdriven.

Och om någon vecka eller två kommer en ny opinionsundersökning. Jag skulle bli mycket förvånad om söndagens valresultat skulle stå sig i den mätningen.