”Ett förödande skattesvinn”

Det har opinionsmässig sprängkraft att kunna blanda ihop begrepp som barn, profit, riskkapital och skattemedel i en och samma fråga. Så inte undra på att vänsterblocket med glädje kastar denna molotovcocktail på motståndarna så ofta de kan. Elden och röken från friskoledebatten drar ju också bort fokus från för regeringen jobbiga frågor som kriminalitet, migration, ungdomsarbetslöshet, integration, bostäder och mycket annat som Sverige underpresterar i.

Många känner sig manade att istället peka på friskolor som roten till Sveriges problem. Ett bra exempel är det ”öppna brev till Sveriges riksdagspolitiker” som läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim publicerade i Expressen härom veckan. Texten rymmer illustrativa exempel på huvudpunkterna i kritiken mot friskolor.

1. ”Ett förödande skattesvinn”

Är det ett förödande skattesvinn? Grafiken här intill visar hur det verkligen ligger till. Förskolan, grundskolan och gymnasiet kostar årligen 264 miljarder kronor. Hur mycket är ”skattesvinn”? Kaffepengar. Affärsvärlden har sammanställt alla vinster från de 20 största friskoleägarna. Det summerar till 0,8 miljarder kronor. (Vilket för övrigt är mindre än den dryga miljard som Stockholms kommun slösade bort på ett enda misslyckat IT-projekt, nämligen fiaskot ”Skolplattformen”.)

De börsnoterade koncernerna Academedia, Engelska Skolan och Atvexa står för 73% av de 20 bolagens samlade omsättning och nästan 90% av vinsten. Att de stora aktörerna står en ännu större del av vinsten kan tolkas på tre sätt, som inte är ömsesidigt uteslutande.

1. Det finns stordriftsfördelar. Den tydliga konsolideringstrenden där små säljer sig till stora talar starkt för att stordriftsfördelarna är betydande.
2. Onoterade bolag kan plocka ut överskott på andra sätt. För noterade bolag finns det inga genvägar. Alla överskott måste i slutändan gå via resultaträkningens sista rad. Men för onoterade bolag finns det mer frihetsgrader där olika ”systerbolag” kan tjäna pengar via royalty, räntesnurror eller kommission på inköp. Detta är fullt lagligt men eftersom det handlar om skattepengar så anses det med rätta som olämpligt om det inte görs transparent.
3. Bland mindre aktörer finns vissa som är oseriösa. Av hundra aktörer finns det så klart ett par som fuskar och levererar undermålig kvalitet för att hålla nere kostnaderna. Och sedan slangar ut pengarna vid sidan om. Antingen lagligt enligt punkten två eller mindre lagligt.

Affärsvärldens bedömning är att alla tre aspekter förekommer men att stordriftsfördelar är den mest väsentliga. Oseriösa småaktörer är en liten företeelse på marginalen, även om det såklart är illa nog för de drabbade eleverna.

2. ”Obehöriga lärare och barn utan läromedel”

Apropå ”drabbade elever” så gråts det många krokodiltårar för alla de 400 000 barn som går i friskolor. Tankefiguren är att de är offer utsatta för profithungrig rovdrift. Det är en åsikt som uppenbarligen inte delas av barnen och dess familjer eftersom de själva valt sin skola efter jämförelse med kommunala och andra alternativ. Att flertalet friskolor har långa köer av sökande talar också sitt tydliga språk. ”Kunderna” gillar ”produkten”. Det är ganska förmätet av vänsterblocket att underkänna familjers val av skola för sina barn. Er redaktör har i snart nio års tid haft totalt tre barn i Engelska Skolan. Överlag har de ”obehöriga utländska lärarna” som Filippa Mannerheim varnar för varit klart bättre än de behöriga lärarna.

Och på tal om resurseffektivitet så är det i allmänhet något positivt och inte ett skällsord. Skolverksamhet måste drivas effektivt, vilket också är rimligt eftersom den är skattefinansierad. Friskolebolagens vinstmarginaler är i snitt 3,5% eller 4,1% för de tre stora börsnoterade.

Att föräldrar söker bra skolor åt sina barn kan knappast vara ett problem om man befinner sig åtminstone lite till höger om Lenin.

”Ett utsållat, enklare elevunderlag”

Kritiken är att friskolor plockar russinen ur kakan i form av välartade barn från studiemotiverade miljöer. Ja, det är mycket möjligt. Inte minst har det visat sig att friskolor har en stor andel elever från invandrare i ”utanförskapsområden” som vill att deras barn ska gå i bra skolor. Att föräldrar söker bra skolor åt sina barn kan knappast vara ett problem om man befinner sig åtminstone lite till höger om Lenin. I sak har kritikerna dock rätt. Friskolor drar till sig ett enklare elevunderlag. Lösningen på det är väl att kommunala skolor blir bättre och/eller att staten höjer skolpengen för ”svårare elevunderlag”. Vi kan vara helt säkra på att friskolor kommer vilja ha ”svårare elevunderlag” om det visar sig mer lönsamt.

”Strösslar med överbetyg”

Det förekommer absolut i friskolor likväl som i kommunala skolor. För ingen av dem har korrekta incitament för att sätta ”rättvisa betyg” eller att ens kunna mäta detta. Den rimliga lösningen vore krav på att betygen i alla skolor ska spegla resultaten från fler och bättre och givetvis centralt rättade nationella prov.

Givetvis finns det problem med friskolor. Dels finns det ruttna ägg som måste bort. Men det stora problemet är dilemmat att valfrihet för studiemotiverade barn innebär att de dåliga skolorna får ett ännu svårare elevunderlag. Det är ett äkta dilemma. Men roten till det problemet är inte friskolor utan rätten för familjer att välja skola. Tar man bort den rätten så kommer det funka utmärkt för alla som bor i attraktiva stadskvarter eller välklippta villaområden. Men det kommer inte vara så kul för de tusentals invandrare och andra ”resurssvaga” som vill att deras barn ska få bästa möjliga skolgång.

Så vilka är de stora förlorarna på friskolornas tillväxt? Förlorare är så klart de dåliga kommunala skolorna. Det är aldrig kul med ökad konkurrens om man hör till de sämre.