Esbati: Därför har vi inte råd med de rika 

Sverige är idag något av ett skatteparadis för kapitalägare. Få OECD-länder har vare sig någon förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt, eller fastighetsskatt baserad på fastighetens värde.

Därtill ger staten särskilt goda möjligheter till kapitalstarka individer att ytterligare undandra sig proportionerliga bidrag till den gemensamma kassan. Reglerna för investeringssparkonto (ISK) ger mycket låg skatt för sparande genom aktier och fonder, medan komplicerade men generösa kanaler för lägre beskattning erbjuds den minoritet som kan skifta arbetsinkomster till kapitalinkomst (konstruktionen av de så kallade 3:12-reglerna).

Bägge de nämnda skatteventilerna har införts med relativt breda grupper som träffyta, vilket inte minst varit politiskt-retoriskt viktigt. De gynnar dock i allra högsta grad de bäst bemedlade hundradelarna av befolkningen. För något år sedan var det till exempel – trots sparformens folkliga appell – runt 35% av sparandet i ISK-systemet som kunde hänföras till den allra rikaste procenten.

Mamma och pappa är bästa vägen

Några decennier av denna inriktning på skattepolitiken har gett sitt bidrag till (men förklarar förstås inte ensamt) förmögenhetsfördelningen i landet. I Global Wealth Databook från Credit Suisse kan man till exempel konstatera att förmögenhetskoncentrationen i Sverige (mätt med det som kallas ginikoefficient) är den allra största i Europa. Någon oljestat vid Persiska viken har högre ginikoefficient, men demokratiska välfärdsstater alltså vanligen lägre.

Allra högst i toppen finns cirka 43 dollarmiljardärer. Nu blir man förstås inte dollarmiljardär av att spara på ISK-konto eller att använda 3:12-reglerna kreativt. Det absolut bästa sättet att bli det – även i Sverige – är att vara väldigt rik från början, tack vare framgångsrikt val av föräldrar. Men kanske upplever man sig lite extra apostroferad av att fyra ministrar från G20-länderna Brasilien, Tyskland, Spanien och Sydafrika nyligen deklarerade att det behövs en global tvåprocentig minimiskatt på miljardärers förmögenheter. Den franske ekonomen Gabriel Zucman har fått i uppdrag att ta fram ett mer konkret förslag inför G20-ländernas möte i Rio de Janeiro i november.

Ett hinder för att lösa problemen

Zucman påpekar själv att han “inte vill vara naiv”; de superrika kommer att streta emot, genom att använda sina lobby- och medieresurser. Likväl är detta knappast betydelselöst som indikator för tendenser och teman i internationella fora. Och samtidigt en påminnelse om att den svenska ekonomisk-politiska debattens mittfåra är svårartat präglad av 90-talets marknadsevangelism och därmed allt mer verklighetsfrånvänd.

De fyra ministrarnas artikel är intressant för att den – förvisso med små steg men ändå – rör sig bortom Bono-aktigt kollektskramlande för de mest presentabelt utarmade. De konstaterar att ojämlikheten mellan och inom länder är ett mångdimensionellt fenomen som utgör ett centralt hinder för att lösa en lång rad globala problem.

Skapande av värde får inte störst fokus

I sin diplomatiskt manglade artikel går ministrarna inte så djupt in i frågeställningen. Men det är ett faktum, att en extrem förmögenhetsansamling både är ett resultat av och en pådrivare för allvarliga ekonomiska och sociala problem. För tio år sedan sammanfattade den brittiske sociologen och ekonomen Andrew Sayer ett antal sådana mekanismer i den prisbelönade och rättframt betitlade boken Why We Can’t Afford the Rich.

Mycket komprimerat handlar det om att starkt koncentrerad rikedom omdanar ekonomin bort från att belöna arbete och samhälleligt välståndsskapande till att kanalisera resurser uppåt, genom att kontrollera fasta tillgångar och finansiella processer, och genom att skapa kommersiella monopol – på bekostnad av ekonomisk dynamik och kreativitet. Det premierar extraktion snarare än skapande av värde.

Detta är en väsentligt mycket mer verklighetsnära och evidensbaserad beskrivning av den roll som de mest förmögna spelar i reellt existerande ekonomier, än populära sagomyter om (personlig) talang, (eget) hårt arbete och nyttospridande som grunden för ackumulerad rikedom.

Detta är förvisso inget nytt under kapitalismen. Det är en dynamik som finns inbyggd i systemet. Men där finns också krafter som har verkat i andra riktningar; till exempel för att värna och vidga förutsättningarna för innovation, tillväxt och välfärd. Genom tillgång till utbildning, hälsovård och sociala försäkringar. Och genom att motverka de värsta formerna av förmögenhetskoncentration, med olika former av beskattning, trust-lagstiftning och strukturer för fackligt inflytande.

Negativ svensk spiral

Sverige är ett historiskt framgångsexempel i detta avseende. Ett annat exempel är USA som i två decennier efter andra världskriget opererade med skattesatser på över 90% på de allra högsta inkomsterna. Det var också en period med exceptionell ekonomisk tillväxt.

Den viktigaste modererande faktorn för att undgå att de rikaste genererar ekonomisk stagnation och andra sociala problem har alltid varit demokratiskt inflytande. Det kluriga är att koncentrerad ekonomisk makt kan omvandlas till politiskt inflytande – ett inflytande som blir viktigare i takt med att extraktion (skolpeng, marknadshyror) blir mer lockande.

Sverige är idag djupt inne i en sådan negativ spiral för produktivitet, sociala investeringar och välfärd. Den är tätt sammanflätad med de allra rikaste skiktens dästa tyngd. Problemen är djupare än att någon enskild kapitalskatt kan fixa dem. Men vi måste åtminstone börja med att förstå och diskutera den börda som de mest förmögna utgör för samhällsekonomin.

Den fristående, externa krönikören Ali Esbati är tidigare riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet. Han är utbildad ekonom vid Handelshögskolan.