Krönika Riksbanken
Enlund: Riksbanken har ägnat sig åt en egen variant av analytikermassage
I somras stod det att läsa att Riksbankens anseende har störtdykt. Inte särskilt förvånande i ljuset av hög inflation, raserad krona, och en ränta som plötsligt är “dubbelt så hög än vad som nyss borde ha räckt“. Är sådant anseende viktigt? Kantar Public, som sammanställer dessa anseendeindex, skrev “hur allmänheten tycker att de (landets myndigheter, reds. anm.) fungerar är en central del av en fungerade demokrati”. Och de flesta skulle nog hålla med.
För en stark och säker ekonomi
Även från ett teoretiskt perspektiv anses det viktigt med hög tillit. Centralbanker vill oftast att marknaden ska tro på dessas utsagor så att penningpolitiken blir effektiv. Man talar om att vägleda marknaden likt Oraklet i Delfi, eller genom att surra sig vid masten som Odysseus. Kort sagt: genom ord och utfästelser vill man få marknaden att tro (egentligen prissätta) saker som kanske är svåra att tro (ibland helt orimliga).
Och detta för allas vårt väl, eller som Riksbanken uttrycker det sedan 2018: “för en stark och säker ekonomi”.
Hur skapas förtroende?
Centralbankiren Agustín Carstens frågade sig häromåret vilken institution som är “bäst lämpad att skapa förtroende”. Eftersom han är chef för centralbankernas centralbank, BIS, kom det inte som någon större överraskning att han menade att just “centralbanker har varit och fortsätter att vara de institutioner som bäst kan tillhandahålla förtroende”.
När man håller i en hammare, ser allt ut som spik. Martin Heidegger skulle hålla med. Förvisso kanske jag läser BIS-dokument ungefär som djävulen läser Bibeln, men är inte tillit något som förtjänas snarare än tillhandahålls?
Annat ljud i skällan mellan skål och vägg
Om vi ska vara ärliga, och det är vi ju skyldiga att vara, har allmänhetens förtroende för Riksbanken länge varit för stort. Utanför dess väggar har det hos mången expert hörts gott om kritik, och detta en betydande tid. På bankkontoren kring Kungsträdgården eller hos portföljförvaltare i Sverige eller i världens finanscentrum har man ifrågasatt Riksbankens agerande. Inom flera områden. Mycket litet har dock kommit allmänheten till del. Kantars anseendeindex hade visat sämre siffror långt tidigare om så hade varit fallet:
- Visste du att Riksbanken har utgjort en betydande drivkraft för att minska mängden kontanter i omlopp i Sverige, genom sin kontantchockterapi? Riksbankens besynnerligt snabba sedelutbyten bidrog till kraftiga minskningar av mängden kontanter i omlopp, vilket förstås inte hindrade Riksbanken från att år efter år beklaga sig över förloppet.
- Visste du att Riksbanken stämplat avlidna människor som brottslingar och eldat upp pengar som hittats i dödsbon? Sådana blodisande beslut har också påverkat mängden kontanter i omlopp.
- Visste du att Riksbanken orsakat stora rörelser i kronan, betydligt större än vad den amerikanska centralbanken orsakat i dollarn? Sådan onödig volatilitet har skadat kronans internationella anseende och därigenom bidragit till dess låga värde.
- Visste du att några av landets mest framstående experter har häpnat när de studerat vissa av Riksbankens analyser, och då på grund av teoretiska brister? För att hålla en god ton, eller snarare för att bevara sina relationer med Riksbanken och sina karriärmöjligheter, har man dock valt tystnadens väg. Blir någon överraskad att forskare kommit fram till att “ekonomer vid centralbanker som rapporterar större effekter av [centralbankens politik] … upplever mer gynnsamma karriärutfall“?
Att släpa kättare till avbön inför tronen
Men det slutar inte där. Riksbankens anställda har faktiskt under stundom snappat åt sig mikrofoner från journalister som råkat ställa för besvärliga frågor. Kommunikationsavdelningar inom banksektorn har nekat anställda att medverka i dokumentärer, eftersom experternas utsagor – om de skulle våga ta bladet från munnen – skulle riskera att framställa Riksbanken eller dess tidigare chef i ett negativt ljus.
Riksbanken har till och med ägnat sig åt en egen form av analytikermassage; man har påverkat den mediala bilden genom informella påtryckningar. Med ett telefonsamtal kommunikationsavdelningar emellan kan en karriär skjutas i sank – en ekonom kanske inte blir chefekonom – om vederbörande anses ha uttryckt sig (för) färgstarkt, eller spridit (för) humoristiska videor i sociala medier. Åtminstone om en första åthutning i en av centralbankens många kammare inte räcker till.
För varje nedlagd syndabock så skjuter vi salut
Man kan faktiskt fråga sig om den goda tonen ibland inte är för god. Under det gångna året har till exempel ECB-chefen Christine Lagarde blivit lurad att tro att hon samtalade med Ukrainas president Zelenskyj. Efter incidenten tillfrågades ECB om vilka åtgärder som har vidtagits för att förhindra att något liknande sker igen. Svaret blev att ”ECB inte förstår varför någon seriös journalist skulle vilja skriva om detta”, vilket nog förklarar varför du inte har läst om detta förut.
Att sådana klavertramp ej rapporteras är goda nyheter för ECB:s anseende. Men tilltron till ECB blir då inflaterat. Hästen som Lagarde får trona på blir lika uppblåst som hennes anseende. Detta jämfört med om folket fått ta del av all relevant information.
Det är spelets regler som vi måste ändra på
Att Riksbanken ibland försöker påverka mediabilden är kanske förståeligt. “Myndigheter med ett gott anseende kan på ett trovärdigt sätt prata med allmänheten. Deras råd blir lyssnade till, inte ifrågasatta”, skrev Kantar. Samtidigt sa vår riksbankschef tidigare i år att det är “bekymmersamt att folk litar på våra prognoser”. Ibland kan man fråga sig hur man vill ha det.
Hur allmänheten tycker att myndigheter fungerar är viktigt. Men det finns flera sätt att framkalla ett ökat anseende. Man kan fortsätta med att bränna penningpolitiska kättare på bål, att skrämma experter till tystnad, och på så vis inflatera anseendet på konstgjord väg. Men det finns även en mer etisk väg, och det är att istället erkänna sina misstag, visa ödmjukhet, och ta upp fingrarna från den mediala syltburken.
Förhoppningsvis kan Riksbanken under sin nya ledning slå in på en mer mänsklig väg. Ty det är som Kjell Höglund sjöng: “Utfall på rouletten kan regleras som man vill. Vi behöver inte bränna upp en enda häxa till.”
Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken. Driver nu podden Svart Ekonomi.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor
