Enlund: Lär av Elon Musk – vi behöver ett mer radikalt Europa

Tidigare i höst publicerade den italienske ekonomen Mario Draghi, före detta chef för den Europeiska centralbanken (ECB), sin 400-sidiga rapport över Europas (egentligen EU:s) konkurrenskraft.

Draghis dom blev hård: Europa står inför en “existentiell utmaning”. Det är svårt att inte hålla med.

Medan EU storlanserar nya plastkorksregler och hemlighåller meddelanden förändrar Elon Musk världen med banbrytande innovationer inom bil-, robot- och rymdfartsindustrin. I samma ögonblick som EU inte bara förhindrar människor från att prova nya saker, utan också förhindrar människor från att ens tänka på att prova, fångar Musks rymdfartsbolag SpaceX in enorma startraketer med “ätpinnsgrepp”.

Under tiden som EU är fastklibbat i ett hav av byråkratiska detaljer, ägnar sig Musk åt en process av ständig prövning och förbättring, påminnande om det naturliga förloppet i decentraliserade system.

EU:s magra ekonomiska tillväxt går att jämföra med en tickande bomb som hotar att explodera i ansiktet på oss allihop. Disponibelinkomsterna har ökat nästan dubbelt så mycket i USA jämfört med i EU sedan år 2000, och det är en skillnad som märks inte bara i vår levnadsstandard utan även i våra möjligheter till fritid. Som den bortgångne ekonomen Robert Lucas sade: “När man väl börjar tänka på tillväxt är det svårt att tänka på något annat”.

Kanske är det bästa man kan säga om rapporten är att dess uppsjö av ord, siffror och bilder understryker hur illa det är ställt. Och kanske har det därför blivit omöjligt för EU:s överherrar att fortsätta att ignorera unionens problem.

Centralisering gör att EU halkar efter

Att låta en föredetting bland EU:s presidenter utreda och föreslå förändringar är dock som att ge en haj ansvaret för badstrandens säkerhet.

Bland annat föreslår han större anslag till forskning och utveckling, trots att EU redan lägger mer än USA som andel av BNP – det kan omöjligtvis vara problemet.

Det kommer inte som någon överraskning att förslagen handlar om mer centralisering, harmonisering och strömlinjeformning – det vill säga att knata vidare i gamla fotspår. Medan Musk verkar ha en intuitiv förståelse för hur kunskap uppstår genom experiment i verkligheten föreslås här fler av förvaltningsbyråkratins framresonerade femårsplaner.

Byråkratin ska ges fria tyglar, nationerna pressas tillbaka – en repris på ett tema vi känner alltför väl. Centralisering underminerar riktig kunskapstillväxt, vilket kan förklara varför EU halkar efter.

Storlek är inte allt

Fördelssökande är som en giftig orm som slingrar sig genom EU:s korridorer, men begreppet lyser här med sin frånvaro.

Det är ett välkänt fenomen där företag lägger resurser på att påverka beslutsfattare för att få fördelar istället för att skapa värde. EU-byråkratin har producerat hela 13 000 lagstiftningsakter sedan 2019 – mer än fyra gånger fler än USA. Men hur många av dessa har fått en osynlig stämpel av lobbyisters godkännande?

Ekonomen Jeffrey Sachs har varnat för att amerikansk lobbyism i Bryssel är så pass dominant att den påverkar allt beslutsfattande inom den digitala ekonomin. vilket kan vara ett av EU:s större problem. GDPR-regler beräknas t.ex. ha minskat små teknikföretags vinster med 15%(!).

Små företag är de osynliga hjältarna som bidrar mest till produktivitets- och sysselsättningstillväxt. Dessa kvävs av ECB:s framfart och det ständigt ökande och ineffektiva regelverkskrånglet. ECB:s krig mot småbanker hämmar tillväxten för små företag eftersom stora banker prioriterar stora affärer. Stordatorers algoritmer kan inte heller ersätta små bankers lokala kännedom. Skadliga regelverk och storhetsdrömmar leder till en förlust av både kunskap och tillväxt.

Vilket ska slutmålet vara?

Dagens Industri ledarsida skrev nyligen att “Nederlag är inget alternativ” på temat grön omställning.

Man frågade sig om “fria demokratier eller en kinesisk diktatur ska leda vägen”. Storskaliga industriprojekt och planer kan onekligen ge fördelar. Men det är värt att ifrågasätta om Europa verkligen ska ha samma slutmål som Kina.

Under såväl renässansen som den industriella revolutionen spelade decentraliserade maktstrukturer en avgörande roll. Under renässansen var stater och städer relativt självständiga. Makt var decentraliserad till furstar, adelsmän och köpmän. Kyrkan hade en viktig roll, men var inte lika centraliserad som den skulle komma att bli. Florens, Venedig och Amsterdam kunde utveckla olika vetenskapliga och konstnärliga traditioner.

När en region fick problem kunde andra regioner fortsätta att utvecklas och växa, och så vidare. På den tiden – även om begreppet inte fanns – verkade man förstå att att ekonomin är ett andra ordningens komplext system.

Ett mer radikalt Europa

I boken “Konsten att kriga” skrev den kinesiska generalen Sun Tzu att “Den som väljer slagfältet först, kommer att vinna. Den som låter motståndaren välja slagfältet, kommer att förlora”.

Istället för att sträva efter att spela på kinesernas centraliserade slagfält borde vi européer kanske överväga att återvända till våra rötter. Bort med byråkratins tunga fot och ge makten till individen! Skrota monsterbankerna och skapa villkor för små lokala banker. Sluta att subventionera amerikanska IT-jättars datorhallar och ge varje europé en AI i sin egen hand. Glöm femårsplanerna och satsa på decentraliserade ekonomiska experiment istället. Låter det radikalt?

Ordet radikal härstammar från latinets ord för rot, radix. Ordet brukade ha en positiv konnotation eftersom det innebar en villighet att gå till roten av problemet eller av att återvända till rötterna.

Fler av oss borde våga ifrågasätta de moderna strukturerna som förde oss till dagens sorgliga situation. Rötterna är en växts styrka – utan dem kan den inte växa och blomstra. Så är det också med Europa. Vår kontinent, som en gång var en frodig trädgård där idéer och innovationer blomstrade, behöver återvända till sina rötter för att återfinna sin forna kraft. Detta kan vara precis vad som krävs.

Ett mer radikalt Europa, helt enkelt.