Enlund: Kunde Kina så kan väl Sundsvall – ingen mer byråkratisk stelhet

EU-kommissionen presenterade sin “konkurrenskraftskompass” i januari. Det ska storsatsas på bioteknik, materialteknik, mediciner, på rymden, på försvarsindustrin. AI-gigafabriker skall etableras, Europa ska även “bibehålla sitt ledarskap i kvantteknologier” (ett ledarskap som få verkar känna till). Detta ska ske genom bland annat nya miljömärkningar, naturkrediter, upphandlingsregler, plattformar, samarbetsplaner och koordineringssystem.

Trots att rapporten innehåller ljuspunkter, såsom löften om att lätta på regelbördan, präglas helhetsbilden av en slående brist på kreativitet. Istället möts vi främst av planeringsbyråkratins traditionella tankegångar, vilka tar sig uttryck i ytterligare centraliserade ramverk, kvantifierbara målsättningar och årliga redovisningar.

Bara halva hjärnan är med

Iain McGilchrist, en brittisk psykiater och filosof, har lanserat den hemisfäriska hypotesen (en teori om hur hjärnans två halvor fungerar). Den vänstra halvan är mer detalj- och kontrollinriktad, medan den högra är holistisk och kreativ. Ett samhälle som domineras av den vänstra hjärnhalvan, som vårt eget enligt McGilchrist, “i ett sådant skulle regeringen se som sin uppgift att kontrollera allting maximalt”. Kommissionens kompass kanske har hjärtat på rätt ställe, men tyvärr verkar bara halva hjärnan vara med.

I en tidigare text nämnde jag att Europa kanske borde återvända till sina rötter och frågade om vi verkligen borde ha “samma slutmål som Kina”. Detta är fortfarande är en relevant och berättigad fråga. Men om vi ska vara ärliga har Kina genomfört en rad genomtänkta reformer sedan 1980-talet, utöver dess många uppmärksammade storskaliga satsningar. Det behöver inte vara fel att inspireras av Kina, det beror på vilket Kina man inspireras av.

Kattens färg spelar ingen roll

När Deng Xioaping återvände till makten i slutet av 1970-talet valde han en mer pragmatisk linje än sina företrädare. Kina lämnade Mao Zedongs utrensningar av oliktänkande bakom sig. Istället lanserade han katt-teorin: “det spelar ingen roll vilken färg katten har så länge som den fångar möss”, gällande den ekonomiska utvecklingen. Det blev nu fritt fram att experimentera med olika modeller. Istället för ideologisk konformitet blev det viktigaste att öka produktiviteten och det materiella välståndet.

Vad gjordes i Kina?

• Företag och individer gavs mer frihet
• Provinser och kommuner gavs mer självstyre
• Särskilda ekonomiska områden inrättades, med olika villkor och regler
• Program för att öka antalet banker infördes
• Banksektorn avreglerades
• Äganderätt och kontraktsrätt började respekteras

Kina har sedan dess gått från att vara ett ekonomiskt bakvatten till att inte bara vara världens största ekonomi i köpkraftsjusterade termer utan även till att ha världsledande forskning i 37 av 44 viktiga teknologier enligt en australiensisk rapport.

Byggs välstånd av direktiv?

Och idag, när Kina slår världen med häpnad med överraskande billiga och kompetenta AI-system, vilket nyligen satte amerikanska teknikaktier i gungning, möts jag här hemma istället av reklam om ännu en compliance-utbildning, och då om just AI. Inte bygger man väl välstånd med certifieringar, direktiv, krav och viteshot?

När vi jämför den kinesiska erfarenheten med dagens EU, blir kontrasten synlig:

• Friheter kringskärs. Rätten till ett privatliv undermineras (Chat Control, med mera)
• Medlemsländers möjlighet självstyre minskas
• Strömlinjeformning och harmoni är populära ledord
• ECB arbetar aktivt med att minska antalet banker
• Banksektorn regleras allt hårdare
• Äganderätt och kontraktsrätt urholkas, vilket delvis kan tillskrivas utvecklingen inom betalningssystemem

Xiaopings katt-teori utgjorde ett exempel på när den högra hjärnhalvan involverades i beslutsfattandet. Snarare än att enbart fokusera på detaljer (kattens färg) var helheten (resultatet) viktig. Det kinesiska ordspråket “korsa floden genom att känna på stenarna” är ett annat exempel på ett mer holistiskt tänkande. Under Xiaopings ledning prövades reformer först i en frizon eller en provins. Efter en tid kunde reformerna utvärderas, innan de eventuellt genomfördes i större skala.

Att “prova innan du köper” är också en klok princip som följer från komplexitetsforskningen. I skarp kontrast till detta står Maos “stora språnget”, en del av en katastrofal femårsplan som visar vad som kan hända när den vänstra hjärnhalvan får för stor makt. En tragedi av historiska proportioner blev följden.

Ett ontologiskt misstag har begåtts

De allvarliga problem som EU står inför har byggts upp under årtionden och härrör från felaktiga antaganden. Ekonomin är inte komplicerad. Den är komplex. Begreppen förväxlas ofta, men beskriver i själva verket två väsensskilda saker. Det komplicerade hänvisar till något sammansatt, men som ändå kan vecklas ut och sedan vikas ihop igen utan att dess väsen förändras. Det komplexa avser istället något ihoptrasslat, där varje försök till uppdelning förändrar dess karaktär. Jämför till exempel en flygplansmotor med en bearnaisseås.

Blandar man ihop begreppen begås ett ontologiskt misstag, skulle en filosof säga. En programmerare skulle säga: skräp in, skräp ut.

När ett system är komplicerat, och förutsägbart och linjärt, kan centraliserad koordinering och kontroll av den vänstra hjärnhalvan fungera väl. Men i komplexa system kan det aldrig vara en lösning eftersom det leder till minskad anpassningsförmåga och ökade systemrisker. Istället blir ledorden mångfald och decentralisering, vilket ger större anpassningsförmåga!

Ju snabbare förändringar, desto högre blir kraven på anpassningsbarhet och flexibilitet – om systemet ska bestå. Ökad mångfald och decentralisering skulle inte bara öka anpassningsförmågan och flexibiliteten, utan också främja kreativiteten, en förmåga som kommer att bli allt viktigare i en värld där AI och automatisering förändrar spelreglerna.

Mota byråkraterna på bron

För en ljusare ekonomisk framtid bör vi alltså snarast lämna byråkratisk stelhet bakom oss, och låta fler pionjärväxter växa och blomma. Det är hög tid att fundera på en svensk “särskild innovationszon” – eller varför inte flera! Kunde Shenzhen och Shanghai kan väl Sundsvall och Simrishamn? EU:s övertaliga planeringsbyråkrater motar vi bäst redan på Öresundsbron.

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken. Driver podden ‘Ekonomidags’.