Enlund: Ingves ansvarskänsla verkar ha packat väskan och tagit semester

Det finns ett ordspråk som säger att man inte bör klandra spelarna för deras val, utan istället kritisera systemet: “Don’t hate the player, hate the game”. Talesättet reflekterar att vi istället för att beskylla individer bör rikta kritiken mot det system eller den struktur som de verkar inom. I det stora hela ett klokt ordstäv.

Likt bakterier som viftar med sina flageller när de simmar uppströms för en glukosgradient (för att hitta något att äta) har de flesta av oss främst att förhålla oss till dagens ekonomiska landskap. Precis som en bakterie har svårt att ändra mängden glukos i sin omgivning, har vanliga medborgare svårt att påverka det system de befinner sig i.

Detta hindrar dock inte den forne riksbankschefen från att rikta sin trollstav mot sina landsmän. Vid en intervju framträdde han nyligen med flera märkliga utspel. I en passage påstod han att svenskarna verkade vilja ha haft kvar kronan för att de “gillar kungen på sedlarna”. Kanske var det med glimten i ögat, men mystiken tätnar när man konstaterar att hans riksbank, när den genomförde sina anmärkningsvärt snabba sedelutbyten, inte bara sprang banklobbyns ärenden utan även passade på att ta bort kungens avbildning från sedlarna.

Svenskarna hade alltså gillat “kungen på sedlarna”. Men detta skäl till euromotståndet hade penningpolitikens “schaman” nu undanröjt.

Kron-konfetti

Under mina år som valutachefsstrateg på den största banken i Norden cirkulerade flera spännande hypoteser om den svenska penningpolitiken. Trots brinnande högkonjunktur hade man sjösatt en politik som beskrivits som “ett samhällsexperiment vi aldrig gjort tidigare” (i efterhand både ett ekonomiskt och etiskt misslyckande).

Vid den här tiden ställdes många frågor till mig av utländska centralbanker, pensionsfonder och statliga ägarfonder angående Riksbankens gåtfulla agerande. En hypotes gjorde gällande att Riksbanken kanske avsåg att underlätta för ett svenskt EMU-medlemskap snarare än att uppnå en KPIF-inflation på 2%.

Genom att förtrolla kronan till konfetti skulle svenskarna nödgas på knä. Ju mer kronan försvagas, desto större blir stödet för ett EMU-medlemskap. Den skarpa realiteten av en svag valuta blir särskilt tydlig under chartersemestern.

När Ingves tillträdde som riksbankschef år 2006 kostade en euro 9,40 kr. Euron kostade mer än 11 kr när Riksbanken anordnade sitt hejdundande avskedskalas för den tidigare riksbankschefen. Kronans värde föll faktiskt lika mycket i procent som antalet år denne penningpolitikens besvärjare satt vid makten: Svenskarnas euro-motstånd hade nu minskats ytterligare.

Mer falukorv – och amortering

Vi i Sverige “har fastnat i ett system där genomsnittsväljarna har valt att gynna sig själva”, stod det också att läsa i en passage om bostadsmarknaden. Men om inte systemet syftar till att gynna väljarna, är det då kanske till för att förvirra dem? Det blir inte bättre av att han sedan med blixtens hastighet ändrar åsikt till att istället påstå att “självbestämmandet är en illusion”.

Att det efter decenniers räntetrolleri inte syns några spår av självkritik väcker även det frågor. Ingick kanske uppblåsandet av en svensk bostadsbubbla i planen? Om vi har att göra med en bubbla som har börjat att spricka kommer detta nämligen att leda till större sparande hos hushållen. Mer falukorv och ökad amortering. Men om hushållen sparar mer måste någon annan sektor spara mindre i en dynamik som skulle kunna översättas till en ännu svagare krona. Svenskarnas euro-motstånd skulle då till fullo ha trollats bort.

Ansvarskänslan har tagit semester

Medan majoriteten i det offentliga ljuset offentligt applåderar vår före detta riksbankschefs goda förmåga att verkställa ändlösa byråkratiska processer, sitter jag istället och funderar på “ondskans banalitet”. Man skulle kunna tro att jag pratar om Skatteverket, men begreppet hänvisar till idén att onda handlingar ofta kan härledas från vanliga individer som blint följer order eller samhällsnormer utan att kritiskt granska konsekvenserna av sina handlingar.

Istället för passivitet och moralisk frånvaro är individuell ansvarskänsla av största vikt enligt Hannah Arendt, en av de största tänkarna under 1900-talet.

Ordspråket i början av denna text var att man inte bör klandra spelarna för deras val, utan istället kritisera systemet. Men gäller detta verkligen även de som håller i maktens trollstavar? Om den tidigare riksbankschefen hade valt att inte “lyda order” utan förbehåll, om han i en storslagen gest hade avgått efter att ha förlorat kampen om makrotillsynen 2013, om han tagit personliga risker för att skapa ett mer gynnsamt system, hade denna text inte författats.

Men istället, efter att ha: 1) underminerat kontanterna, 2) lagt grunden till förödande inflation, 3) bidragit till skenande bostadspriser, 4) skrämt analytiker och ekonomer till tystnad, 5) orsakat överdriven volatilitet i kronan, 6) avskräckt utländska investerare från obligationsmarknaden, 7) kraschat den svenska kronan samt 8) underminerat folkets förtroende för Riksbanken, verkar den individuella ansvarskänslan ha packat väskan och tagit semester.

En platas för lottovinnare

Ingves sitter idag i styrelsen för Bank for International Settlements (BIS). Inför BIS skapande beskrevs organisationen som “en privat och eklektisk ‘klubb’ för centralbankirer”. Mot slutet av andra världskriget ville tunga namn stänga ned schabraket. Av detta blev det tyvärr inget av. Istället blev en av dess senare chefer, Alexander Lamfalussy, involverad i att skapa vad som kom att bli den europeiska centralbanken ECB, vars valuta Ingves nu vill att Sverige ska göra till sin.

BIS är ej ansvarigt inför något land eller regeringsorgan. På sätt och vis kanske detta är en passande och demokratiskt tvivelaktig slutstation för en makthavare som inte tycks ångra någonting och som anser att “självbestämmandet ändå är en illusion”. Där kan han nu husera i sitt Basels torn i Schweiz, en destination som numera bara passar de svenskar som vunnit på lotto.

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken. Driver nu podden Ekonomidags.